Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Senaste inläggen

Av Ulrika Pernler - 12 juni 2016 19:17

  


I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar. 


Jag vill egentligen inte bli tjatig i ämnet köra vilse. Men jag skulle vilja ge några tips till likasinnade. Så vitt jag vet finns ingen stödgrupp för såna som oss så därför tänker jag att det kan vara värdefullt om bara en enda person finner tröst i att känna att den inte är ensam. Det kan till exempel vara Åsa Tinnerholm. Eller nån annan.


Först och främst har jag en GPS som jag alltid använder när jag ska åka längre än två kilometer hemifrån. Jag brukar glömma att uppdatera den och det är bra på det viset att man alltid kan skylla vilsekörningen på att GPS:en inte var uppdaterad. För övrigt är det rätt dåligt att inte uppdatera sin GPS…


För den som inte visste så finns det en funktion för att spara adresser i en GPS. Jag brukar döpa mina destinationer vartefter jag har kört vilse. Det gäller att ha ett bra system för att döpa platserna så man väljer rätt om man ska åka dit en gång till. 


Den första gången jag kör till en plats brukar jag ge den ett  enkelt namn, ett exempel är ”hem till Ida”. När jag har virrat runt i två timmar så brukar jag fatta att jag inte kört till Ida utan till nåt helt annat ställe. Då ringer jag pappa. Han brukar lotsa mig rätt över telefonen och med en vanlig gammal kartbok till hjälp. 


Nästa gång jag ska till Ida så knappar jag in adressen igen och döper den till ”hem till Ida ny”

Ja, och så kör jag fel, ringer pappa och allt det där upprepar sig. 

Tredje gången får den heta ”hem till Ida nyast” och den fjärde får heta ”hem till Ida nyare än nyast”.  Så där får man ju hålla på tills man kommer rätt helt enkelt. Det gör att jag har rätt många adresser sparade i min GPS och jag tänker att det är ju bra för det ser ut som jag har varit på himla många platser. Ja, ifall nån är intresserad av det vill säga. 


Det finns en annan funktion i GPS:en, den gör att man kan spara från den plats man är på. Det vill säga att jag teoretiskt skulle kunna spara destinationen när jag väl har hittat dit och så finns den kvar nästa gång jag ska till platsen. Så här långt har jag aldrig kommit ihåg att man kan göra det förrän jag varit halvvägs hem. 


Om vi lämnar GPS:en så finns det ytterligare en sak som är livsviktig för alla världsmästare i att köra fel. Matsäcken! En vilsekörning kan bli riktigt mysig om man bara har nåt att äta med sig. 

Som förra året när jag fick hjälp av motorcykelklubben efter att just ha kört vilse på väg till Lovisedal. 


MC-knuttarna var så hjälpsamma och hade stora skägg och lädervästar. De hjälpte mig till och med att köra ännu mer vilse och till sist tog vägen slut på ett kalhygge. Där var så fridfullt och med en liten känsla av att  vilja ge upp så satte jag mig på en stubbe, lyssnade på tystnaden och åt lite choklad. Det var en fin stund. 

Naturligtvis kom jag fram till Lovisedal till slut, jag åkte åt fel håll en gång till på vägen, kom till en stad där man aldrig hört talas om nåt som hette Lovisedal och sen ringde jag pappa. 


Men idag gott folk körde jag på min sparade adress ”Lovisedal nyare än den nyaste och till och med nyare än så” och jag kom rätt på en gång! Närapå historiskt faktiskt! 


Dagen gick geschwint och solen sken och det blåste nästan bara lite. Kan det bli bättre? 

På hemvägen inträdde dock en stor besvikelse när jag kom på att jag inte skulle kunna koppla upp radion mot Spotify. Fel bil och fel radio… Det är bra mycket tråkigare att sjunga random låtar som dyker upp än att vråla till sin egen spotifylista. 

Kenny Rogers och Dolly Parton när man har förväntat sig nåt lite annat. Enda utmaningen i det är att försöka sjunga duett med sig själv. Men ingenting är omöjligt för mig! 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 9 januari 2016 17:25

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det något jag inte vill ha in i stallet så är det just denna bakteriella infektion. 


Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Vad Kvarka verkligen är och vad det kan ställa till med fick jag, mina arbetskamrater, hästarna i stallet och även våra elever erfara under det långvariga kvarkautbrott som vi drabbades av en höst på 90-talet. 


Vi fick hem ett par ponnyer från en uthyrare och dessa insjuknade snart i hög feber. Dock hade de hunnit stå tillräckligt länge i stallet för att hinna ha kontakt med några av de övriga hästarna och sedan var det igång. Hästarna blev väldigt sjuka med feber långt över 40 grader, näsflöde och flera hästar fick också bölder som sprack och varade. 


Vi var unga och inte så erfarna med hur man hanterar sjukdomsutbrott i stallar. Men genom att vi hade väldigt fin handledning av vår veterinär så fick vi många lärdomar som vi har haft med oss och som hjälpt oss undvika smittspridning senare. Det var en alltigenom hemsk höst. Vi led med hästarna och vi slet. 


I efterhand så kan jag se att jag lärde mig väldigt mycket. Det har också gjort att vi alltid är mycket noga med att informera om det uppstår något som skulle kunna vara början till något smittsamt. Även om det bara är en av femtio hästar som får en febertopp. Man vet aldrig. Det är inte hela världen att hålla sig hemma för säkerhets skull. 


I månader slet vi med att ta hand om sjuka hästar, ta tempen, skriva listor, ge dem penicillin och andra behandlingar, sanera stallet om och om igen, dela upp oss så att personalen tog hand om hästar i olika stadier utan att någonsin beblanda sig med övriga, friska, sjuka, de som var på väg att bli friska, tillfrisknade osv. Under tiden vi jobbade dag och natt så stod ridskolan helt still. 


Kvarka kan uppträda i så olika skepnader. Från något som liknar en lättare förkylning till att hästarna blir väldigt sjuka. feber, näsflöde, svullna lymfknutor i området mellan ganascherna som kan spricka upp och vara och svårigheter att andas är de vanligaste symptomen. 


Men även om hästen klarar ut det första stadiet av Kvarkan så kan den också drabbas av en rad följdsjukdomar. Lunginflammation, bölder som uppkommer på andra ställen i kroppen som inuti lungorna, hjärnan eller levern eller Anasarka där det blir en kraftig vätskeansamling/ödem i kroppen. Dessa tillstånd kan vara dödliga för hästen. 


Trots att vi behandlade alla hästar efter konstens regler och alla de hästar som fick en sekundär feber injecerades med penicillin så fick ett par av de äldre hästarna efter Kvarkan kvarstående problem med kronisk hosta vilket gjorde att de inte kunde vara kvar i verksamheten. En av våra fina trotjänare var tvungen att avlivas. 


Kvarkan var en katastrof för hästarna som tvingades genomgå en farlig och jobbig sjukdom. Men ridskolan led också stora förluster. Vi var tvungna att ställa in all verksamhet under flera månader. Vår ridskola kostar i snitt 15 000 kronor per dag att driva om man räknar in alla kostnader för byggnader, el, foder, löner och så vidare. Genom att vi inte kunde ta in ridavgifter så blev den ekonomiska förlusten väldigt kännbar. 


Efter Kvarkan byggde vi ett isoleringsstall dit alla nya hästar kommer idag. De tempas och kollas dagligen och vi bär skyddskläder när de sköts om. Där står de under ett antal veckor innan de kommer in i våra stora stallar. Det har räddat oss många gånger! 


Nej Kvarka vill jag inte träffa på igen. Inte Virusabort eller Hästinfluensa heller. 


Det är ju egentligen rätt så enkelt att undvika sånt här. 

  • OM vi bara är noga med att byta kläder när vi åker mellan olika stall. Det gäller även rengöring/desinficering av hjälmar och skor. 
  • OM vi stannar hemma när hästar i stallet är sjuka. Även om det inte är en konstaterat smittsam sjukdom. Även om det  bara är en häst som är sjuk. Även om vi längtat efter att få rida den där träningen eller tävlingen. Vi ska komma ihåg att vi utsätter andra för stora risker. Vill vi att någon annan ska göra likadant mot oss?
  • OM vi tar hänsyn och tänker oss för. 

Det är VI, människor som är med och sprider dessa sjukdomar genom att slarva. Kvarka till exempel är en bakterie som sprids via direktkontakt. Vi kan ha med oss bakterien på våra kläder och smitta ett helt ridskolestall. 


Var lika rädd om andras hästar som din egen. 


Aktuell smittinfo hittar man bland annat på :

https://www.travsport.se/smittoinfo/?cid=2.274 

 

SVA har en Kvarkakarta här: 

http://www.sva.se/smittlage/kvarkakarta

 

 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 11 november 2015 18:33

 


Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekiperat mig till tänderna och även gjort en tandblekning för den där sista lilla touchen. Hästarna var badade och jag hade gjort av med tre sadeltvålar och två förpackningar läderfett till utrustningen. Så nog var jag redo alltid. 


Första hästen gick fantastiskt och tränaren såg hyggligt nöjd ut. Mest efter att han fått betalt men ändå. Sedan skulle jag bara gå ut och lämna den ena hästen och sadla den andra för ännu ett bejublat framträdande i ridhuset. 


Jag hade en stund på mig så jag tänkte att jag gott och väl skulle hinna släppa ut den första hästen i hagen. Detta var på våren men lika klok som jag alltid är  så hade jag galoscher på mina nyputsade stövlar. Ni vet såna där gummidojor som man drog över stövlarna förr i tiden. Lätt som en plätt. Två små gummiskor i ungefär fyra storlekar mindre än stöveln. Man bara böjde sig framåt och trädde galoschen över tån på stöveln och sen började kampen för att utvidga stelt gummi till en sko i samma storlek som stöveln. Man drog och svettades och pustade och tjöt och inom en halvtimme så hade man fått på den första. Det var tider det! 


Med galoscherna på så spatserade jag ut i våren med min häst. Att jag kom att tänka på det här just idag var för att en elev tidigare på dagen berättade för mig att hon haft sin häst bakom ryggen när hon ledde ut honom en dag. Han verkade trivas där , sa hon. Men hon sa sedan att hon fått en uppenbar påminnelse om varför man har hästen på sidan om sig själv när man leder den. Detta var precis vad som hände mig den där dagen. 


Ni vet hur det är när det är vårflod. Man har på sin höjd en smal stig att gå på. Lite grästuvor, nån isfläck och lera men mindre lera än bredvid i alla fall. Där vill man gå och det vill hästen också. Så blev det så att jag gick först och hästen bakom på ett icke ultimat led och det gick ju bra… Tills nån smällde igen dörren till stallet och min häst slog på sin bättre-fly-än-illa-fäkta-växel. Det var som att  bli överkörd av ett godståg ungefär. Med näsan nedåt. 


Ska man bli överkörd av ett godståg så ska det vara vid vårfloden. Då är leran som djupast. Så nåt vidare smärtsamt blev det som tur var inte. Men om man ser till smutsbarometern så slog den i taket så att säga. Vit skjorta med smala ränder, ljusgula ridbyxor från Kyras kollektion det året och nyputsade stövlar med galoscher för att inte bli lerig…


Nu kanske ni inte tycker att det där hade så mycket med träning att göra. Men det hade det faktiskt. Jag såg ut som sumpmannen från nån tecknad film och min dyra träningstid för ett välkänt namn skulle strax börja. Av min forna glans fanns inte ett spår. Så led hästen vid sidan när ni tar den till hagen om ni vill förbli rena och hela. 


Alltså det är så underbart roligt att träna. Det är den där höjdpunkten i veckan som man går och längtar till. Så plötsligt är det träningsdag. och varendaste vecka får man på ett klart och tydligt sätt veta att man inte är fullkomliga ännu, att det är en lång väg att vandra och inte minst att jag ännu inte kan en bråkdel av vad jag trodde. För att ta emot den kunskapen på ett värdigt sätt så klär jag upp mig och putsar mina saker och badar hästen. Då känner man sig prydlig och fin när man får veta och det hjälper. 


Själv är jag nog är rätt så omöjlig. Ofta för att inte säga regelbundet hör jag min tränare säga nån väldigt nästan otäckt bekant fras. Samtidigt som jag hör vad han säger tänker jag ”stackars människa, hur många gånger har han sagt det där till mig egentligen”? Men någonstans inne i mitt huvud hör jag också Kyra säga på finlandssvenska: Det behövs uppåt tiotusen repetitioner innan något sitter i ryggmärgen, och så tänker jag att han förmodligen bara sagt det där runt åttatusen gånger så här långt och att jag nog bara behöver träna lite till.  Det kan jag i all fall trösta mig med åtminstone tvåtusen gånger framöver.


Nu ska jag putsa stövlarna men galoscher blir det inte för dem slängde jag för tio år sen. 

Av Ulrika Pernler - 7 oktober 2015 18:55

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag tidigt förstod att här fanns det massor av kunskap att få och saker att lära. Hästkarlarna var dåtidens Google för ämnet häst. Dom och morfars gamla Arméns ridhandbok som jag hade läst sönder och förvarade som ett löspapperssystem i en plastficka. Kanske var det också hästkarlarna som höll i säkerhetstänket i stallarna genom att sätta gränser även om man sällan berättade varför man inte fick göra si eller så och inte heller kallade det säkerhet. Det var inte så mycket pedagogik utan bara att lyda.


En av hästkarlarna som jag kände var särskilt duktig på exteriör och framförallt hur den påverkade hästen. Inte bara ridmässigt och hållbarsmässigt utan han lärde mig också att se om en unghäst skulle bli lättfödd eller svår att hålla i hull som vuxen. 

-Det där är en foderlada! sa han och så visade han med handen i hästens flank hur avståndet mellan sista revbenet och höftbenet talade om hur hästen skulle föda sig. Nästan alltid när jag tittar på en häst för köp så har jag med mig just det för det stämmer så bra. Till ridskolan är det extra viktigt med lättfödda hästar för de ser alltid runda och fina ut och det är så viktigt när det kommer besökare som inte kan så mycket om hästar. För även en amatör kan se om ett stall är rent och städat och om hästarna mår bra. Det säger mycket om platsen.


En annan hästkarl som vi hade mycket respekt för var Jan Fristedt som huserade på Strömsholm. Han var lite som en superhjälte. En vinter skulle vi göra rent boxarna i det röda stallet som låg nere vid nya ridhuset. Det stallet finns inte kvar där idag eftersom man byggt ett till ridhus på platsen. Men i alla fall tyckte vi att det var väldigt smutsigt i stallet och vi ville göra extra fint till alla hästarna och imponera på Janne. Så det kördes kärra efter kärra från stallarna den morgonen. Snö som knarrade och skottkärrehjul som rullade tungt under överlastande kärror med tonårstjejer bakom ratten.

Jag tror vi var helt slut och högröda i ansiktet när superman dök upp, gick in i stallet och sekunden efter utstötte ett urvrål. Ljudet var nog allra minst som när en blodtörstig Björn ryter vill jag minnas. Ut kom Jan och undrade vad det var för idioter som hade kört ut alla bäddarna i stallet. Det var inte roligt att räcka upp handen….

Ja, det var helt enkelt dagen då vi lärde oss om att hästar kan stå på permanentbädd. Något man ofta använde förr för att få ett varmare stall på vintern och spara arbete bland annat. 


En gång fick vi ett råd av en välrenommerad hästkarl som vi faktiskt vågade motsätta oss. Men enbart för att han var ungefär femton mil från platsen den dagen och rådet kom via telefon. En av hans hästar fick kolik och vi var tvungna att ringa och fråga om det var okej att vi tog ut veterinär. Vi berättade att vi gjort allt som man brukar göra. Kollat temp, slemhinnor, ev uttorkning, promenerat osv och att det  nog var dags för lite extra hjälp för att få igång systemet.

-Äsch, sa han, jag tar aldrig ut nån veterinär för kolik. Jag sätter vattenslangen rakt i rumpan på hästen och vrider på vattnet en stund. Sen longerar jag. 

Vet ni vad? Jag tror säkert att det hade kunnat fungera. Men jag har såklart aldrig testat och kommer aldrig göra det.


Jag hör fortfarande alla de här hästkarlarna jag stötte på prata i olika situationer. Den kunskap jag fått genom dem är ovärderlig. Man kan läsa om olika saker men att få höra direkt från den som varit med länge och upplevt mycket är värdefullt eller till och med ovärderligt.


Ända sen jag  var den där lilla hästtjejen har jag tänkt att jag ska bli en hästkarl nån dag. Jag brukar titta mig i spegeln och fundera om jag är på väg att bli en. Jag har ju hållit på med hästar ett bra tag nu. Men jag ser ingen hästkarl ännu. Jag tror faktiskt att jag har mycket, mycket kvar att lära.

En hel massa. 

 

 

 

Av Ulrika Pernler - 30 augusti 2015 21:11

 


Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.


Jag var väldigt sparsam som liten. För att inte säga snål… Ja, jag antar att både min syster och bror skulle använda ordet snål. Kanske även mina föräldrar. Brorsan och syrran handlade något de önskat sig i hela sitt liv så fort veckopengen hamnade i fickan. Själv samlade jag pengarna på hög och satt i mitt rum och lade dem i olika staplar och räknade dem framlänges och baklänges. Högarna växte sakta och varje enkrona räknades och lades i rätt stapel. Det kan ha  varit så illa att jag lade dem i ordning efter vilka årtal de hade präglats också. Men de där ovanorna har jag lagt av med. Nu är det bara mina pennor  som ska ligga i raka rader. 


En dag fick jag en idé. Förutom att samla pengar på hög så skulle jag samla bra-saker-att-ha-om-man-nån-gång-skulle-ha-råd-att-köpa-en-egen-häst-grejor. För det är ju inte mycket idé att ha en häst om man inte har några saker till den. 


Mitt första projekt blev att virka ett nättäcke i blått bomullsgarn. Inte för det kanske är det viktigaste täcket man behöver till en häst. Men det kändes ändå mer överkomligt att virka ett täcke med hål i än ett utan. Typ halva jobbet. 


Jag började med täcket på syslöjden. Fröken var inte alls glad för den terminen skulle ju alla sy varsin blommig flanellpyamas som vi sen förmodligen skulle svettas ihjäl i innan vi ens hade somnat på kvällen. Jag fick bekosta garnet själv eftersom det inte fanns med i läroplanen. Förresten flanellpyamas måste ju nästan räknas som en hälsofara i dagens uppvärmda hus. Jag har ibland funderat över om inte syslöjds- träslöjds- och hemkunskapslärare lider av en liten släng sadism. Flanellpyamasar, fula julgransprydnader och muffins med grönsaker i. 


Det tog nog hela höstterminen och då virkade jag även framför barnteven varje kväll. Men till slut var det klart. Det fick om man säger en egen form och det var massor av hål i vilket i och för sig är bra när det är ett nättäcke. Hade hålen varit lika stora hade det nog varit snyggt också. När täcket var klart hängde jag det i  mitt skåp på ridskolan för framtida bruk. 


Nästa termin var det träslöjd. Men jag kom inte på nåt bra att tillverka till hästen av en träbit. Så jag gjorde mot min vilja samma sak som de andra i klassen. Förmodligen stod jag och slipade en fyrkantig bit trä till en rund med det finaste sandpapper som magistern kunnat uppbringa medan han satt bakom katedern och mös. 


Men ni vet…om man bara slipar tillräckligt länge blir det ny termin och syslöjd igen! Det var då jag bestämde mig för att sy en egen vojlock till hästen som jag eventuellt skulle lyckas samla ihop pengar för att köpa. Fröken blev inte glad… Alla skulle ju sy varsitt förkläde som vi kunde använda på hemkunskapen. Ta mej sjutton om inte det också var i flanelltyg. För det är ju så praktiskt i köket. Fast numera misstänker jag att fröken hade kommit över ett gigantiskt parti med rosablommig flanell. Så mycket att de stackars barnen i skolan förmodligen fortfarande syr av det. 


Jag stod på mig och fick sy min vojlock. Jag skaffade fram mitt eget röda tyg och använde flanellen som stoppning. Eftersom jag ännu inte kommit över någon sadel så hade jag ingen aning om hur formen skulle vara. Så jag tog ett ögonmått av vojlockarna på ridskolan och klippte till något liknande. Hade jag vetat då att den vojlocken aldrig skulle komma att passa under en sadel what-so-ever så hade jag kanske inte suttit alla timmar för att sy rutmönstret som jag så gärna ville ha på den. 


Det var tjockt och trögt och synålarna gick av en efter annan. I min kamp att sy genom tyget så råkade en nål gå rakt igenom min tumme med nagel och allt och min mamma fick dra ut den med en tång. Men jag gav mig inte och precis innan det var dags för att tälja smörknivar på träslöjden så var jag klar med min vojlock och kunde hänga in den i skåpet på ridskolan. 


Fler och fler saker hamnade i mitt skåp. Jag älskade att öppna dörren och titta på sakerna som jag hade där. Det tillkom ett ärvt träns, ett bett och många, många andra grejor till min framtida häst.


Så en dag när jag till slut hade tillräckligt många staplar med enkronor och några sedlar också och ett helgjobb som bestod av att mocka boxar på ridskolan så köpte jag min egen häst. Jag tror dessvärre inga av de där sakerna passade till hästen när det väl kom till kritan. Men det gjorde inget alls. för jag  hann med så många fantastiska  dagdrömmar medan jag virkade de där hålen i nättäcket att det var värt hela arbetet.

Av Ulrika Pernler - 28 juli 2015 20:39

Sommarlovet går mot sitt slut och efter några veckor av riktigt lugn på ridskolan så är det åter full fart med läger på både dagar och kvällar. Hästarna går utomhus i sina sommarhagar och trivs utmärkt med det. Men man märker att de tycker det är skönt att få spendera några timmar inne för att vila. Det brukar bara ta några minuter från att de kommit in tills i stort sett hela stallet snarkar i halmen.


Höstens lektioner är så gott som fullbelagda. Det finns några restplatser och dessa fylls nu under de sista veckorna innan terminsstarten. Det känns skönt och tryggt att elevunderlaget finns.


Oftast rullar dagarna på i sina rutiner här på ridskolan men ibland blir dagen inte alls vad man hade tänkt sig och nåt oväntat händer. Sammy, den fina, stora, bruna, snälla hästen lämnade oss i fredags. Något som vi inte hade förberett oss på över huvud taget.


 


Egentligen uppmärksammade vi på onsdagen att han hade börjat tappa i vikt. En del hästar har svårt att föda sig på bete och därför har våra hästar också fri tillgång på hösilage i foderhäckar ute i hagarna samtidigt som de går på bete. Sammy har aldrig haft svårt med att hålla vikt men hos äldre hästar kan saker ändras och vi pratade om att vi skulle prova att låta honom vara inne en del av dygnet så att han skulle kunna äta i lugn och ro i sin box utan att störas av de andra hästarna.


Det var onsdagens plan.


När han kom in på torsdagen så uppmärksammade vi att han inte var sig lik. Han var hängig, ointresserad av omgivningen och även svullen i huvudet. Han hade en något förhöjd temp. 37,8 mot sin vanliga 36,9. Jag kände inte igen honom och vi ringde efter veterinär. Min första egna misstanke var att han blivit ormbiten, förgiftad av något eller möjligtvis att någon tand blivit infekterad.


Även fast vi har över fyrtio hästar så vet vi exakt vilket som är varje häst normaltemperatur och vad som är deras normala jag. Varje häst har sin journal där vi har sådana saker nedskrivna så att man lätt ska kunna gå in och titta om man tycker någon häst avviker från sitt normala. Där för vi också anteckningar om sådant som händer som om vi kollat tänderna eller om hästen haft ett sår. Att hålla reda på sådant i huvudet när man har så många hästar är omöjligt så journalerna är till stor hjälp när saker händer. Det är bra att föra journal även om man bara har en enda häst för dagar och datum flyter lätt ihop med tiden.


 


Man får en nära relation till alla hästarna på ridskolan. Vi arbetar med dem dagligen i stallet och i ridhuset och vet väl hur de fungerar. De flesta hästarna är hos oss i många år och då märker man direkt om en häst inte är som den brukar. Det kan vara små saker som indikerar att något är på gång. Små förändringar i humöret, hästens hårrem, hästens hull och så vidare. Ju tidigare man reagerar desto bättre eftersom saker och ting inte hinner gå för långt då.
Men ibland händer saker akut.


Undersökningen på torsdagen visade inte på något uppenbart. Ingert konstigt i munne, teorin med ormbett stämde möjligtvis. Men ormbett behandlas bara om det blir komplikationer annars brukar hästen själv kunna ta hand om giftet om den får ett par dagar på sig. Veterinären avslutade med att ta ett blodprov som förhoppningsvis skulle ge oss några svar redan nästa dag. Eftersom Sammys temp hade stigit lite till och han var hängig och smärtpåverkad så fick han smärtstillande och febernedsättande över natten. Det hjälpte honom lite och han orkade dricka av vattnet vi bjöd honom och han plockade även i sig lite betfor och hösilage.


Det är väldigt jobbigt att se att en häst inte mår bra och jag gick och la mig på kvällen med en tydlig oroskänsla i magen.


På fredag morgon var Sammy ännu sämre. Det gick verkligen utför fort. Även om han slapp febern och lite av det onda med medicinen så såg vi att han var riktigt dålig. Kort därefter kom provsvaren via telefon från labbet och därefter så fanns ingen tvekan om vad som var på väg att hända.

Provsvaren visade att Sammy hade drabbats av Akut Lymfocytär Leukemi som hos honom fick ett väldigt snabbt förlopp och hans värden var mycket dåliga.


 


Några timmar senare fick han somna in och det kändes såklart väldigt sorgligt men det var samtidigt en lättnad efter att ha upplevt de senaste två dygnens snabba sjukdomsförlopp.

Vi tycker så mycket om våra hästar. När jag skriver vi så menar jag inte bara vi som jobbar på ridskolan utan även alla våra elever. Det märks inte minst på vår Facebooksida. Varje gång vi gör inlägg om  hästarna får det alltid ett stort gensvar.Vi vill att våra elever ska få vara delaktiga i det som händer på ridskolan. För det mesta rolig och ibland tråkigt.


Jag är så glad att eleverna uppskattar och ser värdet i varje häst. Ridskolans uppgift är inte bara att lära människor att rida utan i hög grad att lära människor se och förstå hästen.


Sammys box är tom just nu men framöver kommer en ny häst flytta in där som jag hoppas blir älskad och kvar hos oss i många år framöver.


Av Ulrika Pernler - 9 juli 2015 19:38

 

Ett ridläger är en plats där människor och hästar möts. Det är en plats där man kanske får träffa en ridfröken som håller lektion i kortbyxor och urtvättad T-shirt och där man får välja på att lära sig äta ny mat eller svälta. Det är en plats där man får sova i en svajig våningsäng på vilken flera spjälor saknas i botten och man vaknar av att halva rumpan trillat ner till grannen.  Ett ridläger kan vara en plats där man får möta sin drömponny eller så får man möta ponnyn man aldrig mer vill möta eller så tar man med sin egen ponny. Ett ridläger kan vara så mycket.


Jag var aldrig på ridläger när jag var liten. Det var nog så att jag fick men att jag inte ville. Gillade inte den där grejen med att sova borta och så det där med maten. Det kunde ju bli fisk. Nä det var säkrare att stanna hemma.


På somrarna var det ridläger på vår ridskola. Jag var aldrig på något av dem. Fast på sätt och vis var jag det. Jag hängde i stallet hela sommarlovet. När ridlägerbarnen kom med sina ponnys så var jag liksom lite bakgrunds-Bob. Satt och tittade på deras lektioner och låtsades att det var jag som red eller gick runt i stallet och tittade in över boxkanten på ponnyerna som stod där och drömde att nån av dem var min.


Istället för vara på ridläger så jobbade jag på ridläger. Jag var nog runt sexton första sommaren jag var ridfröken på ett läger. Det kändes lite konstigt att sitta på en gråtande tolvårings sängkant mitt i natten och trösta ett barn med hemlängtan. Jag var ju också nästan ett barn och gudarna ska veta att jag längtade hem. Dessutom fick man bara köpa godis i kiosken under kvart mellan klockan tre och kvart över tre.


Åren gick och den där ridlägergrejen bleknade men den försvann aldrig helt. Men min inställning är att det aldrig är för sent att göra det man vill göra.


Så!

Jag är på ridläger!


Eller kanske skulle ni hellre kalla det tvådagars träning med övernattning. Men för mig är det ridläger.


Jag anländer vid tvåtiden och jag ska rida mitt pass vid kvart i fem. Efter att ha installerat min häst i sin box går jag för att titta på de andra som rider. Jag sätter mig bredvid en tjej på läktaren. Först sitter vi bara där en lång stund utan att säga nåt. Vi låtsas titta på lektionen som pågår men sneglar då och då i smyg på varandra och försöker hitta ett tillfälle att säga något. Så tar jag mod till mig och frågar om hon ska sova över. Ja svarar hon. Så blir det tyst en stund igen. Sen frågar hon om jag har tävlat nån gång? Nu blir det min tur att svara ja så jag säger ja. Sen frågar jag förstås om hon har tävlat och det har hon. Där och då smälter isen och vi presenterar oss för varandra.  


Äntligen är jag på läger!


Med mig har jag mina lärdomar från tidigare i livet då jag inte var på läger.


Jag har med mig eget godis som jag har gömt i väskan. Det kan jag äta även om klockan inte är tre. Jag har med mig en egen häst så jag slipper smyga runt i stallet och sukta efter de andras. Jag har också ätit på Mac Donalds innan jag kom hit om det gud förbjude skulle bli fisk till middagen.


 

Av Ulrika Pernler - 25 maj 2015 15:56


Den här årstiden känns det alltid som en befrielse att få vara ute med skolhästarna och slippa ha dem i ridhuset. Ibland funderar jag över hur många varv en ridskolehäst tålmodigt knallar runt spåret på en vinter. De är verkligen värda den variation som ridning utomhus ger. Stora banor, olika underlag och ridning i skogen. Eleverna är också värda att komma ur ridhuset och dessutom ingår det i läroplanen att lära sig rida både inne och ute. Till sist behöver vi ridlärare slippa stå och ropa mellan fyra väggar och få höra fåglar och se himmel för att må bra :)

 


Med uteridningen kommer en del ändrade rutiner för våra elever och det är som alltid viktigt att alla gör likadant för att hästarna ska känna igen sig och för att minimera risken för att det ska inträffa saker.

Så många gånger har jag fått höra att det är mycket regler kring hästarna och att att jag är tjatig. Men bakom  varje regel finns ett säkerhetstänk och en anledning.

Många regler finns det och ni skulle bara veta hur svårt det kan vara att få gehör och förståelse för att man alltid måste hålla avstånd mellan hästarna när man leder dem, att ställa upp med stora luckor när man sitter upp, att alla ska stå lika långt fram på linjen för att ingen ska ”komma bakom” och så vidare när eleverna så gott som aldrig får uppleva anledningarna till att man ska göra så.

Samtidigt är jag så oerhört glad över att tillbuden är så få. För elevernas skull men också för hästarnas. Skolhästarna är utvalda för att vara lugna och trygga att lära sig på. Men ibland kan jag tycka att skolhästarna väl tillåtande till att man gör fel”. Det blir svårt att tjata om något som nästan aldrig händer.


 

En av mina uppgifter som ridlärare är att lära eleverna att alltid, alltid göra rätt och förhoppningsvis när de köper sin egen häst, blir medryttare eller fodervärdar så tar de med sig det mesta av säkerhetstänket i hanteringen av sin häst. Det är iallafall vad jag önskar.

Det är så oerhört viktigt att aldrig göra avsteg från hanteringen. Jag har tyvärr under årens lopp sett ett par riktigt otrevliga hästhanteringsolyckor som skulle kunnat undvikas.


 


Så till anledningen till varför jag måste ösa ur mig det här precis idag är att jag vill uppmana er elever och såklart alla med egen häst också till att hålla uppmärksamheten på hästen. Så fort man går in till en häst i boxen och vidare framåt tills att man är klar och stänger boxdörren efter avslutat pass eller efter skötsel så ska uppmärksamheten vara på hästen.

Förra veckan så hände nästan exakt samma och helt onödiga tillbud två gånger på två olika dagar när jag hade lektion. Den här gången var det vid uppställning på stallplanen som uppmärksamheten brast i och med att man lät hästen ta ner huvudet och beta i väntan på uppsittning/efter avsittning. Vid det ena tillfället hade jag hade precis förklarat att hästarna kan trampa på tyglarna, bli rädda och kasta sig när det hände. Den andra gången var det efter avsittning som en häst fick tygeln under framhoven, trasslade in sig och kastade sig bakåt och drog omkull sin ryttare.

Såna saker kan absolut undvikas och är därför helt onödiga. Att två träns går sönder känns som en bisak. Det går att köpa nya. Men människor kan göra sig illa när det händer.

Hästarna kan också göra sig illa. Vid en ”trampa på tygelns incident” kan de skada slemhinnorna i munhålan, de kan få  frakturer på tänderna och på underkäken och de kan göra illa sig och andra när de kastar sig. Hästar ska aldrig behöva skada sig för att vi människor är oaktsamma. Saker kan hända ändå.

Så att stå bredvid din häst, ha koll på tyglarna, inte prata med varandra så man tappar fokus på hästen och inte låta hästarna beta gräs i väntan på att man får instruktion att sitta upp känns som något som borde vara självklart.

Och framförallt lyssna på din ridlärares tjat om säkerhet. Det finns en god anledning!

Jag kommer aldrig sluta tjata på er!


 



Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se