Hej! För någon månad sedan kunde vi vanliga dödliga skriva till Ridsportförbundet och ge förslag på sådant som vi tycker skulle ändras i Tävlingsreglementet. En sak som jag redan förra året skickade in gäller det här med att ha häst med sig in på prisutdelningar. Jag skulle gärna se att det var frivilligt eller ännu hellre att man hade en prispall så som man har i många andra sporter. 

Nu kanske någon blir arg på mig för alla vet ju hur kul det kan vara att rida ärevarv inför publikens jubel. Fast ska jag vara ärlig och tala för grenen dressyr så är det oftast bara de tävlande, sekretariatet och någon stackars chaufför som ruggiga står kvar på läktaren och i ridhuset då vid åttatiden på kvällen. 

Det är inte för att ta äran av någon pristagare som jag propagerar för hästlösa prisutdelningar. Inte heller för att sänka någon sponsor. Det fina hästtäcket kan man hänga upp utanför sekretariatet så att det syns för alla som besöker tävlingen. En uppskattande vinnare kan också ta en bild på sig , sin häst och täcket efter avslutad tävling och skicka ett tackkort till sponsorn. Brukar ni göra det? 

Säkerhetsaspekten är alltid viktig. Vid en prisutdelning så tränger man ihop ett antal hästar bredvid varandra och sedan ska de stå still medan man delar ut hederspriserna och därefter ska de plötsligt brassa iväg i galopp i ridhuset. För inte så länge sedan var det en ponnyryttare som kastades av på ärevarvet under en stor tävling. Det gick relativt bra men kunde ha slutat illa. 

En annan aspekt med prisutdelningar som i högre grad gäller dressyren är dagens stora startfält. Det finns noga reglerat hur länge en häst får åka i en transport. Men det verkar inte som att det är likriktat med hur länge en häst får stå inne i en transport under en tävlingsdag. Det kan vara upp till 40 startande i varje klass på en dressyrtävling. En domare hinner i snitt med åtta ryttare per timme beroende på vilket program som rids. Tänk er att en ryttare får startnummer ett i första klassen och sedan avser att starta även nästa klass. Efter sin andra start går ekipaget upp i ledning och ligger kvar där klassen ut varför de ska in på prisutdelning. Tolv timmar från det man parkerade trailern på tävlingsplatsen, det är mörkt och kallt, så ska man än en gång rycka ut sin häst från trailern. Snabbt sadla och så in i ridhuset och galoppera i full fart. Det känns inte rätt mot hästen. 

Idag finns det så bra system där resultaten uppdateras löpande. Har man inte så långt till tävlingen så kan man i princip köra hem sin häst efter avslutad ritt, Släppa ut den i  hagen eller ställa in den i en nyhalmad box med hö och friskt vatten. Sedan kan man hålla koll på resultatredovisningen och åka tillbaka till tävlingen för att hämta sitt och hästens välförtjänta pris. Kan man inte åka hem emellan så kan hästen åtminstone få stå kvar i trailern och slippa lastas i och ur ännu en gång för ärevarvet. 

Så tycker jag. Ni behöver inte tycka likadant. Men det är värt att fundera över. 

Varför ämnet prisutdelningar dök upp i mitt huvud just idag var för att jag städade i en av sönernas rum idag. Han kör Gokart, en liten bil som gör 180 knyck på raksträckorna. Nästan lika snabb som min Lusitano, men inte riktigt... 

I motorsporten så delas det ut så flådiga priser till de tävlande. Jag har jämfört någon gång förr. Men idag blev det uppenbart. Jag kånkade IKEA-kasse efter IKEA-kasse nerför trappan för att ”bada” dammiga bucklor. Sedan radade jag upp dem på hans hyllor igen. Min rygg blir sig aldrig lik. 

Sonen är sexton år och har kört Gokart sedan han var nio och jag glömmer aldrig hans blick när han inkasserade sin första buckla. Sen har det fortsatt. 

Det är inte så att jag är avundsjuk när jag ser mitt eget prisskåp med hederspriser i storlek med en tändsticksask. Men är inte ridsporten lite blygsam? Skulle  var skoj om vi också kunde vräka på ordentligt med storleken på priserna.

Det blev uppenbart förra månaden när jag kom hem efter Riksmästerskapen i WE, jag hade kommit sexa och familjen hurrade och vart stolta. 

-Var är bucklan mamma?

Jag grävde runt i necessären där jag stoppat ner priset för att det inte skulle komma bort. Fingrarna greppade det ena efter det andra. Och så! Där var den. Jag höll upp den framför grabbarna som gjorde stora ögon. Idag tog jag en bild så ni också ska få vila ögonen på mitt pris. Varsågoda. 

Jag ställde upp det en stund på sonens prishylla medan han var i skolan och drömde om en prishylla som hans. Drömma får man. Dessutom blir det lättare att bära de stora bucklorna framöver om hästen slipper följa med på prisutdelningen. Vi kan till och med knäcka en flaska Pommac och spreja ner de sista kvarvarande i publiken. Så festligt!

Hej! Jag kommer ju ihåg den där gången då jag, min mamma och en annan ridande dam i hennes ålder satt på läktaren och pratade om förr. Man får väl säga dam när man pratar om tanter i  65-70 års åldern? Jag kommer hur som helst inte ihåg hur vi kom in på ämnet men kanske hade det något att göra med den lektion som vi tittade på. Hur det än är så  har vi ju alla vårt eget förr. Våra egna minnen av händelser och upplevelser. 

Min mamma berättade om hur hon brukade rida för den stränga militären på ridskolan som inte brydde sig speciellt mycket om ifall man var den tuffa eller den rädda typen. Det fanns bara fullstora hästar och mamma var liten och smal. Hon ramlade av då och då och det var aldrig något snack om att man skulle göra något annat än att klättra upp på hästryggen igen. Eleverna fick till och med träna sig på avfallningsteknik genom att släppa händerna från tyglarna och ta fötterna ur stigbyglarna och så kastade de sig bakåt och landade i ridhusbottnen. Någon pedagogik i undervisningen var det aldrig tal om. 

Damen som satt med oss på läktaren hade sin egen historia att berätta från ridskolan under det militäriska styret. Hennes ridlärare hade hittat sin plats en bit upp på ridhusets läktare. Där brukade han sitta helt tyst under större delen av lektionen med undantag för att han med jämna mellanrum reste sig upp och skrek ”BYT VARV”! Det var aldrig någon som sade emot eller ens tänkte tanken. 

Min egen debut på ridskolan skedde ju långt senare än för min mamma och damen på läktaren. Det var sent sjuttiotal och då kan man ju tänka att ridskolan hade hunnit utvecklas en hel del. Och det hade den förstås. Det fanns ponnyer på ridskolan och en ungdomssektion som ordnade roligheter. Det fanns klubbtävlingar, sommarläger och julaftonsritt. 

Det militäriska språket hade börjat mjukas upp. Men det var fortfarande mycket ”trav marsch”, sitt rak i ryggen och ridning i avdelning med tät. När jag sedan själv gick instruktörsutbildningarna på 80- och 90 talet så skulle vi utan undantag använda oss av termerna i den svarta lilla ridhandboken som också kallades vår bibel. 

Ni kanske kommer ihåg; 

N.N från norra långsidan, höger om! 

N.N med tre bågar serpentin utefter norra långsidan!

Formera avdelning utan tät!

Avdelning halt!

Alltid med ett utropstecken på slutet som fick eleverna att sitta rakare i ryggen än någonsin tidigare. Min Ridhandbok är så gott som sönderbläddrad med tummade sidor och en rygg som är på väg att falla isär men det är längesedan jag öppnade den nu. 

Det är viktigt att vi använder rätt termer när vi undervisar och rider själva. Det måste finnas ett enhetligt språk för att vi ska jobba mot samma mål. Men 2013 har språket mjukats upp ytterligare och utropstecknen är inte lika hårda och definitiva längre. Jag tror det blir trivsammare för både elever och hästar. Vi jobbar målmedvetet med ekipagen för att de ska stärkas och utvecklas i ämnet ridkonst. Vi tillåter olikhet och gruppen med ryttare har blivit just en grupp med individer istället för en enhet. Det tycker jag är trevligt. 

Varför jag ens kom in på det här ämnet från början var för att vi satt i personalköket en dag i slutet av förra veckan. Jag skulle åka iväg och döma på helgen och jag pratade väl om det invärtes motstånd som jag känner inför de negativa siffrorna 0 till 4 i bedömningsskalan.  En 1:a står ju för ”mycket dåligt” och en 3:a för ganska dåligt. Det känns så hårt att skriva att någon gjort något mycket dåligt fast man vet att dom ibland gjort sitt bästa liksom. Men ibland går det åt pipsvängen och så är man tvungen att använda de där siffrorna som svider. 

Rätt vad det var så började vi spåna hur skalan skulle kunna se ut om man förnyade språket för att anpassa det till nutid. Vi testade lite olika uttryck och det blev en hel del fniss. 

Eller vad säger ni om det här förslaget på poängsskala för dressyrryttare 2013:

(gamla skalan inom parentes)

0   OMG- Oh my god  (Ej utförd)

1  Sjukt dåligt  (Mycket dåligt)

2  Keff  (Dåligt)

3  Epic fail  (Ganska dåligt)

4  Fail  (Ej fullt godkänt)

5  Average  (med tvekan godkänd)

6  Kakigt  (Godkänd)

7  Najs  (Ganska bra)

8 Imba  (Bra)

9  Sjukt bra  (Mycket bra)

10  Awsome  (Utmärkt)

Och så tänkte jag, det kanske är dags att vi gamlingar anpassar språket ytterligare. I alla fall när vi har lektioner för yngre ryttare. 

”Sho, gänget, nu taggar vi upprop!”

”Sjukt bra där Amanda!” 

”Den där volten var fett bra, sååå awesome!”

Jag kanske borde skriva en ny ridhandbok anno 2013. Det blir den nya ridlärarbibeln. Fast det finns en uttalad risk för att man beter sig som en gammal stofil som uttalar allt fel och inte vet vad orden står för. Så jag får nog ta hjälp av någon i rätt ålder. 

Boken ska vara gul för jag har aldrig givit ut en gul bok.

Den kommer äga!

Hej! Förutom att skriva här i bloggen så läser jag gärna bloggar. En del om hästeri men också andra om livsöden och lite allt möjligt. Det viktiga är att den som skriver fångar mitt intresse. 

Men eftersom det här är en "hästblogg" så ska jag hålla mig till ämnet hästbloggar. 

Havrepappan roade länge hela det Svenska hästfolket med sin blogg. http://www.tidningenridsport.se/Blogg--debatt/Bloggar/Havrepappa/ Sista inlägget kom i slutet av Augusti och där han avslutade det hela med en ganska tydlig rebus. Men har ni missat hans tidigare inlägg så gå tillbaka och läs. Hoppas Havrepappan finner en ny hästtjej så vi får läsa mer om synvinkeln utifrån och in i hästvärlden. 

Bosse Tibblin, dressyrguru skrev ett tag en jätteintressant blogg om dressyren i Sverige. Det är ett tag sen nu. Men där vågade han lufta många väldigt viktiga och ibland känsliga ämnen. Bosses sista inlägg i den bloggen hittar ni här: http://www.hippson.se/blogs/botibblin/index.htm och därifrån kan ni också läsa hans tidigare inlägg. 

Saknar Bosses blogg!

En nu levande blogg som jag precis fått nys om är den där Arnold Assarsson skriver om sina funderingar. Himla klokt och läsvärt för oss alla oavsett om vi hoppar som Arnold eller om vid rider dressyr eller vad vi nu hittar på med våra hästar. Gå in på den ni och läs!  http://arnoldassarsson.se Hoppas Arnold fortsätter att fundera! 

Någon annan som har bra tips på bloggar i ämnet häst?

Hej! Lusen och jag har tagit det lite lugnt sista veckan på grund av väntat feberutbrott som dessbättre uteblev. Jag ville ändå inte anstränga honom ifall han gick och drog på nån bacill så det fick bli skogspromenader, lite bomarbete och ridning i joggtempo.

En dag så tog jag tömmar och gjord och gick ut på vår stora hoppbana. Nu tror jag ni alla har hört uttrycket ”Vägen till mannens hjärta går genom hans mage”. Detta stämmer ytterst väl in på Lusen. Han ställer alltid upp till 100% på allt som vi gör bara man med jämna mellanrum petar i honom en godisbit.

Någon Lusitano har jag aldrig jobbat med innan Lusen och jag hittade varandra och under det senaste året har jag fått uppleva hur otroligt smart den rasen är. Till fullo fokuserad och uppmärksam när det gäller.

Den här dagen tog Lusen över lektionen och visade mig hela sin repertoar. Jag hade tänkt att han skulle få röra sig lite lagom i en djupare form och med rörelse över ryggen. Han är ju rätt så ”stabbig” i sin kroppsbyggnad och behöver töja lite på späcket för att börja använda sin rygg.

Men Lusen hade tänkt sig något helt annat. Han hade kollat in att det fanns godisbitar i fickan och så körde han igång. Först gjorde han en fin passage längs ena långsidan och så tvärnitade han i en snygg halt och vände huvudet mot mig och så den där blicken.

-Du, jag var duktig nu så du kan ta och gräva fram en sån där godis ur fickan.

Han fick så klart en godisbit som han mumsade i sig. Så tänkte han till och så gjorde han lite mer passage. Tvärnit och godisblicken. Egentligen hade jag tänt mig att det skulle varit jag som talade om vad som skulle göras men han fick såklart en bit till. Tydligen var det dags för Spansk skritt för den tog vid så fort han hade tuggat ur. Han är duktigast på att sträcka fram det vänstra frambenet och det högra är lite mer blygsamt. Men han kämpade verkligen och var naturligtvis väl värd en tredje godisbit. Sen tyckte han att han jobbat klart så vi tog en promenad runt ridvägarna. Ibland får man följa istället för att leda :)

Hästar har ofta en sån där paradgren. Någonting som de är duktiga på och som de gärna vill visa upp. Jag tänker direkt på Lemans som så gärna vill visa sin ryttare att han kan göra sidepass över bommar på marken. Jag tänker på Gabbis häst som älskar att öka traven på diagonal och som är riktigt bra på det. Han brukar få göra en travökning när han kämpat på fint med något annat som han tycker är svårt. Det gör honom så glad.

Poppes galoppombyten, Vikings slutor, De där sakerna som man kan se att just den hästen gör med lätthet och glädje. Det är så kul att se en häst som bllir stolt över att visa vad den kan!

Fick ocskå en fråga angående hästar som släpper stödet/ knäpper av i sin form så här kommer ännu en liten instickare på ämnetoch jag kan såklart bara svara efter min egen erfarenhet.

Är det ett hastigt uppkommet problem? Har hästen plötsligt börjat släppa bettet och vika in sin nos? I så fall bör man låta sin veterinär ta en titt i munnen för att se efter så det inte finns några uppenbara problem.

Men när det är ett återkommande problem, kanske dagligen uppkommande så är min egen upplevelse att att det oftare händer med hästar som är känsliga och som går med en hel del kroppsliga och psykiska spänningar. Då förutsätter jag förstås att det är ryttarens intention att rida sin häst i god balans och att den inte har samma problem på alla hästar den rider.

Först och främst är det bra ridning som gäller och att jobba lugnt, långsiktigt och konsekvent för att hästen ska få förtroende i rid-/ bettsituationen. En häst som har för vana att släppa stödet och knäppa av i nacken kommer det att ta lång tid att förändra som med alla invanda beteenden. Så det gäller att ha tålamod och vara inställd på att man inte löser det direkt.

En viktig grundregel är att ryttaren alltid tänker i rätt riktning. Hästen ska bjuda fram mellan skänkel och hand. Den ska ”gå fram till bettet”. Där ska du möta upp med en mjuk men stadig hand. Handen i sin tur måste komma ihåg att säga ”varsågod”. Ryttaren måste försöka hitta en bra balans i sin sits och framförallt en stadig hand som bjuder hästen till att våga ta stöd. 

Hjälp hästen genom att hitta en lite lägre form där den lättare kan söka kontakt med bettet. Lösgörande övningar, böjda spår osv, Man brukar säga att hästen måste vara lika eftergiven i båda sidorna innan den kan rakriktas. Tömkörning eller longering med en lätt inspänning kan få hästen att ”hitta ro” i sitt stöd. Försök att få hästen jobba med längre hals, Tänk på detta framförallt i övergångar då det är vanligt att dessa hästar drar ihop halsen och släpper stödet. Var inte rädd för att rida med nosen väl framför lodplanet.

Ska man meka med olika bett? Jag vet inte. Möjligtvis har jag tyckt mig märka att en del försiktiga hästar tar bättre stöd på ett rakt metall/ syntet/gummibett med fasta ringar då det ligger mer stilla i munnen. Så det är något som absolut kan vara värt att prova.

Om hästen länge haft för vana att "gå med nosen i bringan" och släppa stödet så kommer den att söka sig tillbaka dit i de fall den blir spänd eller ibland bara av gammal vana. Det man kan behöva göra är att påminna hästen om att ta fram sin nos genom att föra båda händerna framåt längs mankammen och sedan göra ett snabbt och lätt uppresande tygeltag i syfte att få fram nosen i rätt position. Så fort hästen tar fram nosen så ska handen tillbaka i ursprungsposition, mjukna och ge hästen beröm. Det kommer att hända mer och mer sällan ju mer befäst den ”nya” formen blir.

I morgon är det dressyrdomeri som gäller. Det är utetävling och jag hoppas på en fin höstdag och många fina ritter. 

Hej! Samtliga hästar i stallet är fortfarande feberfria och igår fick vi provsvaren på de odlingar som togs i veckan. Jag lade ut nedanstående meddelande på UPK:s facebooksida igår och så idag kom jag på att kanske inte alla är med i facebook. Kan det vara så? ;) Så jag lägger ut en liten skärmdump här också då jag vet att feber och smittor på häst brukar väcka mycket intresse (och ska göra det!). Men rätt fakta genom direktinformation är alltid bäst och mest sann. 

Så kan jag ju få passa på i mitt predikande för att få alla som träffar hästar att ta ansvar när det gäller smittor och spridning av dessa. 

Dels har vi ju ett antal smittor som går under benämningen Anmälningspliktiga sjukdomar. Man är som djurägare skyldig att anmäla misstanke om sjukdom till sin veterinär eller distriktsveterinären som i sin tur rapporterar in till Jordbruksverket och till Länsstyrelsen. 

Var någonstans man misstänker eller har konstaterat sjukdomsutbrott kan man läsa på https://www.travsport.se/smittoinfo/ . Man kan lära sig mer om smittor på www.sva.se . 

Det finns dessutom massor av varianter på virus och infektionssjukdomar som inte är anmälningspliktiga men likväl måste vi djurägare ta vårt ansvar och isolera sjuka stallar. 

I ett ”sjukt stall” så ingår samtliga hästar oavsett om det bara är en eller två eller tre av tjugo som har visat symptom eller inte och jag tror det är där det finns en massa olika missuppfattningar. 

Om en häst i stallet har feber, hosta, snor eller annat onormalt så bör alla hästar tempas under en vecka framåt oavsett om de verkar pigga eller inte. Man bör också hålla sig hemma. Sätt upp lappar på stalldörren, lägg ut det på stallets hemsida/ facebooksida etc. Det är att ta sitt ansvar och framförallt omsorg om allas hästar, sina egna och andras. 

Just det med att stanna hemma verkar sitta hårt åt hos hästägare som vill iväg på träning och tävling oavsett. Och ibland kan jag tänka att vad gör väl en missad träning eller en missad tävling i relation till att man kanske anstränger en häst som är på väg att bli sjuk? Jag har sett vad följdsjukdomar kan göra. De kan vara mer ödesdigra för hästen än vad själva viruset var. Hjärtmuskelinflammation och kronisk hosta är ett par exempel. Det är en billig försäkring att vara rädd om sin häst i förväg. 

Om man är osäker på hur man ska handla när det uppstår sjukdomsutbrott så har man återigen nytta av www.sva.se där det står precis hur man ska sköta isoleringen vid olika utbrott. Hur länge efter sista feber som man ska hållastängt och hur man ska rengöra stall och utrustning.Men framförallt ska man kontakta veterinär för att få en undersökning gjord. 

Isoleringsstall är en annat enkelt sätt att skona hästar från smitta. Genom att bygga ett par boxar på avskild plats (ett uthus tex) så har man en plats där nya hästar kan stå i karantän under en tid. Isoleringstallet kan också vara oumbärligt den dag stallet drabbas av tex kvarka som är en otäck smitta med hög risk för följdsjukdomar. Trots allt är Kvarka rätt så lätt att isolera om man genast tar undan en smittad häst/ hästar från resten och sedan sköter dem separat tills de tillfrisknat. 

Glöm inte bort att informera din hovslagare om det finns sjuka hästar i stallet. Det behöver inte vara din häst utan det kan vara en häst i andra änden av stallet. Om hovslagaren ändå kommer och skor din häst så kan han / hon göra det sist på dan och sen åka hem och rengöra sin verktyg. 

På SVA:s hemsida finns ett quiz om smittskydd. Passa på att testa dina kunskaper :) 

Quiz om smittskydd för hästar 

Phu, tunga ämnen det där :) 

Igår var Sara och jag på domar/ överdomarfortbildning på Strömsholms ridskola. Min avfärd från Uppsala skedde före sju på lördagmorgon till en fantastisk soluppgång och dimma som låg tät över ängarna. Rofyllt! Vid Ramsta mötte jag upp med Sara och så var friden över. Vi träffas inte så ofta så vi har alltid mycket att prata om. Tror vi pratade hela vägen till Strömsholm och det var nästan så att vi fick veva ner rutan för att släppa in lite syre då vi hade pratat slut på det. 

Jag hade handlat oumbärlig matsäck!

Ämnet för helgens fortbildning var TR och överdomarfrågor. Faktiskt väldigt intressant och förmiddagen gick i ett kick. Före och efter lunch var det tid avsatt för att vara i ridhus och titta på hästens form. Ett annat väldigt intressant ämne. Vi pratade om hästens hållning och om att det är så vanligt att hästarna rids med nosen bakom lodplan idag. Jag tror inte att någon av oss tycket något annat än att det ser så mycket mer harmoniskt ut när hästen går i naturlig hållning med nosen väl framför lod! Vi får hoppas att det svänger! 

Resten av eftermiddagen var det lektionssal igen och TR. Vi avslutade med överdomarprovet. Som vanligt hade tiden dragit iväg så vi fick som Ulf Wilken sa göra en ”speedskrivning”. En halvtimme fick vi för skrivningen som överdomarna på förra examen hade två och en halv timme att skriva. Bara det var ju en utmaning  men det kanske var bra det för att tyda TR på en tävlingsplats kan nog vara otroligt pressande. 

Vi bläddrade och skrev och kliade oss i huvudet och jag är inte säker på att nån hann svara på alla frågor. Jag hann det inte i alla fall. 

Jag har dessutom bjudit Ulf på minst ett roligt svar... En fråga var  hur jag skulle agera om jag såg en ryttare som använde spöt på ett otillåtet sätt på framridningen. 

Vad jag svarade? Jo, att jag skulle gå och prata med överdomaren!

Glömde visst att det var jag....

Hej! 

Förutom att det är roligt att rida på ridskola så händer det en del roligheter där också. Jag har sagt att jag ska skriva en bok någon gång. Ungefär som dom där citatböckerna om vad barn har sagt. Fast på ridskolan så är de vuxna minst lika roliga som barnen vill jag lova. 

Nu kan det visserligen vara lite känsligt att tala om vissa saker. Alla kanske inte gillar att bjuda på sina tokigheter som jag gör. 

Själv talar jag gladeligen om när jag har gjort bort mig och det händer rätt så ofta. Jag har låst in ett antal elever på kontoret eftersom jag är så noga med att det ska vara låst mellan lektionerna. Det är tur att det finns ett fönster mot stallgången som de kan knacka på när det vill ut. 

Det var lite värre när jag låste in Sara på kontoret för då hade ju inte hennes elever någon ridlärare. (Fast jag tycker det var lite hennes eget fel eftersom hon inte syntes bakom skrivpulpeten. Pall Sara, pall!)

En annan gång tappade jag bort en elev på en lektion. Det är ju inte särskilt professionellt. Jag var ute i skogen med en grupp barn och någonstans på mitten av ridslingan så passerade vi stallet och stalldörren stod öppen. En av ponnyerna, Mitch som var särskilt påhittig och för dagen gick sist i ledet passade på att gå in i stallet med barnet på ryggen. Rakt in i sin spilta gick han och började äta sin eftermiddagsmat. Nu var det ju tur att eleverna kunde räkna bättre än jag för de började ropa och hojta att vi blivit en häst och en elev mindre. 

Ofta händer roliga saker (som inte är farliga förstås) i okunskap. Som mormor som hade följt med sitt barnbarn till stallet och som hade hjälpt till med tränsningen. Hon kom ledandes en av våra små B-ponnys som såg osedvanligt nöjd ut. Inte så konstigt... 

- Var det svårt att tränsa? frågade jag. 

-Nej det gick utmärkt, sa mormor. 

Ja, jag förstod att det inte varit så svårt då hon endast hade hängt på nackstycket över öronen. Bettet hängde fritt under ganaschen. Behagligt tyckte ponnyn! 

Jag kanske kan få tala om en annan sak som jag tror är preskriberad.... Det var en av mina elever som kom in i ridhuset med hästen på släp. 

-Stopp ett tag där, sa jag. Nu har det visst hänt något konstigt med senskydden här! 

-Ja titta, sa eleven, nu ser jag! 

Senskydden satt precis uppe vid hästens knän och för er som inte vet så kan jag tala om att de ska vara placerade ungefär en halvmeter längre söderut. 

-Hur kunde det hända? frågade jag. 

-Jo, det var så mycket halm i boxen så jag trodde benen slutade där, sa eleven. 

Jo minsann det finns svar på allt. Som tur är så är mina elever luttrade och vi kunde alla skratta gott åt det där. 

Vissa saker som har hänt blir nästan som citat. Ett av mina bästa har ni nog hört många gånger nu för jag tycker det är väldigt användbart. 

Det var efter framskrittningen till en lektion på en grupp som jag haft i stort sett sedan dinosaurierna dog ut. En elev räckte upp handen och sa;

- Ulrika, kan vi inte hoppa över framridningen idag och börja hoppa direkt. Vi rider ju fram varenda gång och jag tycker vi kan det där nu! 

Det har fått mig att tänka efter varje gång jag har lektion. Jag glömmer aldrig att berätta syftet med allt vi gör vad det än är. 

Nån annan som har nåt som den vill dela med sig av? ;) 

Hej! Igårkväll upptäckte Linnéa att Frits hade feber. Vi har tyckt att hästarna varit lite väl trötta ett par dagar och därför tempat dem för säkerhets skull. Visst brukar de kunna bli lite tröttare en period när de stallas in och ska ställa om till en ny dygnsrytm i kombination med pälssättning. Men trötthet kan också vara ett tecken på ett analkande virus.

Frits toppade på 41 grader igår och det kan låta mycket men så länge hästen är pigg och äter och dricker så klarar de hög feber rätt så bra. I morse var hans temp på normala 37,4 igen. En febertopp gör väl igen katastrof kan man tänka då. Nej visst, en isolerad febertopp kan bero på ett infekterat sår, kolik eller smärta eller hos ston brunst. Men har man ingen uppenbar förklaring så är det ett säkert tecken på att man bär tempa samtliga hästar i stallet under en vecka framöver! 

Stallpersonalen tempade  vidare hela gänget (vilket jag kan lova tar en bra stund) och hittade en ny topp på en annan häst. Nu på efter middagen var den tempen normal men då toppade en tredje häst.  

Det är lurigt med de där febertopparna för de håller oftast bara i sig en liten stund så för oss hästägare kan det lätt hända att man missar att ens häst haft feber. Toppen kommer någon gång under natten och sedan känner man kanske bara att hästen är seg och ovillig ett par dagar. Därför tycker jag att det är bra att lyssna på sin häst och lägga om planerna om hästen känns ur form. Att anstränga en häst som är sjuk kan ge följdsjukdomar på bland annat hjärtat. 

Det snabbprov som veterinären tagit visar på negativt för virus men vi har också tagit några prover som tar ett par dagar innan vi får svar på vad det är. Resultaten läggs ut på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se så att de som vill veta mer kan få svar och för den som vill veta symptomen så har det hitills varit trötthet och en övergående febertopp. Ingen hosta, inget snor, inga svullna ben,  så det är lite svårt att gissa på vad det kan vara. Förhoppningsvis en snabbt övergående höstförkylning. 

Det finns ju en del välkända hästförkylningar och de flesta har jag hunnit stöta på under åren.

En välkänd förkylning är viruset Hästinfluensa som alla tävlande hästar i Sverige är vaccinerade mot. För en ovaccinerad häst så brukar det första tecknet vara hög feber och torr host a och därefter får hästarna näsflöde eller om ni hellre vill snor. Välvaccinerade hästar brukar få mer diffusa symptom.

Virusarterit är ett annat virus som cirkulerar rätt så regelbundet. Dräktiga ston kan kasta sina föl så det är inte roligt att få in i stall där man bedriver avel. För ridhästarna så är det hög feber ett par dagar, luftvägsinfektion och nedsatt aptit som är de vanligaste symptomen- Hästen kan också röra sig stelt. 

Kvarka är en bakteriell sjukdom som brukar ge väldigt hög feber under ett par dygn och sedan hosta och varigt näsflöde. Hästarna kan också få varbölder som spricker både utvärtes och invärtes. De brukar bli riktigt dåliga men det finns också lindrigare varianter. Jag har faktiskt hunnit med att prova på att sköta en kvarkasjuk hästbesättning. Det var hösten 1992 som vi fick in Kvarka med några hästar som vi hyrde till ridskolan. Vi lärde oss mycket under de månader som det tog att få utbrottet att lägga sig. Hur man isolerar hästar och hur man sköter om dem utan att sprida sjukdomen. Det otäcka med Kvarkan var att några hästar drabbades av allvarliga följdsjukdomar så det hoppas jag  att vi aldrig mer behöver råka ut för. 

Oavsett vilken sorts förkylning eller annan smittsam sjukdom man får in i ett stall så är det oerhört viktigt att man tar sitt ansvar för att inte sprida smitta. Samtliga hästar i ett smittat stall ska hållas hemma och inga besökande hästar får komma till stallet. Det måste gälla oavsett om man fått ett namn på smittan eller inte eller om det är en anmälningspliktig sjukdom eller inte. 

Att besökare tar sitt ansvar är självklart. Man vill ju varken ta med sig smitta till ett stall eller därifrån! Så att man byter kläder när man går mellan stall är ett enkelt sätt att förekomma bacilelrna.  Hästar kan precis som människor smitta även innan man uppfattar symptomen. 

Vi håller ridskolan öppen som vanligt för våra elever. Ni får naturligtvis inte rida på de hästar som haft feber utan bara på de friska. Men vi tar det extra lugnt då man inte vet om någon häst är på väg att få feber. Däremot är anläggningen stängd för hästar utifrån tills vi ger ett annat besked. 

Ta hand om era hästar och bry er om andras också! 

Hej! På hösten för över tjugo år sedan så kom vi en liten B-ponny vid namn Jesper till ridskolan. Jag kommer ihåg att vi fick hem ett helt gäng B-ponnyer på ett bräde. Jesper, Kasper, Domino, Trollet och Lady har jag för mig. Alla fantastiska på sitt sätt precis så där som B-ponnyer kan vara. 

Men Jesper utmärkte sig lite speciellt. Hans hårrem var kort och lite lockig nästan som på ett lamm och manen var som en rakborste, stod rakt upp och var alldeles krusig. Han var skäck, vit och nougatbrun och huvudet var kort och brett med en fin bläs.

Man smälte lite när man såg honom. 

Kanske var det tur för honom...

Lika snäll som han var så kunde han snabbt slå om till världens buse. En gång hade Gabbi lektion på hoppbanan. Det hade regnat en hel del och graven som fanns på ena kortsidan var fylld med härligt lerigt vatten. Eleverna skulle hoppa ett räcke på ena långsidan. Men Jesper hade sett pölen och förmodligen bestämt sig för att det var dagens höjdpunkt. För så fort han landade efter räcket så satte han full fart mot graven och sprang rakt ner i vattnet för att bada. 

Det var ju rätt så roligt första gången.... Men Jesper fortsatte att ta kommandot för att få sig ett bad gång efter annan den lektionen och brydde sig inte ett dugg om Gabbis instrtuktioner och ryttarens försök att styra. 

En annan gång så hittade han en pöl på en tävlingsplats. Det var bara det att den låg utanför staketet så det fanns ingen möjlighet för Jesper själv att ta sig dit. Men den gången kom han på att han kunde ta full fart och sedan slå på en tvärnit framför pölen. På det viset landade åtminstone ryttaren i vattnet. Då var han minsann nöjd! 

Vi hade överseeende med Jespers små påhitt till den dagen han kom på en helt ny och alldeles egenuppfunnen lek. Jag antar att han hade funderat ett tag innan han vågade prova. 

En dag när vi var inomhus och manegen var delad i två delar så tog han helt enkelt fart (det var han bra på) och så sprang han rakt under presseningen och in på den andra manegehalvan med barnet på ryggen och allt. Alla hästar, ryttare och instruktörerna stod och gapade. 

Det gav tydligen mersmak för efter den dagen så forstatte han att göra likadant så fort han fick chansen. Vi insåg snabbt att det måste få ett slut för en vacker dag skulle han råka orsaka en olycka ifall han skrämde eller sprang ihop med en annan häst.

Vi hade en liten tjej som jobbade i stallet som fick i uppdrag att rida Jesper på dagtid. Vi konstruerade en konstgjord ridlektion med ridlärare och några andra hästar. Men Jesper genomskådade oss direkt och han försökte sig aldrig på något bus med en av oss i sadeln. Det var omöjligt att trigga honom att göra sina konster på kommando. 

Så vi fick gå på plan B vilket var att sälja honom för man kan ju inte ha en liten nougatfärgad ponny som dyker upp som gubben i lådan lite nu och då. Jesper kom till en barnfamilj som trivdes jättebra med honom. Jag hoppas han fick till en del skojiga bus där också. Det är jag nästan säker på.  

Jag vet faktiskt inte om Jesper lever idag. I så fall skulle han vara nästan tjugofem år så möjligheten finns. 

Han var hur som helst en skojig prickoch en showare!