Hej! De här första veckorna på terminen är alltid intensiva. Allt ska liksom rulla igång och fungera. Vi är trots allt ute i mycket god tid med att ta emot våra anmälningar till hösten och kan ägna en stor del av sommaren åt att pussla med tidsbyten, nivåer på grupperna och schemat i sin helhet. Speciellt den där allra första måndagen (som vi hade förra veckan) så finns det inte ens en tanke på att slå ner rumpan någonstans. Idag är det måndag vecka två :) och vi känner att vi har bra koll på läget. Fast det förstås... idag börjar skolorna och barnen får sina nya scheman och så plötsligt funkar inte någons ridtid. Men såna saker brukar vi nästan alltid kunna lösa till det bästa. Så bara hör av er om skolan inte riktigt tagit hänsyn till ridtiden! ;)

Hur mycket man än planerar och håller ordning så händer det ändå att man får en sån där helt hysterisk dag när man tittar sig omkring och undrar om man är med i dolda kameran eller nåt liknande. Jag tror ni vet vad jag menar...

Den mest ”helt hysteriska” dag som jag någonsin upplevt på jobbet var för ett par år sedan. Den började som en helt vanligt dag i stallet. Men sen...

Vi skulle ta emot veterinären för tandkoll och besiktning samt ha en träff med en hästleverantör från Irland som vi eventuellt skulle starta ett samarbete med framöver. Gabbi hade bokat något möte som hon måste åka iväg på. Men jag och ett par av de andra stalltjejerna tänkte att  vi hade det hela under kontroll. 

Så kom veterinären. Vi började med att fixa tänderna på några hästar som vi ser över regelbundet. Bland annat Goliath och Rikki som saknar varsin tand. Då måste man hålla efter tanden som är mittemot eftersom den inte har något att nötas mot. Moki skulle också kollas då han har en gammal tandfraktur där det gärna blir foderinpackning. För att hästarna inte skulle ha obehag av undersökningen så fick de varsin liten dos med lugnande medel. När de var kollade och klara så fick de gå in i sina boxar för att ”sova ruset av sig”. För att de inte skulle plocka i sig halm och sätta i halsen när de var så trötta så fick de stå uppbundna med grimskaft tills de piggnat till. Så där stod ett gäng sovande hästar på rad. 

Så tog vi fram ett par hästar som skulle göra en besiktningskontroll. Så två av stalltjejerna fick ta över jobbet med att visa hästarna och springa fram och tillbaka på stallplanen. 

I samma veva som de började med detta så dök det som en överraskning upp en person från SLU som ville ta jordprover i våra hästhagar i forskningssyfte. Man ville helt enkelt se vad jord på ett bete som användts flitigt innehöll. Med sig hade hon en lång rad utbytesstudenter från Kina. Dessa tyckte nog att stallmiljön var väldigt exotisk. de hade alla varsin kamera på magen och satte igång med att fotografera. Efter några minuter så tog de varsin hink och spade och stegade ut i hästhagen och satte sig för att gräva upp små portioner jord som de skulle ta med sig. 

Så på stallplanen sprang stalltjejerna och veterinären stod och utvärderade och i hästhagen satt ett helt gäng vuxna personer med hink och spade och kamera på magen. 

Det var i den vevan som ett dagis kom på spontanbesök så plötsligt var det vad om kändes som hundratals små personer i gula västar med jagande dagisfröknar efter. Dessa gjorde entré i stallet och tittade med stora ögom på raddan av sovande hästar som såg mer eller mindre döda ut efter sin tandkontroll... -Är hästarna sjuka? frågade en av dagisfröknarna.

Precis som jag skulle förklara läget så körde en gigantisk hästbuss in på stallplanen. Det var den Irländska hästkarlen som dök upp med några anställda i släptåg. 

Stalltjejerna sprang fram och tillbaka med hästarna, veterinären kliade sig på hakan, i stallet stod hästarna och sov medan de hundra dagisbarnen i gula västar sprang omkring och i hästhagen satt ett gäng vuxna med hink och spade och kamera på magen och nu traskade jag ut där med den Irländska hästkarlen och hans släptåg för att visa vår verksamhet samtidigt som jag försökte förstå hans hästsnack på Irländska. 

Jag tittade mig misstänksamt omkring. Det var ett av de där tillfällena när man är säker på att ens liv är en film. Brukar inte ni känna det också? För mig händer det ganska ofta... 

Nåja, vi måste ha gjort ett gott intryck i alla fall för vi fick börja handla ponnys av Munsboromannen efter besöket. Fina ponnys! De besiktade hästarna var friska och de tandraspade hästarna vaknade. Dagisbarnen gick hem för sovvila, de var nog lika slut som hästarna. Och besökarna från Kina tig med sin jord och åkte för att titta på den i mikroskop skulle jag tro. 

Själv gick jag hem och sov middag för jag var en liten aning utmattad efter ”en helt vanlig dag på jobbet”.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...