Jag gillar att läsa

Vill alltid lära mig lite till

Just nu läser jag Nuno Oliviera- Reflexioner om ridkonsten

Enkla rader med mycket innehåll

” Man har alltid mycket mer att lära- inte bara genom att rida utan i än högre grad av att studera, reflektera och observera.”

”Vad är genomgången av en ny övning värd om man tagit till för hårda hjälper?

Vad tjänar en genomförd övning till om den är dålig när man lämnar hästen?”

”Rösten, godiset och smekningarna inpräntas i hästens minne- att kunna använda dessa värdefulla hjälpmedel under dressyrens gång är ett bevis på djupare hästkunskap.”

”Glöm inte att hästens kropp måste förbereda sig, att musklerna måste inta en viss position för att utföra den ena eller den andra rörelsen. Allt detta tar tid. De flesta försvar eller motstånd härrör från en otillräcklig förberedelse, vilken kunde ha tillåtit hästen att skapa en vacker form eller utföra en rörelse utan ansträngning. Denna otillräckliga förberedelse beror på ryttarens otålighet eller oförmåga att vänta på att hästen blir färdig.” 

Konsten existerar inte utan kärleken till hästen

Eftertanke

Vad händer egentligen på anläggningen en helt vanlig söndag?

Tja inte mycket....

Femtio hästar får mat, cirka femhundra kilo hösilage, utportionerat på fyra fodringar. De får gå ut i hagen och de får rengjort och nyhalmat i sina boxar. 

Ungdomssektionen anordnar klubbhoppningar med många besökare från när och fjärran. 

Klubben håller årsmöte i cafeterian och 2013 års styrelse väljs och alla avslutar med smörgåstårta. 

Under kvällen är det lektionsverksamhet och hästar och elever möts och har roligt.

Och visst ja... Nya hästen Göran får sin dagliga motion av Eva Britt och Yvonne. Eller vem får motion egentligen...

En helt vanlig söndag!

och en liten kram efter passet!

Hej! Jag måste nog få utnämna Gabbi, min lillasyster till världens en gång i tiden envisaste ponnyryttare och mig själv till världens förmodligen tålmodigaste storasyster. Det var nämligen så att Gabbi från sjuårsåldern och under ett antal år framåt fick lägga mycket tid på att träna upp sin balans till häst. Å andra sidan så tränade hon fallteknik en hel del istället.

Gabbi brukade passa på att ramla av lite nu och då. Helst ville hon rida barbacka och när det kom en kurva av en eller annan sort så var hon körd och två sekunder senare låg hon på backen och ponnyn stod och betade en bit bort. Det var då världens tålmodigaste storasyster fick rycka in och sitta av sin egen ponny och hjälpa den mindre systern upp. 

Jag skulle tro att jag drog en och annan suck över min syster. Men om vi skulle fortsätta ridturen så var jag ju tvungen att hissa upp syrran igen. Jag kan däremot aldrig någonsin minnas att hon skulle ha klagat på att hon slog sig. Fast jag är säker på att hon fick ett och annat blåmärke. :) Hon har alltid varit en hårding och den enda gången det kom tårar var nog när hon var tillräckligt arg. 

Det kanske var den där beslutsamheten och envisheten som fick Gabbi sadelfast till slut och som sporrade henne att henne att tävla fälttävlan under sina ponnyår. Själv har jag bara ridit ett par terrängbanor och var sen nöjd med det. Men Gabbi och hennes ponny Sonette dom susade fram genom skogarna och över fälten och hoppade allt som gick att ta sig över. 

(Sonette hoppade förresten även på sin fritid. Hon kunde ibland roa sig med att byta hage genom att hoppa fram och tillbaka över staketet.)

Dock så kan även en luttrad fälttävlansryttare och hennes ponny slå på en nit någon gång. Det hände Gabbi på ponnyinstruktörsutbildningen i Vetlanda när de skulle visa hela gruppen hur man hoppar vattengrav. Den vurpan kom nog av att de kände att det var deras paradnummer. Då blir man lätt lite nonchalant och så går det åt pipan. 

I vilket fall var det så att alla stod uppställda på rad vid graven för att se hur det går till när en ponny och hennes tuffa ryttare flyger över vattnet. Så tog ekipaget fart i galopp mot  graven. Hovarna trummade mot gräset och graven kom närmare. Jag skulle tro att ryttaren kände sig säker på sin sak och så glömde hon att driva. Några sekunder senare seglade hon genom luften utan häst och landade raklång i vattnet och skickade iväg en våg av algfyllt vattengravsvatten på sina kamrater. 

Se där!

Själv har jag så klart också kunnat lägga ett antal vurpor i bagaget under tidens gång. Vilken ryttare har inte det? Men de allra flesta har varit sådana som inte varit speciellt minnesvärda så dem kommer jag inte ens ihåg. 

Jag har också dykt i vatten minst två gånger vad jag minns. Det har varit så där eftersom jag allra helst vill hinna hålla för näsan innan jag dyker. Skulle jag få välja min bästa vurpa så är det nog den jag gjorde ridandes efter en vägren på hemväg mot stallet. Både Gabbi och jag hade blivit ”äldre” och satt på våra första stora hästar. 

Rätt vad det var så gjorde min häst ett av sina berömda ”rakt-upp-i-luften-språng”. Han hade en fantastisk fjädring från stillastående den hästen. När man ramlar av efter ett sådant språng så ramlar man alltid lite uppåt innan man börjar ramla nedåt igen. 

Vad som var speciellt med denna vurpa var att hela scenariot blev så tydligt och att jag fortfarande minns hur det var. Precis när jag peakat kurvan och var på väg nedåt igen (med huvudet rakt nedåt också...) så frågade Gabbi om jag gjort mig illa. Jag hann svara -Jag vet inte, jag har inte landat än!  Precis efter så landade jag och upptäckte att jag  snurrat ett halvt varv till och således kom ner ståendes på fötterna. 

Ramla av hästen- det gör man. Förr eller senare. Helst ska man göra det lite då och då och lite lagom så man känner att det inte är så farligt. För de allra, allra flesta gångerna som man ramlar av så kan man just borsta av sig spånet och hoppa upp igen. 

Lite envishet eller beslutsamhet är aldrig fel!

Hej! Både igår och idag har Lusen och jag fått hjälp av tränare och det  har blivit två riktigt bra ridpass. Så i morgon får det bli en lång skrittur förhoppningsvis utomhus för att leda upp oss. 

På lördag är det dags för årets första tävling. I vanlig ordning vet jag inte vad jag tänkte på när jag anmälde mig till en tävling i februari eftersom jag verkligen inte gillar att frysa när jag rider. Men det ska ändå bli roligt att se vad vi kan åstadkomma. Frusna eller inte. 

Tänk vad bortskämd man blir när man har tillgång till ett uppvärmt ridhus och kan sitta och rida i långärmad tröja även under kalla vintern. 

För länge sedan, när Gabbi fortfarande red sin ponny och jag precis passerat ponnyåldern och köpt min första stora häst (väldig länge sedan...) så stod våra hästar under en längre period i ett kallstall utan ridhus och  med närmsta utomhus ridbana någon kilometer bort. 

Eftersom vi båda ville hålla oss i tävlingstrim med våra hästar även under den kallaste perioden så fick vår ”stackars” pappa åka i skyttetrafik med oss till närmsta ridhus som låg ungefär en mil från stallet.

Mamma brukade servera mat åt oss direkt när vi kom från skolan och sedan var det raka vägen till stallet. Så klädde vi på den första hästen och lastade för transport till ridhuset. Resan tog väl runt tjugo minuter. Väl där lastades hästen av och pappa såg till att ryttaren kom upp i sadeln och så åkte han tillbaka till stallet för att lasta nästa häst och barn. 

När ekipaget anlänt och lastats av och ryttaren suttit upp så var det dags för det första ekipaget att åka hem till stallet. Efter avlastning så rullade bilen tillbaka mot ridhuset för upphämtning av nästa färdigridna häst och svettiga ryttare. 

Ja, så där höll vi på många kvällar varje vecka. Så här i efterhand så har jag förstått att vår pappa var stålmannen (minst) som stod ut med alla resorna. Tack snälla pappa! 

Förresten så hittade jag en film på en väldigt välutbildad mula (?) på youtube. Väldigt fin! Så om jag ångrar mig och inte vill vara rysk kosack på nästa julshow kanske det blir uppvisning på mulåsna istället. Den som lever får se!

Hej! Jag tror inte någon av er missat att det sedan en tid står en ny fin häst i stallet. Han heter Amuros O och är en åtta år gammal Holländsk valack, mörkbrun med en fin genomgående bläs. 

”Amos” har nu varit hos oss i dryga två månader och är färdig för att börja prova på att gå lektioner. Han får börja med en instruktör i sadeln precis som vi alltid gör. För att sedan börja gå med träningselever och elever på de allra högsta nivåerna under tiden han vänjer sig vid sitt nya jobb som ridskolehäst. 

I höstas hade vi plötsligt fyra stora hästar som blev stående samtidigt. Våra hästar brukar var oförskämt friska men någon gång ibland så kommer en anhopning av oturliga små skavanker på en och samma gång. 

Så när vår hästförmedlare i samma veva meddelade att det fanns en häst som skulle passa in i vår verksamhet så slog vi till och köpte ”Amos” trots att vi hade närapå fullt med hästar i stallet . Alla vi som handlar regelbundet med hästar vet att det är så gott som omöjligt att få tag på valacker i åttaårsåldern. På sådana är det nämligen strykande åtgång. :)

I en hästbesättning brukar man prata om att mellan fem och tio procent av hästarna är konvalescenter på grund av skada. Det kan vara allt från små saker som att de vrickat sig, sträckt sig eller har en hovböld. Ibland är det större saker som en senskada och även om det är god prognos för läkning så tar sådant lång tid innan hästen är fullt igång igen. 

Den här perioden i höstas vilade Uniek på grund av att vi opererade bort en liten förhårdnad i sadelgjordsstaden. Detta var ett enkelt ingrepp som gjordes under lokalbedövning. Men läget på såret gjorde att han inte kunde ha sadel på många veckor. 

Zohar fick en liten senskada på sitt gaffelband. Prognosen för läkning  var rätt så god men då han är både stor och tung så var vi tvungna vara väldigt försiktiga under hans rehabilitering. Han började gå lektioner igen först förra veckan. (Vilket han uppskattar mycket!)

Kalle vrickade sin ena framkota och fick behandling i leden. Även han är igång i lektionsverksamheten sedan någon vecka. 

Och till sist Lola som vrickade sig i hagen eller vid ridning och var tvungen att ta en liten semester. Lola kom dock igång snabbt igen och jobbar idag som vanligt. 

Med enkel matematik kan man säga att om några hästar är borta ut verksamheten så får andra jobba mer. Det som gör det enklare för oss är att vi har så många hästar (fyrtio drygt) så vi kan sprida på det extra jobbet. Men denna gången var det bara stora hästar som blev stående samtidigt vilket såklart gjorde det hela lite pyssligare. 

Idag är samtliga hästar i besättningen friska och igång i arbete vilket vi är jätteglada för och Amuros O kommer som sagt att skolas in här undervåren. Hoppas ni ska gilla honom!

Då vi medvetet har en häst mer än antalet platser i stallet så står för närvarande Kalle och Zohar i lilla stallet och de elever som rider dem får göra i ordning dem där och  komma in i ridhuset genom deras alldeles egen ingång. Men detta kommer att ändra sig inom ett par veckor. Då kommer en av privathästarna som varit på konvalescenthem att komma tillbaka och det är en privathäst för mycket istället :D

Så därefter blir det den övertaliga privathästen som får dela lilla stallet med en av våra lektionshästar (Hänger ni med?) och vi kan flytta in ännu en av våra lektionshästar i till den tomma plats som idag finns i stora stallet. 

Vilken häst som får tillbringa sin tid i den stora lyxiga boxen därute vet jag inte ännu. Men det brukar kunna vara skönt att ställa ut någon häst där som behöver paus några veckor. Vi försöker lyssna in våra hästar och se till att de får extra vila om de behöver det. Hästar kan bli trötta både kroppsligt och mentalt precis som vi människor. 

Så nu vet ni precis hur det står till och de spekulationer som jag hört ryktas om där man gissar vilken häst som ska ”försvinna” kan avslutas med detta.

Igår måndag 11/2-13 kunde vi äntligen koppla upp oss på Uppsala Vattens ledningar. 

Redan i spetember/ oktober drog vi fram våra vattenledningar till det nya nätet

men på grund av att Uppsala vatten haft förseningar så kunde vi koppla in oss först igår.  

Arbetet "flöt" fint :) och nu har vi kommunalt vatten i hela anläggningen vilket känns toppen. 

Därmed går vår gamla brunn i graven. 

Kyra har sagt att om man rider en timme varje dag så behöver man rida i trettiotre år innan man vet hur man gör. Kyra Kyrklund är proffesor i ridkonst med inriktning dressyr och jag är säker på att hon har räknat ut ovanstående med mycket allvar, eftertanke och lite humor. 

På en ridskola går den huvudsakliga undervisningen ut på att lära elever att rida. Det är eleverna som utbildas och det är också därför det är viktigt att man under sin utbildning rider på hästar som kan sin sak och som inte blir skrämda av att ryttaren är otydlig och obalanserad. 

Jag önskar att alla red ordentligt länge på ridskola innan de köpte sin egen häst och att när de väl köper sin häst att de väljer noga och länge för att träffa så där riktigt rätt i sitt  val. Eller som Eric Lette brukar säga; ”Man ska inte köra Porsche förrän man kan köra en Folkvagnsbubbla”. 

Med det skickar jag en liten tanke till TV programmet ”Ponnyakuten” som jag inte riktigt kan avgöra huruvida det är underhållande, skrämmande eller kanske till och med dålig reklam för ridsporten. Det är inte något fel på ponnyerna i serien men barnen är inte där i sin utbildning ännu. Det finns såna fina lugna hästar och ponnyer som man kan börja sin karriär på oavsett om man tänker bli kvar på en härlig stig i skogen för resten av sitt liv eller om man tänker äntra OS arenan i framtiden. 

Man har ridit både länge och mycket innan fokus kan gå från att hästen och ridläraren utbildar ryttaren till att det är ryttaren som utbildar hästen. Förmodligen är man som bäst på det först när man ridit runt trettiotre år eller åtminstone har dryga tolvtusen ridpass i ryggraden. 

Ryttarproffsen som vi ser på världsarenorna sitter upp på kanske mellan fem och åtta hästar varje dag hela året. Om vi som rider en gång i veckan gör fyrtio pass i sadeln på ett år så gör proffsen sina fyrtio pass innan det ens har blivit helg den första veckan. 

Vi vet nog alla att detta med ridning är så oerhört svårt samtidigt som det är roligt, utvecklande och ger en själaro som inte går att ersätta med något annat.(Det sista är min egen åsikt.) Vad jag ville ha sagt mellan raderna är att man ska skynda långsamt för att befästa kunskaperna och att man ska känna sina gränser. Att man sätter sin prestation i relation med mängden träning. 

Det tar bevisligen tid, kanske runt trettiotre år, innan man kan sin sak, Kom ihåg det!

Det finns för mig en ganska tydlig gräns när en ryttare går från att vara ”nybörjare” till häst till att börja förstå sig på det här med ridning och det är den dagen då ryttaren inte längre skyller sina egna brister på hästen. 

Då känner jag att vi är på väg åt rätt håll och det gör mig så glad och hästen med för den delen. 

Ridning är en konstart!

Hej! Efter förra säsongens tränarutbildningar så var det istället dags att gå på tränarfortbildning förlagd till Strömsholm Ridskola. Skillnaden mellan utbildning och fortbildning är väl att man inte behöver vara lika nervös för att göra bort sig i och med att examen är avklarad... eller... 

Vägunderlaget var riktigt, riktigt halt och vi såg flera avåkningar under färden. Själva kröp vi fram i lite lagom snigelfart men hann trots allt fram ganska lagom till te och mackor. 

Temat för dagens övningar var grundridning och likriktningen mellan dressyr och hoppning. Dressyrfantasten Eva Carin Oscarsson känner vi ju väl sen förrut och nu fick vi också bekanta oss med Daniel Svensson som är hopplärare på Strömsholm.

Vi var alla överens om att det inte är någon skillnad på vad man önskar hos hopphästen eller dressyrhästen. Man arbetar med balans, rakriktning och lydnad. Möjligtvis tyckte Daniel att hästarna som går de allra högsta klasserna inte får bli så lydiga att de tappar sin initiativförmåga. 

Vi pratade också en hel del om hur man gör grundridningen intressant för ryttaren. Det nickades instämmande när någon tog upp att idag söker man ofta hjälp hos sadelmakare, hästtandläkare eller så byter man bett stup i kvarten istället för att jobba mer med att grundridningen av hästen ska fungera. 

Grundridningen är nyckeln till en hållbar häst. Man kan rusa framåt i utbildningen med sin häst. Men är inte hästen självbärig och rakriktad så slutar det med att man står där med en trasig och sliten häst. 

Eva Carin tog också upp en punkt som hon brinner för- att ryttare och häst ska vara fokuserade på varandra från det att man kliver in i stallet tills dess att man stänger boxdörren- och det var inte första gången vi fick höra detta.

Säkerhet och ledarskap! Man är inte fokuserad om man sitter på lång tygel och pratar med ryttaren bredvid och i det ögonblicket är man inte heller någon ledare för sin häst. 

Vid elvatiden tog vi oss ner i ridhuset för att se en dresyrhäst och en hopphäst göra samma grundridningsjobb och även om hästarna såg olika ut till en början så var slutresultatet avspända och lösgjorda hästar. 

Till lunch  var det torsk. Matsalstanterna måste ha skrivit upp i sin almancka när jag ska komma på mina kurser. Sen lagar de fisk och så står de bakom kulisserna och fnissar. Så måste det vara... Men säg att du är allergisk då får jag till råd varje gång jag beklagar mig. Men jag klarar inte av att ljuga. Gå lite hungrig en dag det fixar jag :)

Tillbaka i ridhuset, inlindade i filtar så fortsatte eftermiddagen med dressyr för oss dressyrtränare och hoppning för hopptränarna. Vi fick se lite olika ekipage. I första gruppen var en av hästarna väldigt spänd och skör och det var intressant att se hur Eva Carin lyckades lotsa ryttaren till att bestämt rida igenom hästen utan att det blev för många explosioner. Det är lärorikt att se när det blir lite "problem" istället för att bara se "färdiga" ekipage. 

Eva Carin har ett eget sätt att beskriva hur stödet till hästens mun ska vara som jag tycker är bra. Just att beträtta hur det ska kännas i handen är svårt tycker jag  för stödet kan kännas så olika beroende på om man sitter på en stor eller liten häst eller en energisk eller lite mer flegmatisk häst eller om det är en fullblodsarab eller en stor och kraftig halvblodshäst. 

Istället för att hela tiden säga förhållning och eftergift så pratar hon om vänta, normal och varsågod. Vad är normal då? Ja det är läget mellan att handen säger vänta (förhåller) och varsågod (ger efter) . Ryttaren får själv känna efter vilket tygeltag som behövs för att hästen ska vänta och sedan säger ryttaren varsågod. Man kan också lättare förstå vad som händer om man blir kvar för länge i förhållningen- då kommer hästen också att bli kvar i vänta läget. Det gäller att komma ihåg att säga varsågod när hästen har svarat upp. Just varsågod tycker jag är ett trevligt byte till eftergift. Lättare att förstå. 

Kul att vara på kurs som alltid. Inspiration och lite nya idéer som ni säkert kommer att få ta del av. Men fy på sig lärarna som står där med händerna i fickorna. Tur att det inte var examensdag för er.  :)