En del dagar är roligare än andra, och i dag blev det en riktigt rolig dag! Vaknade strax efter klockan 06:00 med århundradets sendrag i högervaden. Inte roligt!  Högra hälen satt någonstans i jämnhöjd med knävecket när jag klev ur sängen… Men skam den som ger sig! I dag skulle ju Ulrika och jag ut och ha kul! 

Ulrika hämtade upp mig på Gränby C. Jag började äntligen kunna stödja lite på högerhälen, om än hjälpligt. Hade ju förstått att den här dagen skulle bli smärtsam och hade därför bunkrat upp med stor-pack Iprén hemma, men inte hade jag trott att plågorna skulle börja så här tidigt...?! Redan INNAN vårt äventyr…?!

Hade funderat på om jag skulle ta Iprén redan till frukosten, i förebyggande syfte, men då blev det ju ingen sport av det hela… Och man är ju liksom ingen mes, eller hur…?! Det var klart att sån´t fick vänta till kvällen, eller till nästa dag till och med! Det hette ju ändå rid-sport!

På slaget 09:45 klev jag in i Ulrika Pernlers vrålåk. Det är lätt att förstå varifrån sönerna hennes har fått sina köra-fort-gener!!! För i ett huj befann vi oss ute på Uppsala ponnyklubb. Där bytte jag raskt om till mina favorit-ridbyxor. De inhandlades någon gång i mitten av 1980-talet, när jag själv var ung, vacker och hopp-galen. De satt fortfarande perfekt! Nästan som nya faktiskt, med bra resår, snygg ärtgrön färg och perfekt passform. Ja, på den gamla goda tiden var det kvalitet på ridkläderna ska ni veta! 

Något värre var det med ridstövlarna, även de av samma årsmodell (d v s 1980 talets mitt ca…). Ja, det var väl inte själva ridstövlarna det var fel på, men närmare 20 års träning på Friskis & Svettis hade fått vadmusklerna att svälla upp… Ja, alla som känner Ulrika vet ju att hon är van vid att fixa det mesta. Snabbt letade hon fram en sax så att jag kunde uppgradera ridstövlarna till 2014-års modell. Det räckte med ett klipp på 1 cm ungefär på varje stövel, sedan satt de perfekt! Jag kände mig mer eller mindre som 14 igen!!! 

Nästa grej var att leta upp en lämplig häst! Inte helt lätt med tanke på att hästarna från 1980-talets mitt inte längre fanns kvar på ridskolan… Jag fick ta en mer modern. Läskigt! Nästan som att byta från fast telefoni till mobiltelefoni... För alla vet ju att det har hänt en del sedan 1980 talets mitt…

Barichello hette pållen som väntade på mig. En brun D-ponny med strimbläs. Han kändes rätt hög faktiskt, redan när jag borstade honom. Jag kom att tänka på min första ridlägerhäst, Duffman. Han var också VÄLDIGT hög. 1,25 över manken om jag minns rätt.

Mycket har som sagt förändras på ridskolor under de senaste typ 30 åren. Numera använder man pall (!!!) för att ta sig upp på hästen! Ja, inte mig emot, det passade mig perfekt kort sagt! Enkelt som bara den att ta sig upp på hästryggen. Jag drog mig till minnes mina somrars ridläger där vi med ett enda hopp svingade oss upp på hästryggen, precis som den snygga killen i den svart-vita filmen ”Indianpojken”. Det var tider det!

Väl uppe på Barichello fick jag nästan svindel. Shit, så höga D-ponnyer är nu för tiden! Men vad hade jag förväntat mig, hamburgarna och läskflaskorna är större än någonsin, svenskarna likaså, så varför inte D-ponnyerna?

Vild verkade han vara också. Lade öronen på sned. Sprattlade med benen under magen. Slängde med huvudet åt alla möjliga håll. Herre Jösses, och det här skulle vara en ridskolehäst!!!??? 

Själv har jag ridit typ 2 ggr under de senaste 15 åren. Ena gången skenade jag runt på en svart Islandsvalack på turridning och andra gången red jag en pigg Islandshingst, även det på turridning. Men de hästarna hade i alla fall bara varit hälften så stora som den här… Mer i samma höjd som russen jag växte upp på… 

Ulrika red framför mig. Det var något som inte stämde. Hennes häst var jämnstor med min. Och det vet jag ju att Lusen INTE är en D-ponny! Utan en ”riktig” häst!

”Säg till om du är rädd!”, sa Ulrika vänligt. Som om jag ens skulle komma på tanken att erkänna något sådant! Nej, nej, gammal är äldst! Aldrig att jag skulle erkänna en sådan svaghet för min kusin!

Pålle studsade ystert fram i det 35 gradiga solskenet. 

”Det är bara bromsarna”, sa Ulrika lugnt. 

Ja, sån´t måste man ju ha förståelse för. Bromsarna var stora som helikoptrar och for fram och tillbaka under Pålles mage. Självklart måste han få akta sig lite. Inombords anade jag dock att det bara handlade om sekunder innan Pålle skulle ta saken i egna händer och ge sig iväg… med eller utan mig ombord på ryggen…

Ulrika hade varit ute tidigt på morgonen och spärrat av ridvägarna med el-stängsel så att Pålle inte skulle kunna springa för långt bort när jag föll av (jaa, Ulrika vet att det händer ibland… hon har ridit med mig förr…). Hon sa visserligen att de alltid stängde för med elstängsel på det här sättet när hästarna skulle tas ut i hagarna på morgnarna, men jag anade att det inte var HELA sanningen… Men att rida är som att cykla, det sitter liksom i ryggmärgen (även om det verkar sitta rätt långt inne i ryggmärgen ibland…). Klart jag inte skulle ramla av! Jag hade ju gjort mina 100 avtrillningar flera gånger om redan som barn! För på den tiden skulle man ju ramla av för att bli en duktig ryttare!

I full trav dånade vi nu fram genom skogarna. Pålle slängde vilt med huvudet och fortsatte att sprattla med benen under magen allt medan de helikopter-stora bromsarna surrade i svarta moln runt omkring oss. Det var tur att han hade lite man som jag kunde hålla fast mig i, även om ungarna verkade ha dragit av det mesta under sina ridlektioner. Men jag höll hårt i de få strån jag fick tag i!

”Ska vi galoppera?!”, sa Ulrika. Dum fråga, det var väl klart att vi skulle galoppera. Men inte riktigt än väl…?! Jag skyllde ursäktande på att mina knän behövde få vila lite först. Det är sån´t som man får säga i min ålder. Folk förväntar sig inget annat. Det är s a s en godtagbar ursäkt.

Nu red vi in på hoppbanan! Äntligen var jag i mitt rätta element! I snart 30 år hade jag längtat tillbaka till hoppbanan! Jag kände hur lycko-hormonerna och adrenalinet rusade till. 

Det stod tre hinder framme. Pålle tittade på dem och jag kände suget inom mig…! Men först måste vi klara av galoppen! Pålle satte iväg i en väldig fart! Jag försökte stå i lätt sits, men insåg snart att det var omöjligt med Pålles sommarrunda mage under mig. Mina ben stod liksom rakt ut åt sidorna, det fanns ingen chans att hålla om med några skänklar. 

En hel långsida klarade jag av att galoppera, sedan dog hastigt alla mina benmuskler, knäna skrek, musklerna hade fått punktering och nervsystemet hade fullt upp med att klara av koordinationen. 

Tur att Ulrika är ridlärare och FÖRSTÅR sån´t! Hon talade varmt om sina ”tantgrupper” och jag slets mellan känslan av att vara 14 år gammal och känslan av att vara ”tanten” som Ulrika beskrev.

Nu kom ytterligare en ridlärare gåendes. Jag tror nästan att jag red för henne någon gång i min barndom?

”Visst ser det bra ut!” sa Ulrika hurtfriskt till ridläraren och fiskade efter medhåll. 

”Absolut”, sa hon. ”Men jag tror att du har lite olika långa stigläder” tillade hon och tittade granskande på mig. 

Det är sånt som ridlärare alltid säger. De har sagt samma sak i alla tider. Min naprapat säger i sin tur att jag har olika långa ben. Borde jag inte ha olika långa stigläder då?

”Vilket ser bäst ut då?”, undrade jag, och visste svaret redan innan det kom. Det längsta förstås! Ridlärare tycker jämt att man har för korta stigläder, trots att det är mycket lättare att rida med benen i nittio graders vinkel…!

Jag tittade längtansfullt mot hindren. Ulrika hade redan hoppat några språng med sin vita springare. Tänk om jag också kunde få prova… Det var rätt länge sedan sist… 1999 eller nå´t…  Då på en liten grå vacker b-ponny och hinder motsvarande LC-höjd.

Jag förstod ju om Ulrika inte ville låta mig hoppa i mitt ringrostiga skick… Men tänk om…

”Skulle du vilja prova att hoppa något språng?” 

Jag trodde knappt mina öron!!! Hade jag verkligen hört rätt?! Det var väl klart att jag ville!!!! Mest av allt i hela världen!!!

Sedan hoppade vi! 

Knäna satt högt uppe under hakan någonstans. Hälarna pekade upp emot himlen i 180 graders vinkel, armbågarna pekade rakt ut åt sidorna och jag hade minst 3 decimeter luft mellan händerna.

Ja, det var helt enkelt som förr i tiden! 

Vartenda fel och alla brister satt kvar i ryggmärgen som en smäck! Borta var alla år av tålmodig drillning på ridskolor, alla hoppträningar, alla dressyrträningar, alla ridläger. Kvar var bara ur-ryttaren som for fram på ett russ i skogarna på Gotland. Över stock och sten, över diken och ängar i rasande tempo. Äntligen hade hjärnan fått det den ville!!!

Pålle frustade och njöt av att få rusa ifrån helikopter-bromsarna.

Själv hade jag mungiporna uppe vid öronen av lycka allt medan vi for fram över allt högre höjder. Inom mig hörde jag en gammal ridkompis yttra ur det förgångna: ”Du skulle kunna gå hur långt som helst inom hoppningen”.

Shit – varför hade jag inte tagit vara på det?! Vad hade jag gjort av mitt liv och min talang?! 

Jag klappade om min glada fina häst och vi skrittade tillbaka ner mot stallet. Jag insåg plötsligt att han hade krympt, säkert ett par decimeter sedan ridturens början! Moderna D-ponnyer var kanske inte så höga trots allt!? Lyckan sken ur mina ögon. 

Snabbt gjorde vi iordning hästarna, släppte ut dem i hagen och sedan skyndade vi tillbaka upp mot ridbanan för att mäta det högsta hindret som jag hade hoppat. 

Det var ett stort ögonblick! 

”Femtio centimeter!”, sa Ulrika imponerat. ”Lätt D minus” för B-ponnyer!” 

Jag var både stolt och imponerad över min egen insats! Jag hade alltså hoppat på tävlingshöjd trots att jag inte hade hoppat på 15 år! 

Och när jag tänkte efter så nog var det väl en B-ponny som jag nyss hade suttit på?! B som i Big!

TACK Ulrika och fina Barichello för en härlig dag där jag fick vara både 14 år och tant - samtidigt! 

Nu återstår bara att se om jag tar mig ur sängen i morgon… Annars ringer jag dig Ulrika!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...