Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Senaste inläggen

Av Ulrika Pernler - 28 april 2014 18:56




Hej! Idag låter jag Frida gästblogga från helgens släktträff. 


   

Fridas Fatima FOTO: Marianne Sundén

 

 

Fridas berättelse från Släktträffen:

Sista helgen i april var jag på släktträff på Segligne Gård i Almunge. Kort innan vi på fredagen åkte iväg från stallet så var det en hel del som, när de frågade vart jag skulle, tyckte det var väldigt konstigt att ta med hästen på sin släktträff. Men nu var det ju inte min egna släkt utan Fatimas! 


Fatimas pappa Sevillano XLIX ägs av Marianne Sundén som bor på Seglinge gård och hon hade fått idén att det vore roligt att samla ihop alla avkommor för att få se vad det blivit av dem nu när det gått ett par år sedan de första avkommorna föddes. Så därför bjöd hon in oss och hästarna våra att övernatta på gården.


På fredagen anlände jag och mina föräldrar till gården med Fatima i släpet. Hon har inte åkt så himla mycket än och aldrig sovit "borta" så det blev mycket nytt och ovant. Ena boxgrannen blev Preciosa JS, en syster som Fatima växt upp med fast på varsin sida av ett staket. Vi hann sedan hälsa snabbt på alla inlandet var dags för rundvandring på delar av gården. Sammanlagt var vi 7 syskon på plats, varav två ägdes av Marianne själv.  


Första stoppet var lösdrifterna där vi stötte på många nyfikna och sociala hästar samt en av bröderna vid namn Lucero S, ägd av Marianne. Därefter gick vi in i stallet och fick se resterande av Mariannes egna hästar. Det var dels avelsston, där en var syster vid namn Famosa S, dels ett bedårande litet hingstföl som hade fötts i veckan och sist men inte minst Sevillano XLIX, Fatimas Pappa. Han levde verkligen upp till bilderna jag sett på honom och han hade ett lugnt temperament även om han fortfarande var väldigt vaken. Det gick även att se och märka några egenskaper som nedärvts till Fatima och andra som nedärvts till övriga avkommor vilket var riktigt roligt. 


Efter detta blev det en sadelutprovning då ägaren till ett av syskonen var sadelutprovare och hade packat hela bilen med sadlar. Vi hittade en som kändes bra, men det mer relevanta var att jag fick berättat att Fatima fått ärva pappans fina gångarter! Efteråt gick vi upp till huset för en riktigt trevlig middag vi blev bjudna på där det pratades massor och vi fick berätta om oss och hästarna mer utförligt. Sedan var det sovdags. 


Nästa dag var planen att visa alla hästar i ridhuset i omgångar. Först ut var pappa Sevillano, som började sin "uppvisning" genom att rulla sig och täcka sig i ett damm så fort han släpptes lös. Typiskt skimlar när dom är helrena När han visats i alla gångarter, blev det också lite long-reining och arbete, och såklart en hel del fotografering! Därefter flöt det på och syskons visades två och två i ridhuset av ägarna då paren kände varandra sedan tidigare. Som sagt var det riktigt roligt att få se släktingarna på pappas sida och jämföra likheter mellan dem. De alla var skimlar och hade även samma uttryck i ansiktet och blicken. Mingan och Mohegan, Famosa S och Preciosa JS, Joyero S och Lucero S, sen slutligen Fatima som fick visas själv. Fick då åter igen höra att hon hade fått sin pappas gångarter och även att hon var riktigt fin. Man kan inte annat än att vara stolt över sin häst!


Efter en lunch blev det dags för en uteritt med en av bröderna och hans ägare, medan de andra tog det lugnt med ridning då deras hästar var yngre och inte mycket ridna och började packa hemåt. Fatima som nu är 7 år var äldst i gänget medan de andra var födda 2009-2011. Sommarvärme och helt otroligt fin omgivning gav ett väldigt bra avslut på en lyckad släktträff! Nu i efterhand delas det bilder för fullt i en fb-grupp och det ska bli roligt att kunna följa varandra i framtiden.

 

 

 Sevillano FOTO: Frida Engvall

       

 

Årets föl FOTO:Frida Engvall

   

Av Ulrika Pernler - 25 april 2014 12:32

 

 

Det  här med att köpa häst är inte lätt. Just nu har jag ett antal elever som kuskat land och rike runt för att hitta den rätta. Till sist brukar det ändå lösa sig och en dag får man lasta av sin alldeles egna häst på stallplanen - ren lycka! 


Läsa annonser är en konst som består i att läsa mellan raderna. Det finns alltid olika koder i annonser och man bör undvika annonser som innehåller ord som graviditet, tidsbrist, stor potential eller blivande stjärna. Man lär sig vad ord betyder med tiden. Speciellt om man åkt femtio mil för att titta på en häst med ”exceptionell gång”. Exceptionell kan stå för makalös eller enastående. Men också för ytterst ovanlig eller alldeles speciell…


Sen är det ju det här med ekonomin. Man bör ju vara helt klar på vad man har för budget innan man åker och tittar. När det gäller att betala rätt pris för en häst så är det min syster som är experten. Jag åker inte och köper häst utan henne. Gabbi räds aldrig att diskutera när det kommer till betalning medan jag själv helst niger och tackar för att jag får betala tjugotusen för mycket. Å andra sidan är jag rätt så bra på att se vad som döljer sig under en ruggig päls och hur askungen kan förvandlas till en prinsessa efter ett års målmedvetet arbete. Och så har jag ju alltid min fullt pålitliga magkänsla att gå på (vilket jag vet att inte alla är helt överens med mig om och inte behöver några kommentarer om). På så vis är vi ett bra team Gabbi och jag. Hon prutar och jag ser in i framtiden. 


En gång prutade Gabbi så mycket att hon blev misstänksam och sa att hon inte ville ha hästen. Hon menade på att om det gick att pruta så mycket så måste det vara något fel. Så vi satte oss i bilen och åkte därifrån. Hon hade på nåt sätt en poäng i det! 


Ni ska dock veta att även solen har fläckar. Vi har ju det där tillfället när Gabbi köpte en fin fuxvalack till ridskolan som bara var valack tills den blev kissnödig. Men det där har vi strukit ett streck över och lovat att inte ta upp nån mer gång. Så får det bli!


Hästar finns överallt i hela landet och landet är långt. När Gabbi ska köpa häst så verkar det som att hon letar upp annonser på hästar som står så långt från Uppsala som möjligt. På vissa annonssajter så kan man fylla i avståndet och jag ger mig sjutton på att hon skriver ”utanför en radie på minst femtio mil”. I vilket fall är det bara att packa resväskorna och förvänta sig att bila över hela vårt avlånga land. Man bör också packa ner reskost för Gabbi kan och brukar köra nonstop. Om man har tur och hon stannar vid en mack för att tanka så kan man rusa in och rycka åt sig nån macka och därefter rusa tillbaka precis i tid för avgång bara för att upptäcka i samma stund som bilen börjat rulla att det är senap på den rackarns mackan. 


Själv brukar jag hitta mina hästar bakom en syrenhäck hos grannen som jag inte ens visste hade hästar. Om Gabbi kör en radie utanför femtio mil så kör jag helst en radie på mindre än en kilometer. Man kan vara olika även om man är systrar.


En bra att göra grej som jag vill tipsa om vid hästköp är att ta med nån med stora fötter vid provridningen. I alla fall om det är en dressyrhäst man ska köpa. Vi brukar ta med Gabbis sambo Niklas. Han har  verkligen jättestora fötter. 


Det är trist med hästar som alltid ska hoppa och stöka när man rider program så en viktig del i provridningen av en dressyrhäst är att se om den tål ljud. Vi brukar ställa Niklas på läktaren och hälla lite grus på golvet. Sen får han dra foten i gruset varje gång man rider förbi. Om hästen fortfarande hoppar till vid det fjärde skraptestet så är den struken från intresselistan. Man kan få rätt så svarta blickar från hästägaren för det här testet. Men det ska man inte bry sig om. 


Ja ovan skrivna ger ju inga lösningar för den som vill köpa häst- utan får en kanske mer att undra om man inte ska satsa på SM i bubbelbad istället. Gör som ni vill men glöm inte gruset om ni väljer hästen framför poolen.

Av Ulrika Pernler - 19 april 2014 11:51

 

 

Hej! 


Idag vill jag dela med mig lite av mina egna tankar kring det här med hästar och penicillin. Det finns ju fler anledningar till att man bör undvika behandling med penicillin. Den största och viktigaste är risken för att bakterier blir resistenta. Men själva medicinen i sig har också en del otäcka biverkningar. Det är därför det är så viktigt att sköta om alla sår noga även om de inte ser mycket ut för världen i första anblicken. Trots att man gör allt man kan så har man ibland inget val utan veterinären är tvungen att sätta in behandlingen. Det är om biverkningar jag vill prata idag. Det kanske är lite otäck läsning så om någon vill avstå så gör det nu. 


Som jag berättade för ett par dagar sedan så har Blueprint blivit satt på en penicillinkur efter att ha fått en fraktur i pannan. Idag ser vi att det var befogat eftersom han har en tydligt pågående process i vad jag tror är ena bihålan. I början av veckan får han åka in till djursjukhuset och förhoppningsvis kan det avhjälpas med ett drängage och mer medicin. Har vi mer otur så är någon benbit lös och då behöver den tas ut eller sättas på plats. Hur som helst så ordnar det sig säkert. 


Vi har många hästar i stallet (över femtio stycken) och jag har jobbat många år så naturligtvis har jag råkat på en hel del penicillinbehandlingar. Man kan nog räkna med ett par stycken om året. 


Den första penicillinchocken jag var med och upplevde var på en av våra egna hästar när jag och Gabbi var i tonåren. Det var Pappa som injicerade och vi var med och assisterade honom. Precis när vi var klara så började hästen skaka okontrollerat och strax därefter så började den springa runt i boxen. Min pappa förstod vad som var på väg att hända och sa åt oss att gå ut på stallplanen och stänga dörren. Han ville inte att vi skulle se och bli rädda. Själv stannade han kvar därinne och väntade ut det hela på utsidan av boxen tillsammans med hästen som var därinne. Vi kunde höra ända ut på stallplanen hur det smällde och lät i stallet. En stund senare var det över och vår älskade häst hade tur och klarade sig med ett antal sår och svullnader. Det fick mig att verkligen förstå att det inte är ofarligt med medicin. Min pappa behöll lugnet åt oss den gången. Han har alltid haft båda fötterna stadigt på jorden och det är till stor del tack vare honom som jag också har det idag. 


En penicillinchock kan vara allt från att hästen bara skakar lite en stund till att den rusar runt helt blint och springer på allt som kommer i vägen. Det man ska göra vid en chock är att gå ut ur boxen, stänga dörren och avvakta tills chocken ebbar ut. Man kan dämpa belysningen och se till att det är lugnt och tyst runtomkring. Man ska aldrig försöka närma sig hästen under en chock. Det kan vara direkt livsfarligt. En veterinär sa till mig att hästen oftast överlever själva chocken. Risken för att den dör är större av att den slår sig illa när den springer runt och kastar sig okontrollerat.


För många år sen hade vi en söt liten B-ponny på ridskolan som hette Prinsen. Han drog på sig en sårskada som behövde penicillinbehandlas. Vi arbetade enligt rutinerna precis som vi alltid gjort och ändå så gick det inte som det var tänkt. Det var eftermiddagen på den sista dagen av behandlingen och jag skulle ge honom sprutan tillsammans med min arbetskamrat Lisa som höll i hästen. 


Jag satte nålen och injicerade vätskan. Bara några sekunder efter att nålen tagits ut så kom de första tecknen på chock. Prinsen började rycka och skaka och vi förstod direkt vad som skulle komma. Jag och Lisa gick snabbt ut och stängde boxdörren och sen kunde vi bara avvakta utvecklingen. Stackars Prinsen rusade runt i boxen som om han vore blind och krockade med väggar, vattenkopp och krubba. Rätt vad det var gick han upp på bakbenen och slog runt. Man såg direkt när han landade att det inte skulle gå bra och några sekunder senare så dog han. Förmodligen bröt han nacken i fallet. 


Det var ingen rolig kväll att jobba på ridskolan. Nödslakten kunde inte komma och hämta hästen innan lektionerna började så vi satte för filtar runt hans box eftersom det kändes så ovärdigt om alla skulle gå och kika på honom. Så fick vi gå in och ha våra lektioner som vanligt i väntan på att hästen kunde forslas bort. Jag hade jobbigt att sätta nålar ett bra tag efter det och jag tycker inte att det är roligt att behöva göra det idag heller. Men jag gör det för att det måste göras. 


Två andra hästar har vi förlorat i penicillinchock. Båda dessa dog uppe på veterinärhögskolan vid den första injektionen som gjordes av veterinär på plats. Det gjorde att jag kunde slappna av med att jag inte gjort något fel den där gången med Prinsen utan att detta är sådant som kan hända hur noggrann man än är.


Jag har sett hästar som chockat så lite att man inte riktigt varit säker på om det varit en reaktion eller inte och i andra fall har det varit värre. I vilket fall så ska man direkt avbryta behandlingen om det  händer och kontakta sin veterinär. 


När det är dags för penicillinbehandling av någon av våra hästar så försöker jag att inte tänka på de få gånger det gått illa utan på alla de gångerna det flutit på utan några som helst problem. De är många fler!  Blueprint har fått sin andra injektion idag och det har gått toppen och kommer förmodligen göra det hela vägen.


Ett råd från mig till er är att ta hand om alla små sår direkt från början för att försöka undvika behandling med penicillin. När det behövs så behövs det och då är det tyvärr bara att göra!

Av Ulrika Pernler - 17 april 2014 18:57

Hej! Nu har det gått några dagar sedan jag skrev sist. Men jag har helt enkelt inte hunnit. Så här kommer en sammanfattning på vad som hänt. Till en del i alla fall. 


Jag måste först säga att det lönar sig att vräka på när man fyller år. Håll inte inne med det utan berätta för alla!

Ridfröken Hanna bakade en jättefin tårta åt mig. Hon älskar att baka och jag tror nog man kan göra en tårtbeställning hos henne.  jag fick en stor chokladkanin, Lusen fick ett smakfullt pannband och mina dressyrelever gav mig blommor. Så bara ett tips! 


 


I lördags var jag på Kulla Vreta utanför Örsundsbro där det anordnades WE kurs för Juniorer. Två tjejer från UPK var med, Hedvig Ljungdahl med Vinho Tinto och Sandra Nilsson med Piece of Cake. De red två pass och hade teori och lunchuppehåll. Både "mina" tjejer och hästarna var jätteduktiga och det var så roligt att se. Hoppas att fler juniorer vågar sig ut och prova att tävla i WE framöver. 


Sandra och Piece of Cake

   

Hedvig och Vinho

     


Första chansen att testa har de förresten redan nu på söndag när vi har Klubbtävling i WE på ridskolan. Det är fyrtio ekipage som startar och både Hedvig och Sandra ska vara med. 


Många starter är det även på vår Pay and Jump nu på lördag. Runt nittio ekipage är anmälda och det blir en lång och rolig dag. 



På ridskolan är det full rulle som vanligt när det är lov. Alla ledigheter innebär full fart för oss och det är förstås kul att kunna erbjuda barn och vuxna att kunna gå extra kurser och aktiviteter. 


Stallfritids för barn är populärt. Barnen brukar börja komma redan innan åtta och de vägrar i princip att åka hem innan solen går ner.  Nästa morgon står de där igen och stampar och väntar på att få komma in. Det är rätt så underhållande att sitta på kontoret och se alla barnen leka häst på ridbanan vid kortsidan. Där finns det energi!  


Therese och Erica har haft dagridläger och Elvira hoppkurs måndag tisdag och onsdag. Själv har jag hållit tredagars dressyrkurs med tjugoen elever. Där finns det också energi. Jag hoppas ärligt att de har åtminstone lite träningsvärk idag. 


Det bästa med mina dressyrelever är att de tar sig tid att komma även på teorilektionen som vi har före varje pass. Det visar på att de vill lära sig mer. 


Det här lovet började vi med teori om utrustningen och inte på den nivån där man ska kunna peka ut delarna på sadeln utan mer om avpassning och detaljer. För mig är det självklart att man ägnar ordentligt med tid åt att se till att munderingen sitter perfekt innan man rider. Vi pratade om saker som luftkanalen under sadeln, att man spänner gjorden lika mycket från båda håll och hur remmarna på tränset ska sitta. Hur ska man kunna be hästen om en prestation om den har obehag från sin utrustning?


Andra dagen drog vi utbildningsskalan och nu hoppas jag verkligen att alla kommer ihåg den. Det är grunden till hela utbildningen så har ni glömt den får ni läsa på! Ämnet som eleverna hade önskat var egentligen inte skalan utan ämnet stöd och kontakt. Vad är ett bra stöd? Hur mycket ska man egentligen hålla i tygeln? Inget lätt ämne men jag förstå frågan för det är väldigt abstrakt både att förklara och att förstå. Ofta lägger man sånt fokus på hästens mun fastän det vi känner där bara är symptom på det som inte fungerar bakifrån. Så därför var vi tvungna att gå igenom heeeela utbildningsskalan och hur man kan uppnå de olika delarna. 


Sista dagen knöt vi ihop med de olika nivåerna i dressyrprogrammen. Inte för att jag tänker skicka ut alla tjugoen eleverna på tävling utan för att även dressyrprogrammen är ritade för att följa utbildningsskalan. Det kan underlätta i ridningen om man relaterar till programmen när man tränar. En häst på LC nivå rids till exempel inte på travvolter under femton meter för den har varken styrka eller balans till det ännu. Jens Fredriksson sa nån gång att även hoppryttarna har nytta av dressyrprogrammen. Nivåerna på hoppning och dressyr bör följas åt. En häst som ska hoppa LB ska ha också ha styrka och lösgjordhet för att gå en LB dressyr. Jag tycker det är en bra beskrivning. det är så viktigt att inte hetsa iväg och försöka lära hästen en massa saker som den inte är redo för. 


Idag tog andra kurser vid och nya elever med mycket energi anlände för att lära sig mer.  Ungdomssektionen hade också  påskäggsjakt så det var ungar både högt och lågt och letade ägg. 

Lördag och söndag är det som sagt Pay and Jump och Klubbtävling.


Roligt, men ibland känns det liksom lugnast när vardagen kommer tillbaka. 


Våra tre nyanlända hästar mår bra. De står i isoleringsstallet och det är många näsavtryck på fönsterrutorna från elever som kikat in. På dagarna går de ute i hagen vid vägbommen eftersom den är lite avsides. Där får de gå tills inkubationstiden för sjukdomar är över och de kan flytta in i det stora stallet. Vår dagpersonal har ridit dem varje dag och de har skött sig fint. 


Blueprint ”BP” har fått en fraktur i pannan efter en spark. Det är sånt som händer någon gång i bland när hästarna gör upp eller leker i hagen. Han kom in med lite näsblod för nån vecka sedan och vi har avvaktat enligt veterinärens inrådan då han är pigg och äter och dricker som han ska. Han har fått lite smärtlindring och penicillin. Nästa vecka ska han in och röntga pannan för att se att det ser fint ut och läker. Pannbensfrakturer brukar läka bra. Man får hålla koll på hur skadan sitter bara så det inte är i närheten av tårkanalen eller så. Tur att våra skolhästar bara är skodda fram annars kunde det gått värre. 


Själv övar jag på inför säsongens WE och dressyrtävlingar. Eller egentligen har vi ju redan tjuvstartat, en riden WE Msv och vinst och en riden MsvC dressyr och en femteplats. Så tävlandet hitills i år har väl gått bra. Det är fortfarande frisyren som är det stora problemet. Lusen gjorde igår det stora misstaget att först bada och sedan sova med flätorna i. Ja då går det som det går. Han känner sig inte direkt manlig och vi får hoppas att kruset går ur till i morgon när vi ska åka iväg och visa upp oss. Men som jag brukar säga, var och en får skämmas för sig! Krus blir det i vilket fall inte på nästa tävling! 


 


Här är en film från min och Lusens träning på Kulla Vreta i lördags för den som vill se.


Av Ulrika Pernler - 11 april 2014 12:07

Hej! Våren känns alltid som en bra tid att sätta igång med ett par hästprojekt. Då kan man i lugn och ro utbilda och skola in hästarna i verksamheten. Av erfarenhet så vet jag att de hästar som blir kvar längst på ridskolan är de som haft en möjlighet att växa in i arbetet i sin egen takt. Att arbeta för att behålla hästarna friska och glada till arbete är ju en självklarhet. Utan hästar- ingen ridskola. 


På söndag kommer Padraig över med  tre nya hästar från Irland och det ska bli så spännande att se dem live. 


Eftersom jag vet hur nyfikna ni alltid blir så ska ni får en tjuvtitt. 

Det är riktigt dålig bildkvalitet eftersom jag har klippt ut bilderna från några filmklipp som jag fick i mobilen. 


Häst nummer ett: Munsboro Westmeath Patchwork, skäck, 5 år och cirka 160 cm i mankhöjd.

   

Häst nummer två: Munsboro Curly – 7 år och D-ponny

   

Häst nummer tre: Munsboro Wiesman -  6 år och C-ponny. 

   


Vi ställer hästarna på vårt isoleingsstall under tre veckor framåt. Så i vanlig ordning man får kika genom fönstret och när hästarna går ute i sin egen avskildja hage så får man titta på håll men inte röra. Vi vill ju inte att några av våra andra hästar ska fånga upp någon Irländsk bacill! 


Kom ihåg att det är Påsklov nästa vecka! Vanlig verksamhet tills på söndag och därefter lovverksamhet till nästa söndag. De ordinarie lektionerna börjar igen på annandag Påsk. 




Av Ulrika Pernler - 8 april 2014 13:22

Hej! Idag är det den åttonde april- varje år betyder datumet att jag vaknar med känslan av en födelsedag. Men inte min egen, även om den är snart uppkommande. (bara en liten hint)


Den här födelsedagen tillhör någon som är borta sen länge - En liten ponny med bruna ögon och mörk fuxfärg uppblandad med vita hår som blev allt fler med tiden. 


Han med pannluggen som jag försökte spara ut, drömde om en lugg som täckte ner till nosen, fast den ville aldrig riktigt växa längre än till ögonens överkant. 


Han som hatade när man tog borsten under magen men som älskade att bli borstad i pannan- länge.


Han som tålmodigt lyssnade på alla mina hemligheter och aldrig avslöjade en enda av dem.


Han som stod på tungt min fot och som jag halkade av i galopp ur en sväng utan att bli rädd. 


Ponnyn med det finaste rödvita sammetspannbandet som jag köpt för egna sparade pengar och som jag fick lov att sätta på tränset efter mycket och enträget tjat. 


Jag ”bakade” alltid en födelsedagstårta av runda knäckebröd varvade med socker, morötter och melass. Den smög jag åt honom försiktigt så inga av de andra hästarna såg. 


Sirro var kanske för någon ”bara” en ridskoleponny bland många andra- men för mig så mycket mer. 


När ridskolan lades ner så såldes han med de andra hästarna. En dag var han bara borta och det var en sån stor sorg. Kanske min allra första. 


Jag lade min själ i att hitta honom och jag fann honom också långt senare.

Vi tog bilen och åkte dit. Det var långt men jag behövde åka. 


Där var han. Lite äldre men annars sig lik och pannluggen hade fortfarande inte blivit längre än till ögonens överkant. 


Det var den sista gången jag strök honom över halsen. Det var ett fint avslut eftersom jag såg att han hade det så bra. Efter det mötet så kände jag ett lugn med att vi hade gått åt olika håll.


Ponnyn som bor i mitt hjärta- ännu ett år har passerat.


Den åttonde april kommer visst alltid att vara en dag att fira födelsedag!


           

Av Ulrika Pernler - 7 april 2014 12:52



 

Hej! När någon nämner ordet utmaning så är det något som händer i i min hjärna. Det liksom brinner till och så går det som en stöt genom hjärnans alla vindlingar och innan jag har hunnit tänka efter så brukar jag höra någon som säger -Ja, självklart. I nästa sekund inser jag att det var jag själv som  sa det.


Så det är väl just därför som jag utan att tveka lovade Maria Jurestam att jag ska gå en match mot hennes 600 kilos tjur… Känns lite förhastat så här i efterhand (inget ovanligt när det gäller mig) och jag får se hur jag ska ta mig ur det… Förslag mottages tacksamt. Jag kan till och med tänka mig att städa någons garage just den dagen. 


Annars anser jag att en utmaning kan vara det perfekta sättet att få folk att skrida till verket. Det där ”mycket snack och lite verkstad” är inte bara ett uttryck utan i högsta grad i verkligheten förekommande. 


Så bara därför kommer - ännu en i raden av många- en alldeles ny utmaning för mina kära arbetskamrater. Jag vet att ni tycker jag är jobbig men det bryr jag mig inte om. Jag förväntar mig att ni hänger på! 


Den 25 maj har vi tävling i Working Equitation på hemmaplan. Det finns allt från Lätt C klass till Svår Klass och nu utmanar jag er ridlärare på UPK att vara med i vilken av klasserna ni vill. 


Vi är sexton stycken ridlärare på UPK, Uppsalas största ridskola och jag tycker att åtminstone sex av oss ska vara med. Ilse och jag är anmälda så här långt ur ridlärarstaben. Så jag önskar fyra ridlärare till. Den enda som är ursäktad är Sara Husén för hon är höggravid och jag tror att hon riskerar att fastna mellan stolparna vid grinden och kanske mellan räckena på bron också och det tar alldeles för lång tid av tävlingsdagen. 


Det är redan tjugofem anmälda till tävlingen så ni har inte alldeles mycket betänketid. 


Gör som jag- Hör ordet utmaning och skrik ja i samma sekund! Sen finns ingen återvändo. Såvida ingen vill ha garaget städat just den dagen förstås. 


En motprestation blir det förstås. Jag och Lusen lovar högtidligen att vara med på en Pay and Jump under sommaren. För kännedom så red jag min sista officiella hopptävling 1987 eller om det var 1988 så detta är något av en stor händelse. Så vad säger ni?


Jag kommer självklart att ange datumet för min Pay and Jump så att alla som vill kan komma och titta. Medtag gärna banderoller, T-shirts med tryck och en sån där wuwuzela! Men handla inte grejorna förrän ni vet om mina arbetskamrater ställer upp eller inte. Alla elever, ni kan gärna tjata på dem när ni är på uppropet framöver! 


Förresten- alla ni som ska gå på dressyrläger i sommar- kom  ihåg att vi fortfarande kör ”Plankanutmaningen”. Varje kväll, efter fikat så gör vi plankan tillsammans och den som plankar längst får ett diplom vid fredagsgrillningen! 


Jag uppdaterar utvecklingen fram till tävlingen här på bloggen!



 

Av Ulrika Pernler - 6 april 2014 18:50

Vi väljer våra skolhästar med omsorg.

Massor av omsorg. 

Det är långt mycket svårare att hitta en bra skolhäst

än att köpa en häst åt sig själv


Skolhästen måste vara så mångsidig

Stark, balanserad, lättlärd och klok


Vi vårdar våra skolhästar med hjärtat.

För de gör ett storartat arbete på ridskolan- varje dag. 

Låter sig tålmodigt borstas, tränsas och sadlas 

av händer som alla gör på lite olika sätt


De bär försiktigt den ryttaren som ännu inte riktigt kan.

Gissar vad hjälperna som ännu inte är på plats eller i tid egentligen vill säga.

Arbetar träget för ryttaren som är på väg att lära sig.

Hjälper till så att språnget på hindret kommer rätt och ryttaren hänger med.

Saktar av när någon hamnat snett och väntar med att gå tills hon är på plats. 


Jag ser det varje dag.

Det är hästarna som är lärarna!

Skolhästar hjälper, listar ut och har tålamod med oss människor och blivande ryttare.


Runt fyrtio fina skolhästar står i vårt stall. 

Ena dagen bär de på någon som sitter i sadeln för första gången.

Nästa dag kliver de glatt på transporten och åker på tävling, 

ett roligt äventyr och avbrott från vardagen.


Ödmjukhet är vad jag känner inför ridskolehästen 

Massor av ödmjukhet.

Jag hoppas du känner likadant 

och att du tar dig tid för den där extra stunden i boxen efter ridpasset 

och att du skänker den där extra klappen på en mjuk hästhals som tack för att du fått chans att lära.





Nedan bilder på några av våra fina hästar från tävlingsbanan. 

Så vackra de är med lite extra puts och flätade manar.

 

O'boy

   

Dougmoore Grey

 

Nemo

 

Waldemar

   


Barichello

 

Moki

 


Queens Clou    

Rowan

 


 

Kalle E

   

Poppe E

 

Wilson BoGiBo

 

Munsboro JoeJoe

 


Putte

 

 

Saffran

 

 

Waldemar och Munsboro O'Malley

 

Goliath

 

Aigle W

 

Lola E

 

Kejser Nero

 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards