Hej! Idag har världens sötaste Moki blivit inlagd på djursjukhuset. Först trodde veterinären att det var ett kolikanfall men efter att ha tittat i munnen så var det istället ett tandproblem som fick honom att må pyton. 

Att Moki har problem med ett par tänder var ingen nyhet för oss. Vi har fått hålla efter hans mun extra mycket och extra ofta sedan våren 2009 då det upptäcktes att ett par tänder var på väg att flytta sig i käken. Det hade ju varit lite lättare om man kunde sätta tandställning på en häst. Men det kan man ju förstås inte. 

Vi var också medvetna om att en eller ett par tänder skulle behövas plockas ut så småningom men så länge de fungerade och Moki mådde bra så var det bättre att de fick sitta kvar. 

När problemet upptäcktes av vår veterinär vid en vanlig tandrasping 2009 så fick vi order att resa till Norrköping för att träffa en känd hästtandläkare som heter Torbjörn Lundström. 

Torbjörn är en häftig tandläkare. Han började som en helt vanlig tandläkare till människor men så en dag tänkte han att tänderna är ju precis lika viktiga för djur som för människor och så "sadlade han om". 

Idag har han inriktat sig främst på hästar men han är också känd föra att hjälpa de större däggdjuren på Kolmårdens Djurpark med sina tänder. Har man tittat in i munnen på ett lejon så känns det förmodligen lite enklare att titta in i munnen på en häst sedan. 

Torbjörn stack i alla fall in huvudet i munnen på Moki och gjorde vad han kunde. Han städade rent och filade lite och fixade så att tänderna satt på en fin rad och såg till att Moki mådde bra och inte hade besvär. Efter det har vi besökt Torbjörn regelbundet för omvårdnad av munnen -till skillnad från vanliga tandläkare har Torbjörn dock varken tjatat på Moki att han ska använda tandtråd eller borsta tänderna oftare. Torbjörn är en bra tandläkare!

För ett par dagar sedan började Moki äta dåligt och framförallt sakta. Igår fick veterinären hälsa på för att kolla hur det stod till. Det var väldigt vaga symptom och veterinären ville avvakta litet. I morse hade Moki fortfarande inte ätit och då tittade veterinären noggrannare i munnen och såg att det blivit dags för operation tandutdragning. 

Så Moki fick åka transport vilket han tycker är både spännande och roligt och bara en timme senare var den dåliga tanden ute. Frid och fröjd! Gabbi som såg den utdragna tanden sa att den var verkligen jättestor! Som en hajtand kanske? Undrar om Torbjörn stuckit in huvudet i ett hajgap någon gång? 

Nåja, för säkerhets skull så får Moki bo kvar ett par dagar på sjukhuset för att komma igång med att äta och kanske få lite extra vätska för att hålla sig pigg. Det brukar läka fort och fint i munnen så framåt fredag står han nog på sin plats igen. Kom ihåg då att det varit en jobbig vecka för Moki så han behöver säkert några extra klappar och kramar. 

Bilden nedan har Torbjörn tagit inuti Mokis mun. Undrar om han inte borde borsta tänderna lite i alla fall...?

 

Hej! Lördagen var den stora dagen för Olympic Day! Ett evenemang som ska locka unga till sporten. Själva idén turnerar just nu runt hela landet och den här gången var det så Uppsalas tur. Vi var ombedda att göra reklam för ridsporten och under fredagen hade vi lastat in monterväggar, informationsfoldrar, datorere, bildspel, filmer, pysselhörna och plasthäst samt en hel massa annat  i några hästtrailers. Ridsporten var redo!

Bilar, ungdomar, frivilliga, personal och trailers rullade från stallplanen strax före sju på lördagmorgon. Vädret visade sig inte från sin bästa sida utan man kan helt enkelt säga att det regnade! Inte så jättekul med tanke på alla dessa sporter som skulle provas. 

UPK hade inga riktiga hästar med till torget utan istället skulle de som ville rida bussas med inhyrda minibussar på några fastslagna tider. I stallet fanns ledare och ridlärare redo att ta emot. 

Väl på torget skulle tältet resas. UPK var mycket glada att ha med sig ett tält då många andra var utan. Som sagt; det regnade mycket. Några händiga storebröder och sambos hade också lånats in för att sätta ihop alla pinnar... (ursäkta att bilden blev upp och ner...)

 

Ja, som ni ser fanns det gott om pinnar...men tyvärr inga av de "kors" som ska sitta mellan pinnarna... Så det fick bli en nödlösning (något som vi är bra på skulle jag vilja säga!). Hästtransporterna fick bilda väggar och en stor pressening spändes över som tak. Så där ja! Nu var det torrt över huvudet på Ridsporten och resten av grejorna kunde packas upp. 

Hästen (som var av plast) fick dock stå kvar i trailern för att inte bli blöt. Men han verkade trivas bra där. 

       

Det regnade som sagt (tror jag nämde det tidigare) vilket gjorde det glest med folk på torget den här dagen. Det kom några stamgäster och undrade var den vanliga markanden var och om de kunde få köpa saker i tältet... Ett och annat barn bussades också ut till anläggningen för ridning. Alla ungdomar som var på plats i tältet höll humöret på topp hela dagen trots bläta skor och en höjdpunkt kunde man också få se. Nämligen när alla sporterna skulle springa runt torget med den Olympiska elden (fast det var inte den riktiga förstås, men väldigt likt!) .

Tova sprang för UPK och Ridsporten. Jag gjorde en liten film av det hela då jag tyckte det var så stämningsfullt!

Stort tack till alla som hjälpte oss under Olympic Day!

 
 

Hej! Förra helgen körde vi WE-träning på stora hoppbanan .Hästarna tyckte det var jättekul och ryttarna också förstås. Mita hade med sig kameran och Emma fotade. Jag tänkte ni ville se några avbilderna. Resten lägger jag ut i "Pixbox". Nästa WE-träning är nu på onsdag klockan 17.30-18.30. Där finns det platser kvar. Maila till kontoret upk@telia.com om ni vill vara med eller Läs mer om vårens träningstillfällen här!

                                         

Hej! Idag har Sara och jag varit på Dressyrdomarkurs på Strömsholm. Vi fick sovmorgon och behövde inte åka hemifrån förrän vid halvåtta tiden. Sara och jag har också lärt oss en massa nya saker under dagen! Viktiga lärdomar helt enkelt och jag tänkte skriva ner dem här innan jag glömmer bort dem. För bortglömda lärdomar är inte mycket att ha. 

Miljömedvetna som vi är så bestämde vi oss för att samåka. Jag tog bilen till Svartbäcken och hittade parkering på Torbjörnstorg. Väl förberedd som alltid så hade jag hela fickan full av femkronor. Det kostar nämligen fem kronor i timmen där mellan 8 och 18 så jag stoppade i en femkrona för varje timme. 

När jag hade stoppat i nio femkronor så stod mätaren på klockan fem. Jag tog upp den tionde femkronan och precis när jag skulle stoppa i den så spottade maskinen ut min biljett... Men vad nu då? Jag tittade mig omkring och fick den där känslan av att vara med i dolda kameran. Den får jag ofta. Eller som Björn sa en dag ; Det känns som vårt liv är en film... 

Jag stoppade i den sista femkronan och tryckte ut biljetten. Så lade jag båda biljetterna i fönstret och skrev en liten lapp till lapplisan; Jag har faktiskt betalt ända till sex... 

Lärdom; Om jag fått böter när jag kom tillbaka så var det i alla fall inte mitt fel! 

Sedan begav jag mig nedåt gatan för att träffa på Sara eftersom det var i hennes bil vi skulle åka. Sara hade talat om vilken gata bilen stod på dagen innan men det hade jag förstås redan glömt. Jag fick gå på magkänslan och efter att ha gått rakt fram en bit så tog jag till höger och sedan till höger igen och se där! Hundra meter framför mig såg jag Sara stå hukad över bilens motorrum och mecka.  

Lärdom; Lita alltid på din magkänsla!

Efter lite oljekoll, utbackning från parkering utan att krocka samt allmän förvirring så var vi på väg. I god tid dessutom, vilket skulle visa sig vara lönsamt längre fram på vägen. Sara och jag babblade på och plötsligt var vi  förbi Västerås och svängde mot  Strömsholm. Jag ska erkänna att den sista biten av vägen har jag aldrig åkt trots att jag varit på Strömsholm minst hundra gånger. Men magkänslan var rätt och vi kom fram. 

Lärdom; Alla vägar bär till Rom! 

Väl framme så skulle vi hitta samlingsplatsen vilken var Ridsportens Hus. Dit har jag skickat många brev och mail men jag har aldrig varit där. Vi antog att det kunde vara vid knytpunkten och gick dit och ryckte i dörren som naturligtvis var låst. Hmm, mot Röda ridhuset då tänkte vi och gick ditåt. Men där var det tävlingar och inte något Ridsportens Hus i sikte.

In på markan för att fråga efter vägen då, tänkte vi handlingskraftiga som vi är. Dessutom var det fortfarande sjutton minuter kvar tills kursen skulle börja. Precis när jag skulle fråga damen i kassan efter vägen så fick vi syn på en bekant som kom bärandes på vårt fika och kaffe till kursen. Härligt! Bra tjejer reder sig. 

Vi fick en snabb vägbeskrivning och dessutom fick vi allt fika eftersom vår bekant skulle åka iväg och leta efter övriga kursdeltagare. dessa verkade också var ute på okänt vatten. 

Jag ska erkänna att det enda jag kunde minnas av vägbeskrivningen var att vi skulle åka till ett fyrvägskors. Vi hoppade in i bilen och åkte ner mot Strömsholms djursjukhus med siktet inställt på fyrvägskors. 

Lärdom; Lyssna bättre! 

Tja, vi åkte till vägens ände och hamnade i något som såg ut som ett övergivet bostadsområde i en skräckfilm. Att det var svarta moln på himlen och lite blåsigt gjorde inte känslan sämre. Sara drog i en handbromsvändning och vi åkte tillbaka mot var vi kom från. Åtta minuter till kursstart och dessutom allt kaffe i vår bagagelucka. Nu skulle vi väl hamna i onåd...

Efter en liten bit möte vi vår bekant och fick återigen vända bilen för att sedan rulla in på parkeringen vid vårt eftersökta Ridsportens Hus! Jag ska erkänna att vi svor lite över att det inte var skyltat ordentligt. vi han dra ett par ramsor innan Sara såg att det satt en skylt som var ungefär lika stor som husväggen, fast på den motsatta sidan mot var vi kommit ifrån. All heder åt Ridsportens hus och nya glasögon till Sara och Ulrika. 

Lärdom; Man ska inte svära i onödan. De orden kan vara bra att ha kvar till ett annat tillfälle! 

En trappa ned satt alla våra kursare och vi slog oss ned på våra stolar exakt på tiden. Så drog kursen igång med teoriundervisning i skänkelvikning, öppnor, slutor och en massa TR-kunskap och lite annat smått och gott. Som alltid när man har teori så tar tiden slut och exakt en halvtimme för sent trampade vi gasen i botten för att hinna slänga i oss lite lunch innan eftermiddagen i ridhuset. 

Vi stormade in på Gula hästen och alla ställde sig i kön och gjorde sina beställningar. Klockan tickade på. När alla utom en fått sin mat och börjat äta så kom personalen ut och frågade om det inte var vi Dressyrdomare som hade förbeställt mat? Jaha ja, maten skulle visst ingå i priset. Men det var det ingen som vetat. Själv satt jag nöjd med en gigantisk portion pasta och köttfärssås i bästa skolmodell framför näsan och magen kurrade högljutt. 

Vilken sorts mat var beställd var det någon som frågade. Servitrisen svarade utan dröjsmål; Lax! Det var nära att jag ställde mig upp och utropade ett JAAAAA! Jag var så nöjd över min spagetti och tänk vilken överraskning att det skulle blivit fisk till lunch på Strömsholm... Övriga i sällskapet suckade och tittade ledsamt på sina oxjärpar och hamburgare.

Lärdom; Alla är olika men beställ egen lunch för säkerhets skull! 

På eftermiddagen skulle vi vara i Kungsgårdsridhuset. Jag hade packat ner långkalsonger i väskan men var för lat för att ta på mig dem och naturligtvis så frös jag väldigt mycket på slutet. Sara frös hela tiden så hon vann just den tävlingen . I ridhuset tittade vi på fem olika ekipage som red just öppnor, slutor, skänkelvikningar, enkla byten och lite galoppserpentiner. Sara och jag höll våra poänglappar högt i luften och det var ett jätteroligt och mycket lärorikt pass som Cecilia höll.  

Lärdom; Bättre ett par långkalsonger på benen än i väskan!

Framåt femtiden började dock hjärnorna ge upp och det var skönt att avsluta kursen och få åka hemåt och smälta alla dagens lärdomar. Jag måste säga att hemresan gick som på räls och rätt vad det var så stod jag på parkeringen vid Torbjörnstorg och kunde andas ut. ingen böter! Sara, hon drog iväg direkt på Bio. Om inte livet är som en film så får man gå på film! 

 

Hej! I morgon bär det av mot Strömsholm igen. Tredje gången på två veckor som jag hängt runt där... Sara och jag ska på ännu en delkurs i Dressyrdomarutbildningen. Vårt långtidsprojekt! 

Den här gången blir det genomgång av hästens anatomi, rörelsemekanik, skolor och skänkelvikningar. Och tänk, det är precis samma ämnen som vi hade nyligen på Tränarutbildningen. Jag känner att jag kanske, kanske har fått ett litet försprång genom det så jag passade så klart på att stressa Sara i kväll genom att tjata om det också.

Fast man ska aldrig ta något för givet. Sara har en fruktansvärt väl utvecklad studieteknik och självdisciplin så jag får nog läsa på lite i natt i alla fall... Tävling Sara!

Vi ska ta med oss massor av positivt tänkande när vi sätter poängen på morgondagens kurs! Men det ska vi också göra då vi är ute och dömer på tävlingar. Jag tycker man ska komma ihåg att den som visar upp sin häst i ett program har lagt ner mycket tid och möda på att förbereda sig för tävlingen och även om det skulle hända att hästen eller ryttaren inte har sin allra bästa dag så finns det alltid något positivt att skriva i protokollet! 

I dressyr så använder man ju en skala från 0-10 poäng där 10 står för ”Utmärkt” och 0 för ”Ej utfört”. Men även de övriga poängen har sina egna ”ord” så att man ska veta exakt vad varje siffra står för. 

Vi tar hela och börjar i den tråkiga änden:

0= Ej utförd

1= Mycket dåligt

2= Dåligt

3= Ganska dåligt

4= Ej fullt godkänd

5= Med tvekan godkänd

6= Godkänd

7= Ganska bra

8= Bra

9= Mycket bra

10= Utmärkt

Om man känner till vad siffrorna står för när man rider en dressyrtävling är det mycket lättare att förstå sig på det protokoll man får. (När man dömer måste man ju absolut veta vad de står för...) 

Det måste ju tyvärr finnas låga siffror också för ibland händer det oväntade saker när man rider programmet. Ryttaren får fel galopp eller inte galopp alls eller så blir halten jättesned och hästen kanske går bakåt. Ja, då är man ju tvungen att sätta ett lägre betyg. Fast jag tycker personligen att de låga siffrorna har lite tråkiga ord bredvid sig. Mycket dåligt...dåligt...eller ganska dåligt... 

Jag som är lite snäll av mig skulle kanske vilja att det stod; Äsch vad synd, hoppsan då eller oj så det blev... 

Nu ska jag leta fram pärlörhängen, putsa skorna och göra pressveck på byxorna. 

Hoppas, hoppas vi får sätta en tia i morgon! 

Hej! Som ni kanske har sett så har vi fått hem två nya hästar vilka står i vårt isoleringsstall och på dagarna betar gräs i hagen nere vi vägbommen. En stor häst och en ponny. Båda kommer från Irland och har varit hos oss snart i en vecka.  I samband med att dessa hästar kom så fick Rochfield åka med släpet tillbaka. Han var tyvärr alldeles för blyg och osäker på sin ryttare för att passa på en ridskola. Han kommer säkert passa utmärk för en enda egen person då han var mycket snäll och social. 

De nya hästarna tänkte jag presentera lite kort här för jag vet att ni är nyfikna :)

Munsboro O’Malley är en Irländsk Sportponny, kategori D. Han är ljust grå med en glad uppsyn och jag skulle tro att ni kommer att blanda ihop honom med Daffe för de är ganska lika i färgen. 

O’Malley är född 2006 och är av okänd härstamning vilket är rätt så vanligt på importponnys. Han verkar vara mycket lugn och fin i sitt temperament och vi hoppas att han snart ska kunna börja på sitt ny jobb.

 

Kildinan Welsh Clover är en ”Welsh Partbread” vilket är en ras som har utvecklats ur welshponnyn men som avlats mot att likna en halvblodshäst. En Welsh Partbread ska ha minst 12,5 % welshponny i sig. 

Kildinan är född 2006 och hans pappa heter Cahir Hill Clover och är efter Clover Hill och farmorn är en Irish sport Horse. Kildinans mamma heter Llanarth Martina och är efter en hingst som heter Thorneyside The Fox. Rasen heter Welsh Cob vilket är en Brittisk hästras och den största typen av welshponny. 

Kildinan själv är en stor häst med en mankhöjd av ungefär 158 cm och han har en vackert brungul färg.

 

Titta gärna på våra nya hästar i hagen men kom ihåg att låta bli att klappa dem under de veckor de står på isolering så ni inte tar med eventuella bakterier in i ridskolestallarna. 

Hej!   

Hej! I ett sånt stort stall som vårt så är kvällsfodring inget man gör med en klackspark. Femtio hungriga hästar ska få sin giva hö innan vi släcker och stänger för natten. I runda slängar tvåhundra kilo hösilage ska vägas upp och delas ut i rätt proportioner till varje hungrig häst. 

Och ändå är just kvällsfodringen så mysig. Några ord till varje häst, se efter så de mår bra och sedan ge dem höet som de så gärna tar emot. 

Redan när jag går i riktning mot foderladan så börjar hästarna spetsa öronen och gnägga lågt. Hur kan de veta? Varje kväll har vi kanske ett par hundra besökare i stallet. Men hästarna gör skillnad och vet precis när det vankas mat. 

Under utfordringen så väntar hästarna så snällt och lugnt på sin tur. Men när jag närmar mig deras box så talar de tydligt om att de är hungriga så att jag inte ska glömma! 

De flesta vänder bara på huvudet med spetsade öron för att göra mig uppmärksam på att de är där.

Några andra har svårare att hålla sig. Pepeproni brukar stå och hoppa upp och ner som ett litet popcorn tills höet landar på golvet. 

Waldemar fångar alltid högivan i luften. Med vidöppet gap tar han lyra på höet som kommer flygande och han missar aldrig!

Bard är antingen extra smart eller extra rädd att bli utan... Han brukar ta frambenet och banka i boxväggen så att man inte ska missa honom. Men bara precis innan det är hans tur. Sedan tuggar han snabbt i sig höet och när jag är på väg tillbaka med vagnen gnäggar han högt och talar om att han visst blev utan mat. Jag ska erkänna att jag gått på det någon gång för många år sedan. Men nu vet jag att han luras. Däremot brukar han få en liten extra tuss bara för att han är så smart. 

Putte är stallets tuffing, tjugofyra år gammal men håller stenhårt på sina rutiner. Varje kväll när vagnen närmar sig hans plats så skrapar han med frambenet i marken och sedan ställer han sig högt på bakbenen och visar alla vad han kan! Kanske är det den gymnastiken som gjort att han fortfarande är så pigg och frisk vid sån hög ålder. 

Och så dessa fina sjungande skimmlar som stått i stallet. Lilla Alladin som alltid liksom  sjöng sin egen gnäggmelodi. Med ljus röst blandade han tonerna så det lät alldeles likt en melodi. När Alladin efter många år i stallet gick bort så sjöng Sorbits istället. Varje kväll när fodervagnen kom utanför hans box så gnäggade han sin melodi och visst fick han lite extra mat. 

Hur många år sjöng Sorbits? Jag vet inte. I januari i år var Sorbits gammal och fick somna in och kvällsfodringarna kunde ha blivit mycket tystare och tråkigare om inte Daffe börjat sjunga. 

Nu sjunger Daffe varje kväll och jag skrattar åt honom och tycker samtidigt att det låter så fint. Och visst, en liten extra giva hö blir det för sången. I alla fall från mig. 

Hej! Att lasta hästar och åka iväg med hästtrailer är en vetenskap i sig. Själv tycker jag det är fantastiskt att hästarna överhuvudtaget går med på att gå in i en mörk trång låda på hjul. Kanske är det själva äventyret som lockar. 

Oftast går allt bra med transporteringen men för Emilie blev det en mardrömsresa då hon skulle åka med sin häst Ina på hopptävlingar för drygt tre veckor sedan. Emilie gav sin tillåtelse att länka inlägget från bloggen eftersom hon ville dela med sig av händelsen och framförallt få oss alla att verkligen kolla skicket på våra transporter. Att transporten är besiktad är ingen garanti för att allt är okej. Jag har väntat lite med att länka inlägget då jag ville veta att allt skulle gå bra med Ina och som det ser ut nu så läker hennes skador som dom ska och förhoppningsvis ser vi snart Emilie och Ina på tävlingsbanorna igen. 

Så här skriver Emilie i sin blogg dagarna efter olyckan:

Den 14 april skulle jag och Ina åka till Lurbo och tävla laghoppning.Dagen slutade dock på ett annat sätt än vad jag någonsin skulle kunnat tänka mig i min vildaste fantasi...

Klockan var 8.30. Cirka 50 m från parkeringen trampade Ina igenom ett stort hål i transportgolvet, fastnade med båda bakhovarna/kotorna och var i stor smärta och chock. Hon stod i stort sett på hjulaxeln. Jag har aldrig hört en häst låta som hon gjorde; en andning snabbt som om hon skulle få hjärtstopp med ett ynkligt gnäggläte i bakgrunden.... Jag hade tur som var på tävlingsplatsen och ca 10 personer hjälpte mig att försöka få ut Ina levande ur transporten, däribland Caroline, Siri, Erika, Frida och flera till personer. Jag har minnesluckor från själva "transportdramat" då jag hamnade i ett sorts chocktillstånd och kommer inte ihåg ordningen på precis allt, men jag ska försöka ge en så bra återblick som det går... Det var snabbt arbete blandat med panik. Första problemet var hur 17 vi skullle få upp Inas bakben ur hålet. Vi kunde inte bara öppna lastluckan, då skulle hon ramla baklänges med fastsatta bakben = bryta benen av sig!

Medan folk sprang runt utanför stod jag tillsammans med min Ina inne i transporten. Jag hade tagit bort båda bommarna i framdelen och puttat bort mellanväggen så hon hade fri lej att ta sig framåt. Efter några minuter av hemsk smärta i Inas ben var det som att hon bestämde sig för att göra något själv, hon tog saken i egna hovar helt enkelt och tog till världens hopp rätt upp och fram i luften så hela transporten studsade till. I hennes upphopp så stod jag i vägen, så jag hamnade klämd mellan henne och transportväggen. Dock var jag så adrenalinpumpad att jag inte kände någon smärta utan var istället helt överlättad över att Ina hade kommit loss ur hålet!! Direkt när hon var loss; tjoff så lade hon sig ner på golvet så fint . Hon var helt slut!

Läs hela inlägget i Emilies egen blogg:http://www.moteliten.blogspot.se/2012/04/berattelsen-om-inas-olycka.html