Hej!   

Hej! I ett sånt stort stall som vårt så är kvällsfodring inget man gör med en klackspark. Femtio hungriga hästar ska få sin giva hö innan vi släcker och stänger för natten. I runda slängar tvåhundra kilo hösilage ska vägas upp och delas ut i rätt proportioner till varje hungrig häst. 

Och ändå är just kvällsfodringen så mysig. Några ord till varje häst, se efter så de mår bra och sedan ge dem höet som de så gärna tar emot. 

Redan när jag går i riktning mot foderladan så börjar hästarna spetsa öronen och gnägga lågt. Hur kan de veta? Varje kväll har vi kanske ett par hundra besökare i stallet. Men hästarna gör skillnad och vet precis när det vankas mat. 

Under utfordringen så väntar hästarna så snällt och lugnt på sin tur. Men när jag närmar mig deras box så talar de tydligt om att de är hungriga så att jag inte ska glömma! 

De flesta vänder bara på huvudet med spetsade öron för att göra mig uppmärksam på att de är där.

Några andra har svårare att hålla sig. Pepeproni brukar stå och hoppa upp och ner som ett litet popcorn tills höet landar på golvet. 

Waldemar fångar alltid högivan i luften. Med vidöppet gap tar han lyra på höet som kommer flygande och han missar aldrig!

Bard är antingen extra smart eller extra rädd att bli utan... Han brukar ta frambenet och banka i boxväggen så att man inte ska missa honom. Men bara precis innan det är hans tur. Sedan tuggar han snabbt i sig höet och när jag är på väg tillbaka med vagnen gnäggar han högt och talar om att han visst blev utan mat. Jag ska erkänna att jag gått på det någon gång för många år sedan. Men nu vet jag att han luras. Däremot brukar han få en liten extra tuss bara för att han är så smart. 

Putte är stallets tuffing, tjugofyra år gammal men håller stenhårt på sina rutiner. Varje kväll när vagnen närmar sig hans plats så skrapar han med frambenet i marken och sedan ställer han sig högt på bakbenen och visar alla vad han kan! Kanske är det den gymnastiken som gjort att han fortfarande är så pigg och frisk vid sån hög ålder. 

Och så dessa fina sjungande skimmlar som stått i stallet. Lilla Alladin som alltid liksom  sjöng sin egen gnäggmelodi. Med ljus röst blandade han tonerna så det lät alldeles likt en melodi. När Alladin efter många år i stallet gick bort så sjöng Sorbits istället. Varje kväll när fodervagnen kom utanför hans box så gnäggade han sin melodi och visst fick han lite extra mat. 

Hur många år sjöng Sorbits? Jag vet inte. I januari i år var Sorbits gammal och fick somna in och kvällsfodringarna kunde ha blivit mycket tystare och tråkigare om inte Daffe börjat sjunga. 

Nu sjunger Daffe varje kväll och jag skrattar åt honom och tycker samtidigt att det låter så fint. Och visst, en liten extra giva hö blir det för sången. I alla fall från mig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...