Hej! Gabbi och jag är systrar och vi började rida samtidigt. Jag var lite äldre och Gabbi lite yngre. Så är det fortfarande även om man i ålder på sätt och vis kommer i fatt varandra med åren. Fast det håller nog inte Gabbi med om… 

I vilket fall så fanns det ett uppflyttningssystem och en gruppindelning på ridskolan där vi red. Så man avancerade allteftersom man blev mer och mer sadelvan. 

I början var vi båda rätt så försiktiga av oss och jag minns speciellt en gång när det var vinter och en massa snö. Solen hade värmt på taket och rätt vad det var så drog ett stort lass med snö som en lavin längs med plåttaket. Det skrällde till och alla hästarna sprang rakt genom ridhuset och stannade i en hög på den bortre kortsidan. Några elever trillade av. Men både Gabbi och jag satt kvar när hästarna väl stannade. 

Stackars ridläraren dammade av och kastade upp ungar på parti och minut. Då hoppade både Gabbi och jag av från våra ponnys och vägrade bestämt att rida mer den lektionen. Pappa stegade ner från läktaren. Än mer bestämd och sa åt oss att hoppa upp igen! Jag kommer ihåg att Gabbi vägrade och att jag satt upp på hennes ponny som var mindre och trögare medan min fick gå ut i stallet. Gabbi tillbringade resten av lektionen på läktaren. 

När vi kom hem berättade vi för mamma. Men ingen av våra föräldrar blåste upp saken eftersom de hade hästvana sen tidigare och nästa vecka satt vi båda i sadeln igen. 

Under de första åren så hängde Gabbi och jag ihop i uppflyttningen av grupperna. Kanske halkade Gabbi med lite på ett bananskal…  Hon hade nämligen rätt så dålig balans som liten. Och den där gången vid snöraset när hon vägrade rida utan att ha ramlat av föll snart i glömska. När vi kommit upp i den nivån där man fick börja galoppera lite mer och hoppa hinder som var högre än en stående handlflata så började hon nämligen sin karriär som professionell avramlerska. 

Vi har många rullar med sån där smalfilm i treminutersrullar hemma. Mina tre minuter brukade räcka till ett hoppvarv på klubbtävlingen medan vi har ett flertal filmer på Gabbi som kommer i härlig galopp mot första hindret och sedan står på huvudet bland bommarna. 

Där någonstans så började vi rida på olika nivå. Det skiljer ändå fyra år på oss och det är en del skillnad i hur man utvecklas i olika åldrar. Jag red på träningsgrupp och började tävla lite smått. Men Gabbi låg åndå tätt i hälarna och kämpade på för att sitta kvar på hästryggen. Rätt vad det var så var hon tillbaka på samma grupp som jag. 

Några år senare så hade jag börjat tävla nästan uteslutande i dressyr medan Gabbi tävlade höga klasser i hoppning och Fälttävlan. Hon ramlade inte av en gång utan satt som klistrad över hindren och i terrängen spurtade hon fram över fälten och hoppade över jordkällare, red ner i vattensamlingar och hoppade ut från höga uthopp. 

Vad jag egentligen ville ha sagt med detta var att barn är väldigt olika i sin utveckling och att man inte kan säga vem som kommer att bli vad i slutänden.

Jag har jobbat på ridskola sen jag var sexton år (det är en ansenlig tid sedan jag var sexton) och jag har sett hundratals- förmodligen tusentals barn sätta sig på hästen för första gången. I början händer det mycket. Man lär sig sätta igång och stanna sin häst. Man lär sig svänga och man får lära sig massor av olika ridvägar. 

Under tiden som barnen lär sig rida så växer de också och utvecklas på många olika sätt och framförallt i lite olika ordning. Det brukar vara väldigt spännande att träffa på barnen efter sommarlovet. Där brukar man se att det hänt mycket. De har vuxit ett helt huvud och kommer tillbaka som en annan person. 

I ridningen kan vi ridlärare också se hur olika barn är. Någon lyssnar noga men är lite försiktig i sin ridning medan en annan stormar fram och inte tycks ta instruktion över huvud taget. En älskar att hoppa medan en annan gärna hoppar lågt. Någon har precis förstått hur man fattar galopp medan en annan behöver ännu lite tid.  

Mitt i allt brukar det ändå bli en bra kemi i gruppen. Man mixtrar lite med utdelningen av hästar så att barnens styrkor kommer fram och en annan gång kanske man sätter dem på en speciellt utvald häst för att de ska få öva på något som de behöver stärka. 

Barnen själva brukar inte uppmärksamma att de är olika. De har fullt upp med sin egen ridning. Vi ridlärare är uppmärksamma på barnens olikheter och det ingår i vårt jobb att hjälpa dem tillrätta och se till att de får stöd i sin utveckling. Ibland måste det också få ta lite tid. 

Däremot händer det då och då att någon förälder uppmärksammar att något barn i en grupp inte hänger med riktigt i vissa övningar. Det händer att de hör av sig till kontoret för att uttrycka att de är rädda att deras eget barn hämmas i sin ridutveckling för att ett annat barn i gruppen ligger efter i något moment. Då brukar vi få förklara ovanstående för föräldern och också förklara att vi ridlärare är professionella i vår yrkesroll och att vi kan se att det här barnet snart nog kommer att hänga med övriga. Ofta har vi inte själva ens tänkt tanken. Då vi ser helheten och just detta att barnen är bra på olika saker. 

Ibland undrar jag varför allting ska vara så prestationsinriktat. Barnen själva rider och har roligt.

Alla barn har potential. De måste få utvecklas i sin egen takt och också i olika ordning. Man kan inte forcera på hästryggen- då blir ridning farligt. 

Jag önskar att föräldrar- oavsett vilken sport deras barn utövar- ska följa med till träningen, sätta sig på läktaren och njuta av att få se vad det egna barnet kan och utan att jämföra det med andra. 

Barn kan!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...