Så kommer dagen. Det gör den alltid till slut. Det är två gamla hästar som kliver på transporten på morgonen. Den busiga äventyrslystna blicken som fanns när två femåringar klev av på stallplanen för arton år sedan har bytts mot en klok och djupare svärta. Som brunnar.

Gamla hästars ögon. Bard och Calippo.

Jag har sett dem hela vägen från den första dagen hos oss till den sista- idag. Det känns  som det gått både långsamt och fort. 

De har haft ett sånt bra liv på ridskolan. Uppmärksamheten, smekande små händer i vinterpäls, viskande ord i luddiga öron och mjuka borsttag över ryggen. 

De har gått ridlektioner men också tävlat och  de har sprungit många, många ärevarv. Inte bara med rosetten i tränset utan också med något litet barn som fattat sin allra första galopp eller hoppat sitt allra första språng. 

De bästa lärarna! Inte bara för hur man ska stanna eller svänga eller komma över ett litet hinder. Utan framför allt hur man kan kommunicera utan ord. Människor använder gärna för många ord och har tappat bort sina andra förmågor. Men tillsammans med hästarna hittar man tillbaka dit. Om man bara lyssnar istället för att prata. 

För dessa två hästar har det varit självklart att få vara kvar på ridskolan ända till den sista dagen. De har behövt rutiner, vanor och trygghet och också den speciella omsorg en gammal häst kräver. Vi har känt dem utan och innan och vi har lyssnat. 

Vi tackar dem av hela vårt hjärta för allt de lärt oss och vi glömmer aldrig.

Senare på förmiddagen är det full fart i stallet. Hästar går på rad ut i skogen med barn som har sommarlov på ryggen. I stallet lyfter en liten flicka bakhoven på en häst för att kratsa och en annan sadlar en häst som är så stor att hon får hålla sadeln nästan ovanför huvudet. 

Hästarna hjälper oss att växa! Vi tror att vi tar hand om dem men de tar också hand om oss!