Hej! Jag kan ju gott säga att ibland går man och skäms i onödan. I mer än halva sin livstid dessutom. Igår efter dressyrträningen kom vi in på ämnet "omöjliga hästar" och jag påminde Uffe om den där unghästkursen som han höll i vid den gamla ridanläggningen i Torslunda. Året borde ha varit runt 1987 eller möjligtvis 1988. Vem vet, vi hade allihopa permanentat hår i vilket fall. 

Vi var ett helt gäng med tjejer och unga hästar. Helen var med och Lotta också och många fler som jag inte riktigt kan sätta fingret på idag. Hästarna stallades upp i spiltor i stallbyggnaden, något som Picador inte var speciellt nöjd över. Han tyckte förmodligen att det var alldeles för händelselöst och kom snabbt på att om man bara backade tillräckligt länge som kom man loss och kunde spatsera som man ville i Tierps omgivningar. 

De första gångerna larmet om lösa hästar kom så reste sig hela gruppen och sprang till stallet som en enhet. Men vid det elfte eller om det var det tolfte larmet så var det bara jag  som sprang. Det var ju min häst som var lös- varendaste gång. Så fortsatte det under veckan. Jag sprang fram och tillbaka till stallet och fångade in min lösa häst och övriga satt lutade mot en faluröd vägg och solade sig. Ja, fast vi red ju en hel del också. Det var ju ändå en hästkurs. 

Uffe- han kunde inte ens komma ihåg unghästkursen igår när jag tog upp den. Han har förmodligen förträngt alltsammans. Någon form av posttraumatisk stress skulle jag tro. 

Men kommer du inte ihåg när vi skulle rida i grustaget hela gruppen? Frågade jag. Du hade en ung hingst och skulle rida först upp för backen. Vi andra skulle rida på ett fint led och jag var sist. Det var väl riktigt dumt egentligen och sätta den mest ouppfostrade unghästen sist... om man nu får skylla ifrån sig litegrand i alla fall. Halvvägs upp för backen gjorde Picador som han alltid gjorde i backar- Satte en hiskelig fart och bockade sig uppför på utsidan av övriga fyraåriga hästar och förbi hingsten. Där satt Uffe högröd i ansiktet och skrek att jag skulle hålla in min häst och det blev försåts kaos i hela gruppen. Det var sista gången jag red i ett grustag...

Uffe skakade på huvudet. Nä, han kom inte ihåg alls. 

Men den dagen vi skulle tömköra då? 

Min vackra röda och något envisa häst bara sprang baklänges och snurrade in sig i tömmarna. Så Uffe stegade fram som en major och tog över. Idag vet jag ju att om han ger sig in på något så genomför han det också. Men då på grusbanan i Torslunda var det första gången jag såg envishet av den kalibern! Picador tog till alla knep han hade för att slippa undan och det vill säga en hel del. Men Uffe gav sig inte och jag mins speciellt ett tillfälle när Picador försökte bege sig mot ny ort och Uffe vägrade släppa tömmarna varvid Uffe i stort sett fick hela grusbanan harvad med näsan. På det viset slapp de i alla fall starta traktorn den dagen...

Uffe skakade på huvudet. Nä han hade inga minne av det heller. 

Sista dagen då... sa jag. När vi åkte till terrängbanan för att introducera våra hästar för fasta hinder. 

Picador vägrade envist att hoppa något av hindren på banan.Trots att Uffe pedagogiskt ställde unghästarna på led och lät dem hoppa med draghjälp av hästen före. Det närmaste vi kom ett hinder var när han ändå tog sig fram till vattengraven och drack runt tjugo liter vatten. Han var väl törstig helt enkelt. 

Men Uffe hävdade att han inte kunde minnas något. Fast jag tyckte att han vacklade något. 

Nu vet vi ju alla att Picador blev hyggligt uppfostrad med åren och att han var en skojig omtyckt häst med eget humör hela livet. 

Jag hoppas verkligen att jag inte har väckt alltför många otäcka minnen till liv. Jag kanske inte skulle ha tagit upp det där med kursen utan låtit det falla i glömska. Ibland pratar jag innan jag tänker...

Ibland är det ett tufft yrke att  vara ridlärare. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...