Hej! Igår morse när jag red i ridhuset så samlades det ett imponerande  stort gäng dressyrryttare av det lite yngre slaget på läktaren. Lusen passade på att showa lite eftersom han vet att det är skillnad på evenemang med publik och vanliga läktartomma dressyrpass. 

När jag hade ridit klart så tågade hela gänget in i ridhuset för att bygga dressyrstaket till söndagens Skogsbärsdressyr som är en tävling på klubbnivå. 

Fantastisk roligt att se barn från åttaårsåldern och uppåt knata runt i manegen släpandes på en planka till ett dressyrstaket med målet att rida ett dressyrprogram. För dressyr är roligt, men det är också lite svårt att förstå sig på. Jag menar att på en hinderbana så får du resultatet direkt. Om ekipaget stannar på hinder eller slår ner en bom så har man dragit på sig fyra fel och det vet man i samma sekund som man hör bommen falla till marken. 

I dressyr kan det vara svårare. Den där volten kan bli både för stor och för liten och oval eller någon helt annan form... Det kan gå för fort eller för sakta. Hästen kan gå över tygeln eller bakom handen eller mot handen. Det kan bli avbrott och galoppinslag. Ja, mycket kan hända. Men det kan också gå sådär alldeles utmärkt! Hur som helst är det modigt och glädjande att så många vill vara med och visa för domaren hur mycket de har övat och lärt sig! 

Dressyr är roligt! Det blir dessutom bara roligare ju mer man lär sig och förstår vad det går ut på och med en bra dressyrgrund så blir man också en säkrare hoppryttare!

Fast....

Jag måste erkänna att det funnits ett par gånger då jag i efterhand önskade att jag stannat kvar i sängen och sovit istället för att dra iväg på tävling...   ;)

En gång åkte Gabbi och jag iväg till Enskede med varsin häst. Dessa två hästar var grannar i stallet och grannar i hagen och dessutom så red vi tillsammans nästan varje dag. Så vi borde ju ha annat att det skulle kunna bli problem... Mitt i allt så fick vi startnumren rätt så nära varandra så det som hände har ni kanske redan listat ut. 

Gabbi red först på banan med Pasolini och jag och Picador huserade på framridningen. Om två goda vänner ur hästvärlden får mer än femtio meter mellan sig så sätter  de igång att gnägga. Oupphörligen! Hästarna skrek varannan gång och musiken i högtalarna hade ingen chans att göra sig hörd. Det går heller inte att rida något som kallas gångart medan hästen gnäggar oftare än den tar ett steg framåt. 

Gabbi var inte helt glad när hon kom ut från banan....

Så var det min tur. Jag bredde på lite till då Picador inte bara stoltserade med att gnägga mer än han andades. Han låtsades dessutom vara livrädd för transporten som domaren satt i. Varje gång man red upp på kortsidan närmast domaren så fick hon dessutom luta sig ut för att se ordentligt varvid jag genast bytte riktning med min häst. Inte avsiktligt och inte enligt programmet. 

Jag var inte heller helt glad när jag kom ut från banan...

Hade vi haft post-it lappar med oss hade vi nog limmat en på vardera hästbak med en väldigt låg siffersumma och ordet REA på. 

Men nu hade vi inga sådana så vi fick lasta våra hästar och åka hem. Tur  var väl det för vi tyckte hemskt mycket om båda hästarna trots allt och snart var vi på tävling igen. 

En annan gång var jag i Heby och skulle rida program på utebanan som då låg alldeles intill parkeringen. Jag fick startsignal och sträckte på ryggen innan jag red upp på medellinjen. I samma sekund som jag hälsade på domaren så var det en häst som slet sig och kom lös på parkeringen... 

Ja, i korta ord kan man säga att under hela mitt program så varvades vi runt banan av en lös häst med efterhängande skränande folkhord i hög hastighet. Det var inte det utlimata läget för att hålla koncentrationen för varken mig eller min häst. 

Med facit i hand så kan jag ändå se att även de gångerna dressyrtävlingen kunde sorteras in under rubriken katastrof var lärorika på sitt sätt. Man kan inte alltid påverka vad som kommer hända och ibland får det helt enkelt lov att gå dåligt. Det är inte hela världen. 

Med tiden har jag förlikat mig med att man får ta det som det kommer. Så idag tror jag att jag klarar ut överraskande situationer på ett bra sätt. Utan att bli stressad eller ens sur över sånt som man ändå inte kan påverka. 

Ta bara i Frösåker för ett och ett halvt år sedan. När jag lyckades ramla av min bockande häst precis när domaren blåste till start. Det var bara att springa runt hästen, stoppa foten i stigbygeln och hoppa upp i sadeln igen. Jag kunde rida hela programmet och kom fyra i klassen och jag tror mycket berodde på att jag inte satt och grämde mig under ritten över vad som just hade hänt.

Hej! Så här ser man ut när man fångas på bar gärning av Linnéa en tidig morgon i stallet. Ingen idé att säga "Det var inte jag!"  Det bästa med hästar är att de inte har någon som helst förmåga att skämmas. Daffe gick hem och lade sig och sov medan de andra hästarna åt frukost. Det är jobbigt och man blir mätt av att "arbeta" nattskiftet i stallgången. 

Idag är det återigen en härligt solig dag och även om det är några kallgrader så droppar snön i rask takt från taken och man kan både höra och känna att våren är på intåg. 

Det var den här årstiden som jag påbörjade inridningen av Picador. Han fyllde tre år precis i månadsskiftet mars april och jag hade väntat i nästan ett år på att få sitta upp sedan han kom till mig. Detta var 1987. Idag skulle jag nog välja att börja rida in min unga häst på sommaren när den är tjock och trött av allt gräs. Det brukar vara lugnast så.  Dessutom sitter man nästan alltid in unghästarna när det är två och ett halvt år nu för tiden. Men som det var då så kan jag inte komma ihåg annat än att man började lite senare. I vilket fall så följde jag precis de instruktioner som fanns att läsa i Lennart Wijnblahds bok som handlade om inridning och utbildning av den unga hästen.

Mitt i boken fanns det här utförliga schemat om alla de olika stegen från att börja vänja vid sadel, träns och tömmar till de första årens utbildning. Månad för månad och jag tror i vissa fall vecka för vecka. Jag hade aldrig helt och hållet ridit in en häst på helt egen hand förut men det var inget jag någonsin funderade över om jag skulle klara eller inte. Man har visst bra tro på sin förmåga i de övre tonåren. Dessutom tror man nog också att man är så gott som odödlig. 

Jag utförde de här första stegen med att vänja vid träns och sadel helt efter Lennarts bok. Picador hade aldrig något emot att få en sadel på ryggen. Han var en nyfiken häst som alltid hade lite tid över för äventyr. Och som ni vet, var det för lite utav äventyr så gjorde han helt enkelt sitt eget!

Gång efter gång förvånas jag över vad hästar ställer upp på. Från att bara ha varit häst, gått i hagen och tuggat hö och gräs så ska plötsligt någon sitta uppe på ryggen. Ofta, ofta så går det så lätt. Om man bara tar det lugnt och lyssnar in hästen hela vägen. Ibland är det mera skört och man måste ge hästen mer tid och gå långsamt fram. Med åren så har jag lärt mig att de här första stegen i utbildningen är så oerhört viktigt att de blir utförda på rätt sätt. Det kan ta några få sekunder att förstöra ett förtroende och så lång tid och så mycket jobb för att bygga upp igen. 

De första försöken till att belasta sadeln gjorde jag ute på stallplanen. Jag ställde pappa i fronten för att hålla i hästen och så stod jag själv på en träbänk och hängde försiktigt över sadeln. Efter några gånger så satte jag mig försiktigt och framåtlutad i sadeln och vi kunde gå ett varv på stallplanen. 

Nästa steg var att promenera med ledare den lilla rundan runt kyrkan och skogshagen och så tillbaka till stallet. Alltid samma runda åt samma håll. Vi övade att stanna och komma igång tillsammans med röst och ledarhjälp.  För nästa steg vara att jag red rundan själv. 

Därifrån lade jag långsamt på nya utmaningar. Byta håll på rundan och så småningom trava längs den lilla vägen förbi kyrkan. Men jag följde hela tiden noga schemat i Lennarts bok och med hjälp av tränare såklart. 

Det gick vägen. Jag red in min första stora häst och utbildade honom till Medelsvår B klasserna i dressyr och han var även ute och hoppade klasser på lätt nivå. 

Jag skulle aldrig rekommendera någon av mina elever att göra samma sak! 

Idag har jag sett alldeles för mycket. Lärt mig så mycket mer och upplevt en hel massa. Jag har sett när det går fel. Jag vet att hästar är stora djur med instinkten att fly. Jag har kommit långt förbi den åldern då man är ”odödlig”. 

Är jag fegare idag eller räddare? Inte alls. Men jag har upplevt mer, lärt mig mer och skulle nog vilja säga att jag är klokare.

Och ändå är jag på något sätt stolt över att åstadkom det där med hjälp av en välskriven bok. Och tacksam över att turen var med mig! 

Min bok om inridning förkom för många år sen. Jag lånade ut den till någon annan som skulle rida in sin häst. Så den kom säkert till nytta. Men jag har saknat den. Så idag hittade jag och beställde den från ett bokforum. Begagnad till priset av tjugofyra kronor. Det känns fint att få lägga tillbaka den i lådan där jag förvarar alla mina sönderlästa böcker. Men först ska jag titta igenom det där utbildningschemat och minnas våren 1987.

Hej! Det här med att få ha hästar som jobb! Finns inget bättre!

Fast gränserna mellan jobb och fritid flyter ofta ihop med varandra i ett stall. Det kan vara svårt att hålla isär när man har sin häst uppstallad på jobbet. Det syns ju ingen skillnad på mig som person om jag är där på min arbetstid eller inte. Därför blir det allt som oftast så att man svarar på några frågor, skriver upp en tid för igenridning eller tar ett telefonsamtal trots att man egentligen har ledigt och kommit för att rida sin häst. 

Det är oftast okej. Fast när någon vill boka igenridningstid när de träffar mig på affären eller på bion. Då tycker jag att jag har rätt att säga nej, det passar inte nu. Jag tror att ni förstår :)

Jag har jobbat i stall mer eller mindre sedan jag gick sista åren i gymnasiet. Först på helger och kvällar och sedan i huvudsak. Stått i ridhus och haft lektion sedan jag var sjutton men också gjort de stora tunga bitarna med att hålla rent i stall och sköta om hästar. Jag har utbildat mig under tidens gång. PRIK 1, RIK 0. RIK 1, Hästskötare, Tränare, Domare och så vidare. Utbildningar fyller på energin och entusiasmen för jobbet. 

Det gör ridningen också! Att rida själv, träna och få nya idéer och hitta nya vägar och sätt att tänka är det som får mig att tycka det är lika roligt varje gång jag får ställa mig i mitten och ta mig an ett gäng glada ryttare och hästar. 

Ni har kanske hört uttrycket: 

”Ju mer man rider och lär sig om hästar desto mer förstår man hur lite man faktiskt kan! ”

Det är så sant! Jag upplever att jag blir mer och mer ödmjuk inför hästar och ridkonst ju längre tiden går.

Jag kommer aldrig, aldrig att lära mig allt. Men jag kommer att lära mig mer och förstå mer och kanske förstå att jag inte förstått tidigare.

Hästar är fantstiska lärare!

Jag är mitt i en rolig vecka! I torsdags och fredags tränade jag själv och höll lektion för andra. I lördags packade jag hinder, häst och hästskötare och for iväg för att hålla clinic om Working Equitation. Det var riktigt kul! Nu är det så många ridskolor som börjat introducera WE i sin verksamhet. Jag har varit runt bland flera av Uppsalas ridskolor men också i Dalarna, Sundsvall, Stockholm och Västerås bland annat. Om några år kanske WE är lika vanligt som hoppning och dressyr i ridskolornas koncept. Hoppas det! Jag hörde att någon förutspått att WE kommer vara den tredje största ridsportgrenen inom några år. Spännande!

På söndagen dömde jag klubbdressyr hemma hos oss. Femtiofem starter var det denna gång! Så Linda fick rycka in och döma den första klassen för annars hade nog alla mina hjärnceller tagit ledigt. 

På måndagen reste jag till Strömsholm. Denna gång för att bisitta vid deras kvällstävlingar. Det betyder att man sitter bredvid som skrivare eller att man bara iaktar. Det är viktigt att lägga tid på detta för att bli en bättre domare. Sätta sig in i hur andra tänker och dömer. Jämföra och tänka om och lära sig. Det var också roligt! Men jag kände hur förkylningen som legat på lur sedan slutet på förra veckan började ta överhanden. Så förfriskningarna på bilden fick blandas ut med alvedon. 

I morse fick det bli en skogstur till häst. Han är säker på fötterna min lilla "Lus" så isen bekymrade inte. Och hästarna som busade i hagen som vi red förbi bekymrade inte heller mer än att han ruskade på sitt huvud så den långa vita manen fladdrade i vinden. Det var lite råkallt men luften var klar. Sedan gick jag hem och lade mig. Kände att jag var helt och håller slut poch släppte äntligen ut  förkylningen och sov till eftermiddagen.

Jag har faktiskt tid till att vara sjuk imorgon också! Så det ska jag vara och så ska jag jobba litegrand :) 

Men sedan har jag planerat att vara frisk igen. Torsdag och fredag är det lektioner för elever och på lördag reser jag tillbaka till Strömsholm för Domarfortbildning. På söndagen besöker jag ett ridhus i närheten där ett gäng ryttare och hästar provade på WE för några veckor sedan. De är taggade och nu kör vi igen och denna gång dubbelt så många och två grupper. Jag är redo! 

Och snart, alldeles snart börjar tävlingssäsongen. Jag längtar! 

Nu ska jag slå upp sidan 32 i den bok jag läser för att lära mig mer. 

Sen kan jag lära er, och ni kan lära mig och hästarna kan lära oss!

Hej! När ni ser den här bilden kanske ni tänker OS eller OS-kaos. Men det är faktiskt de nya ringarna till tjuren som jag knåpade ihop på eftermiddagen. Lite gladare färger, lite större och förhoppningsvis mycket bättre för oss att både se och fånga när vi sätter fart mot tjuren i ridhuset. Dessutom kan man använda dem på midsommaraftonens femkamp om man vill. Fast jag vet inte riktigt om de flyger rakt nu när jag har satt fast en stålbricka i dem... Bra med flera användningområden i vilket fall. 

I morgon ska jag ta med några av dem till Stora Ekeby dit Lusen och jag ska åka för att hålla en clinic på ridskolan/ klubben. Det ska bli roligt. Framförallt tror jag att Lusen tycker det så jag får nog ta med mig lite dubbelhäftande tejp till sadeln och handskar med bra grepp. Det bästa är att jag ska rida och prata samtidigt. Det kan nog bli väldigt underhållande kan jag tänka. 

Jag har förberett hindren och hästen men inte så mycket pratet. Jag brukar just inte ha några problem med att hitta ord. Men jag brukar skriva ner några stolpar för de viktigaste sakerna som jag vill ha sagt. Det gäller att inte skriva för mycket för det är otroligt svårt att rida och bläddra i papper samtidigt. Nä, det får nog räcka med vad som ryms på manschetten! 

Hur man förbereder ett föredrag är nog väldigt olika. En del vill skriva ner ordagrant och andra stolpvis och nån kanske har det hela i huvudet. Hur man kommer ihåg saker är väldigt individuellt. 

Detsamma gäller hur man lär sig namn. Att kunna namnen på dem man pratar med, har lektion för eller möter på olika sätt är väldigt viktigt för mig. Det är på något sätt respekt och visat intresse att lära sig någons namn. 

En del av oss har lätt för att lära oss nya namn och andra har jättesvårt. Det är nog som det är. Men det finns många bra tekniker för namnlärande. Man kan tänka att Fia hade Flätor och Rebecka hade Röd tröja och så vidare. 

När jag har en ny grupp framför mig vilket händer ganska regelbundet då jag åker runt och har olika aktiviteter så brukar jag börja i ena änden när hästar och elever står uppställda. Så börjar jag med den första eleven och frågar efter namnet som tex är Eva. Så säger jag Eva medan jag ser på personen. Sen frågar jag nästa som kanske heter Maria. Efter det säger jag Eva och tittar på Eva och så Maria och tittar på Maria. Så är det nästa person som heeter Gunnar. Jag repeterar från Eva, Maria och så Gunnar. Så går jag vidare. Personerna på gruppen kanske tänker att den där människan är ju knäpp. Men sånt biter inte på mig längre och systemet för att lära mig namnen fungerar perfekt. För mig! 

Jag brukar göra likadant med hästarna. Men då frågar jag ryttarna om namnen förstås för hästar avslöjar inte gärna sina namn bara sådär. Det kan du väl läsa själv på boxdörren tänker de. Det brukar hinnas med att rpetera hästnamnen medan ryttarna skrittar fram. 

Om man är hopplös på att lära sig namn, vilket faktiskt inte är helt ovanligt,  så kan man skriva en fusklapp och ha i handen. Rätt så liten så den inte syns för bra men går att läsa utan förstoringsglas, för det ser konstigt ut. Känner man varken hästar eller människor så kan man skriva Maggan-röd tröja- Brunte- bläs, Anders- grå byxor-Mulle- skimmel och så vidare. 

Nu ska jag inte säga att jag alltid kommer ihåg namn. Vissa dagar har jag namnafasi och kan i stort sett glömma mitt eget namn. Men det är normal för folk i min ålder. Då brukar jag bara skriva en fusklapp som jag kan ta fram innan jag presenterar mig för folk som jag möter. Ulrika- blå byxor och otämjbar frisyr, brukar det stå på den. 

Hej! Att anmäla sig till tävling är ett ämne som jag tagit upp förut. På den gamla goda tiden så fyllde man i en blankett , stoppade i ett kuvert. Slickade igen fliken och postade. 

Nu för tiden anmänder vi TDB. Ett väldigt bra  system där alla uppgifter finns inlagda och man kan söka och hitta tävlingar. 

Problemet är att det finns väldigt många som vill tävla och lite färre tävlingar. I alla fall för dressyrryttare på vissa nivåer och i vissa distrikt. Som här i Uppsala.

En Medelsvår C dressyr brukar bli full (40 starter) på runt en minut efter att anmälan släpps fri och efter ytterligare någon minut brukar det vara ruunt femtio- sextio reserver dessutom. Det medför att vi som vill tälva sitter med fingret på knappen ungeför en timme innan , frenetiskt tuggande på "Rennie", och uppdaterar sidan ungefär varannan sekund för att inte missa vår chans. 

Oftast missar vi den ändå... 

Men idag! IDAG! Är dagen då mitt finger fungerade. Eller så fick jag sprutt på bredbandet i precis rätt sekund. Det brukar alltid vara så långsamt här på landet. Kanske blev det något ozonhål eller solvindar precis när jag tryckte. Jag vet inte vad som hände. Men jag vet att jag är lycklig!

18.00.11 De siffrorna glömmer jag aldrig! Min anmälningstid och jag gick in som anmäld nummer sex av fyrtio. Ett reslutat som blir svårslaget.

Mellan uppdaterandet, tuggandet på brustabletter och nagelbitandet så hann jag med en liten konversation på ett känt forum med mina "medlidande" ryttarkamrater. De satt i samma sits som jag. "Stolsitsen" :)

Jag måste få dela denna konversation med er så ni förstår dilemmat, åtminstone till en del. 

Det första inlägget gjordes 16.57, tisdagen den 26 februari 2013.

Här kommer den:

18.00.11 Glöm aldrig det!

This is Ripley, last survivor of Nstromo, signing out!

Då, i ett annat stall, för länge sedan, ledde vi ut hästarna på stallplanen och satt upp genom att ställa hästarna längs med husväggen och klättra upp på en gammal hemmasnickrad bänk. 

Vi styrde mellan två uthus mitt emot stallet och kom direkt ut i skogen som heter Lunsen men som idag är mer känd som bostadsområdet Sävja. Lunsen var en riktigt stor skog som sträckte sig milsvida omkring. Jag hade en klasskompis som red vilse där och som blev eftersökt av helikopter. Det fanns ju inte heller mobiltelefoner på den tiden så var man borta så var man. Jag var alltid lite rädd för att gå vilse så vi brukade hålla oss till stigar som vi kände till.

Vi red vidare på en upptrampad skogsstig som gick längs med gamla E4:an fast några hundra meter in i skogen. Någon kilometer från stallet öppnade sig skogen och vi kom ut i en stor glänta som kallades för Svedden. På somrarna brukade man släppa några av stallets hästar på bete där och när man skulle rida sin häst var det lättast att ta sadeln på cyklestyret och tränset på axeln och cykla dit.

Men nu var det vinter och staketen på Svedden var rivna till sist eftersom man hade börjat planera för bostadshusen som skulle ta över skogen som vi kände den. Traktorer och grävmaskiner hade kört fram och tillbaka över gläntan och snart skulle hela ängen bli en plats för kolonilotter där man kunde odla eget. 

Här fanns en liten bit grusad väg som ledde upp mot stora vägen och vi ställde hästarna en bit ifrån för att vänta på att det skulle bli fritt från bilar så vi kunde korsa. 

Precis på andra sidan låg den ridbana som vi ibland nyttjade för att träna våra hästar. Men idag skulle vi vidare mot skogen på andra sidan. 

Där började nämligen något som vi kallade sandvägarna. Kilometervis med breda stigar där underlaget var av samma sand som man burkar ligga på stranden vid havet och sila mellan tårna. 

Efter hundra meter på andra sidan vägen tog vi av uppför en backe till vänster och sedan direkt till höger och in på en liten sträcka av snirklande stigar över ett kort kalhygge. Vi var i närheten av några sommarstugor där vi alltid tog det extra försiktigt för att inte störa. 

Så kom vi ut på den första sträckan av stigarna. Där fanns uppbyggt ett antal naturhinder och vi valde alltid nogsamt vilka vi vågade hoppa och vilka vi red förbi. När vi passerat hindren kom en lång, lång sträcka med mjuk härlig sand och vi lät hästarna sträcka ut i galopp. Även på vintern höll sig stigarna oftast ridbara och fina. Idag är just den delen av skogen borta och ett område ligger där som jag tror heter Nåntuna backe.

I slutet av galoppsträckan var vi framme nästan där denna skogen tar slut och man kunde välja att korsa vägen igen och fortsätta på ännu flera långa stigar av sand. Men oftast tog vi oss nedåt mot den gamla vägen som går längs med ån. Vi brukade komma ut ungefär mittemot Sunnerstabackens nedfarter. Så skrittade vi längs med vägen tills vi kom fram till stallet i Nåntuna. Lite längre fram var vi tillbaka vid ridbanan och korsade vägen ytterligare en gång, passerade Svedden och hade sedan tio minuter hem till stallet. 

Då , i det andra stallet, för länge sedan fanns fantastiska möjligheter för uteritt. Det kan jag ibland sakna idag även om vi har det bra med uppgrusade ridvägar och stigar i vår skog. Men de där sandvägarna... 

Allting ändras och förändras. Det är väldigt många år sedan och idag är det hus byggda på de flesta av platserna jag beskrev. Jag tycker mig ändå minnas varenda en av de där stigarna, varenda sväng, varenda backe och varenda galoppsprång. Känslan.

Hej! Idag fick jag tag på länken till filminslaget som UNT gjorde i måndags. 

Här kommer det! 

Hej! Idag  var det en sån fin artikel i UNT om stallet och alla barn och ungdomar som tillbringar sportlovet hos oss. Det är verkligen full fart :) Dagridläger, hoppkurs, hästskötarkurser och stallfritids och så en hel massa barn som bara kommer för att få vara i stallet.

Våra suveräna ungdomsledare har hand om barnen på stallfritids och där pysslar och leker de så det står härliga till. Varje dag är ridhuset bokat en stund så att fritidsbarnen ska få röra ordentligt på benen. 

Therese och Lisa har dagridläger och hoppkurs. Att gå en kurs på något av loven brukar var roligt och ge en bra puff framåt i ridutbildningen. 

På hästskötarkurserna utbildar ungdomsledarna nya skötare åt ridskolans hästar eller så kan man gå de kurserna bara för att man är intresserad och vill lära sig mer och vara mer med stallets alla fina hästar. 

I måndagsmorse var kaoset nära. Fast ett bra sådant. Förutom att alla ovanstående aktiviteter startade upp så kom ett filmteam från SVA för att spela in nya instruktionsfilmer till sina veterinärstudenter. De var här för några år sedan och gjorde samma sak. Men nu skulle filmerna fräschas upp. Goliath och Muskot som båda är riktigt linslusar ställde gärna upp som filmstjärnor. 

Ungefär samtidigt dök ett annat filmteam upp föra att göra ett  TV inslag. Så då fick några söta ponnys  och alla lägerbarnen ställa upp för ett litet inslag. Det har inte kommit ännu vad jag vet. Jag länkar om jag får nys om det. (hör gärna av er om ni hittar det innan mig...) 

Och igår hälsade UNT på och intrervjuade ridlärare och elever och tog några fina bilder i ridhuset. 

Idag var det tack och lov lugnt med filmkameror och journalister i stallet och istället bara alla underbara barn och ungdomar som njuter av lovet tillsammans med kompisar och hästar. Det känns fint att kunna ge dem plats hos oss istället för att de blir sittande ensamma när mammor och pappor är på jobbet. 

En liten tidningssak hände dock idag och det är att en helt ny hästtidning för alla oss som bor i Uppland släppte sitt första nummer. Det är tidning som är gratis och som du kan hämta lite varstanns. Till exempel på City Gross, Granngården, Hööks och förmodligen får vi ett antal nummer som kommer finnas att ta i stallet. 

Jag får väl skvallra om att jag skrivt två av artiklarna i tidningen. En om UPK och en om Working Equitation. Så ni kommer nog känna igen både hästar och folk på några av bilderna. 

Tidningen ni ska hålla utkik efterheter "Hästliv i Uppland" och den kommer att komma ut med fyra nummer per år. 

Rolig läsning!

Nedan artikeln från unt. Hoppas ni kan läsa den om ni klickar på bilden. Jag har inte hittat någon webversion ännu. Hör gärna av er om ni hittar den så länkar jag.