Hej! Så här är det veckorna när man går och väntar på att det ska börja hända något med betet. Först växer det inget och sen växer det inget.

Men sen!

Sen växer det så att hästarna måste hetsäta för att hinna med att sätta i sig allt gräs. Och vi som jobbar i stallet måste planera vilka hästar som ska äta var och vad och det ska bytas hagar och fixas stängsel.

Högtryck!

De mätta hästarna slänger sig raklånga i halmen så fort de tas in på förmiddagen. De antar skepnaden av "globen på en sommaräng". De orutinerade eleverna tittar inte ner i boxen när de ska rida utan antar att deras häst är färdig och går på lektionen innan. De rutinerade eleverna fnissar i lönndom.

Sen blir det minsann fart när de inser att hästen visst var därinne fast bara lite längre ner än vad den brukar.

På kvällen har gräset brutits ned i mag- tarmkanalen och hästarna känner sig redo att käka igen.

Då kanske det blir som i måndags när en flock med hästar skulle få gå ut på den stora vallen bakom vinterhagarna. Den syns inte från stallet utan hästarna måste ta sig genom sin vinterhage och runda en skogsdunge. Då plötsligt öppnar sig paradiset i form av en oändlig massa gräs.

Vi fick putta och locka och heja på hästarna som skulle ut i den hagen. För de trodde naturligtvis att de skulle få gå i sin vinterhage. Att hagen fortsatte längre bort som den gör på somrarna hade hästarna visst glömt bort.

De ställde sig innanför grinden och glodde surt på mig och de andra som hjälpt till att släppa ut.

Vad gör vi här!

Så efter en stund trillade visst kronan ner och strax syntes bara tio runda magar med ben på som galopperade bortåt skogsdungen.

Efter det såg vi inte till dem förrän nästa förmiddag då de än en gång damp ner i halmen och stallet fylldes med snarkningar och dova hästfisar.