Hej! Det strålande vädret fortsätter. Jag vet att många tycker det är för kallt. Men det är inte ofta vi har snö precis hela jullovet. Det var en vinter liknande den här som Gabbi fastnade i diket med Martini... Fast det var mer snö. Djupare!

-80 tal, förra århundrandet...

Vi skulle rida ut i skogen. Jag på Sirro som var en D-ponny och Gabbi på Martini som var en C-ponny. Sirro och Martini var våra sköthästar på ridskolan och precis som nu så red man skötarridning på söndagarna. Men bara om man gjort sina uppgifter. Räkan hade stenkoll på det där så det var ingen idé att försöka fuska.

För att komma till skogen så var man tvungen att rida en bit längs med landsvägen. Sirro hade blivit påkörd av en bil på samma väg bara ett par år tidigare och det hade satt sina spår. När det kom bilar så blev han väldigt orolig och ville helst vända hemåt och springa mot stallet. Men nu hade jag varit skötare på honom så länge att jag sedan en tid fått tillåtelse att rida ut på honom i alla fall. Med bannor om att vara försiktig! Gissa om jag var. För mig var Sirro världens nav.

Gabbi red på Martini. Han var i femårsåldern men snäll och lugn. Martini var född på ridskolan. Hans mamma hette Moonlight (Mooni) och henne är det säkert många som minns från ridskolan på Eke. Martini fick en riktigt trög start i livet och var nära att gå under. Vi brukade skylla alla hans egenheter på hans svåra början. Men kanske var det bara hans personlighet. Ja, egen var han i alla fall.

Den här dagen var det som sagt massor med snö och strålande sol. Vi hade klätt på oss så mycket att armarna stod rakt ut från kroppen. Vi ledde ut våra hästar på stallplanen och kravlade oss med mycket möda upp på hästryggen.

Så styrde vi kosan mot skogen. Jag först enligt principen "störst går först". För att inga fler olyckor skulle hända så var vi hänvisade till att rida i diket som gick längs med vägen. Det var bara det att diket var borta och istället var där en stor snövall.

Sirro var tveksam först men klev sedan ner i snön och började pulsa. Martini funderade inte så mycket i vanlig ordning utna traskade rakt ut i snön.

Vi skulle inte komma så långt...

Ungefär halvvägs mot skogen så hörde jag genom kanrret av snö och lagren av mössor och hjälm hur någon ropade mitt namn. Rösten var svag och lät långt bort. Jag stannade Sirro och vände mig mödosamt om.

Ett femtiotal meter bort kunde jag se Gabbi och Martini. Fast det såg så konstigt ut. Martini hade liksom försvunnit, bara halsen och huvudet stack upp och  Gabbi såg ut att sitta rakt i snön...

Jag fick Sirro att vända och vi pulsade långsamt tillbaka mot våra färdkompisar.

-Vad har hänt? frågade jag.

-Han la sig bara ner, sa Gabbi.

Precis så var det. Den djupa snön var alldeles för jobbig att gå i ansåg Martini. Men den var utmärkt att ligga. Mjuk och skön och bra stöd för hans tunga mage. Så där låg han och såg riktigt förnöjd ut.

Gabbi klättrade liksom ner från hans rygg och ställde sig uppe på vägen för att dra upp honom. Det såg skojigt ut för hon var i höjd med hans rygg där hon stod. Martini rörde sig inte ur fläcken. Han blängde bara lite ilsket på Gabbi. Kunde han inte få ligga ifred nu när han äntligen hittat ett sånt bra ställe att sova på. Han som älskade att vila sig!

Det var bara att ge upp. Gabbi fick traska tillbaka till stallet och jag fick passa hästarna. Jag minns inte om det var Janne eller Matte som kom med den stora snöskyffeln och skottade loss ponnyn.

I vilket fall var ridturen slut för den dagen.