Hej! När jag har köpt hästar så har jag oftast tagit kontakt med deras uppfödare på ett eller annat sätt.  Jag brukar tänka att det måste vara roligt för dem att veta vad det blev av den där fölungen som föddes hos dem för många år sedan.

Har man en uppfödning som är ute och tävlar mycket så går det ju till viss del att följa ekipagets framfart via tävlingsresultat. Men många hästar hamnar aldrig på tävlingsbanan utan blir världens bästa kamrat och följeslagare åt någon istället. Det kan nog vara roligt för deras uppfödare att höra historien om den hästen också. Så skriv några rader och stoppa i ett kort i ett kuvert. Det tar bara en liten, liten stund. Har man tur får man tillbaka ett gammalt fotografi på världens gladaste och sötaste föl med en stolt mamma i bakgrunden.

Hittills har de i alla fall uppfödarna blivit väldigt glada och vi har hållit kontakt då och då.

För ett år sedan skrev jag ett brev och skickade några bilder till Johann Peters någonstans i Tyskland därifrån Ronaldhino såldes. Jag hade en adress och förlitade mig på Google translate när jag skrev brevet. Det brukar gå rätt så bra med översättningen även om man får räkna med en del lustiga ordval. Men det lättar bara stämningen tänkte jag.

Mina barn brukar använda översättningsverktyget mer för att roa sig. De matar in sina spelmanualer och sedan läser de översättningen och skrattar så de gråter. Jag antar att det kan ha varit vad som hände när Johann Peters öppnade och läste mitt brev där borta i Tyskland. För något svar kom aldrig.

Jag tänkte att han kanske var glad i alla fall åt att ha fått bilderna på sin uppfödning men att han kanske inte hade möjlighet att svara.

Så förra veckan kom det plötsligt ett mail från Christiane Peters som visade sig vara Johanns dotter. Ett glatt brev med massor av frågor om Ronaldhino och så ett fotografi på hans mamma Mascha.

Ronaldhino har varit hos mig i drygt fyra år nu. Jag hade inga direkta krav på hur min nya häst skulle se ut när jag gav mig ut för att leta den gången. Med risk för att få alla skimmelägare efter mig så måste jag ändå få säga att skimmel var en av de färger som jag helst inte ville ha på min nya häst. Helt av praktiska skäl och där måste nog alla som har en skimmel hålla med. Det är lite mer rengöringsjobb med skimlar.  

Hur det än var så fick jag en skimmel visad för mig och bestämde mig direkt på plats att det var den jag ville ha. Det var Ronaldhino och bara en vecka senare så var han besiktigad och stod hemma i stallet.

Jag hade en skimmel! Nu stod min förhoppning till att behålla den grå färgen så länge som möjligt och jag gick helt in för att bara använda schampo med bevara färgerna effekt när han badades samt bara borsta bort vita hår ur hårremmen och låta de svarta sitta kvar. Det har gått så där…

Sista året har han börjat vitna. Även om bakdelen fortfarande är svart och sidorna är grå så börjar halsen och huvudet bli vita. Nu har jag lagt om taktik. Jag går runt och berättar för alla att under medeltiden så ansågs det minsann vara kungligt att äga en vit häst. Vita hästar var ovanliga och dyrbara. Jag försöker verka övertygande!

En liten oro gnagde dock. Tänk om han skulle bli flugskimmel dessutom… En flugskimmel är en vit häst som är överöst med svarta små fläckar i storlek av en fluga eller ännu värre en fluglort. En flugskimmel är en för alltid vit häst med hundra- eller tusentals svarta små prickar i hårremmen och hur jag än försöker så är det inte min favoritfärg. Jag är trots det säker på att världen vimlar av fantastiska flugskimlar så det är inget personligt.

Hur det än var så fanns det med en bild på Ronaldhinos mamma i mailet som kom och jag klickade förväntansfullt på bildikonen. Redan innan jag öppnat bilden så såg jag framför mig en vacker vit häst stående på en klippa med bergen i bakgrunden och den långa vita manen svallande för vinden.

Jag klickade en gång till och där var hon, Mascha. En liten skimmel med samma svanhals som sin son, samma busiga blick och överöst med flugprickar.

Nu löper jag troligen risk att bli jagad av alla ägare till en flugskimmel men jag är en av er! Jag jobbar nu med att vänja mig vid tanken på Ronaldhino som flugskimmel. En kunglig sådan! Låt de sista svarta håren falla!

Bilden: Mascha

 

Erika

23 augusti 2011 13:59

Haha roligt inlägg:). Jag har också varit där.. Men min gråing blev vit överallt utom manen som förblev svart! Han hade föresten Gimmic som pappa så har en hel del släktingar hos er.
Kollar in på din blogg ibland och tycker att du skriver väldigt bra. Känns så bra att du verkar se varje häst på ridskolan som en viktig och personlig individ också och gillar dom!

Ulrika Pernler

23 augusti 2011 15:15

:)Vad skoj att manen förblev svart. Det fanns en hel del roliga färger på ponnyerna hos Jan. Några av de skimmlar vi köpte hade stora tigrerade fält över bakdelen. Dessa var tyvärr avblekbara så idag är de hästarna helt vita. Vi har idag två av Gimmics avkommor kvar i livet och de är båda över tjugo år. Så har vi ett gäng ponnys där Gimmic är morfar också. Underbara hästar och ponnyer!

 

Sara

23 augusti 2011 16:51

Som uppfödare blir man alltid jätte glad när man får höra från avkommorna. Även om avelsmålet är att få fram hästar med kvaliter att räcka till i de högsta klasserna är alltid det viktigast att hästen mår bra att och ägaren trivs med den.

Vi har också blivit med skimmel fast vi aldrig hade tänkt det, 50% att avkommorna blir skimmel, men hittills är bara en av hennes 4 avkommor hos oss som blivit skimmel. Även hon är nästintill vit men har behållt svart man och svans, e Don Gregory-Rubinstein I-Inschallah x. Bild: http://ekebystuteri.se/wordpress/wp-content/uploads/Desktop8.jpg

Kram från Sara

http://www.ekebystuteri.se

 

Erika

24 augusti 2011 10:29

Jo jag "beställde" en ponny från Jan, Sorbitz, och hade honom innan han kom till er. Men bara någon vecka. Han var ju tyvärr inte ponny. Men som jag grät när jag inte kunde ha kvar honom!
Väldigt fin var han och hoppade bra, även ponnyn som jag fick från Jan sen var toppenfin!
Såg en vit häst på en pay and jump i somras och frågade tjejjen om det var Sorbitz. Och det var det, men utan prickar! Lustigt att dom försvunnit.

Ulrika Pernler

24 augusti 2011 15:51

Vad roligt! Sorbits är en sån fin ridskolehäst. Tur att vi fick ta över honom efter dig! Han har tävlat en hel del i hästkategorin istället för ponny och han är en klippa när det gäller de lättare dressyrklasserna. Han har hoppat en del också men det blir ju rätt så högt snabbt för en sån liten häst :) Tänk dig att han hunnit bli tjugoett år...

 

Katta

24 augusti 2011 23:56

Lincoln var också mörkgrå och vacker... Nu är han den mest flugiga skimmeln jag någonsin sett, nästan som om han har en egen färg! Så det är bara att nivänta fär Rolle med tror jag.

http://www.savaridcenter.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...