Idag vill jag blogga om ett viktigt ämne. Det är inget för känsliga så om du går under kategorin känslig så ska du sluta läsa här!

Är du kvar?

Det finns en slags hemlig kodex mellan barnfamiljer med smådjur. Detta gäller hamstrar, kaniner, katter och annat som går under titeln husdjur. Med tiden har jag upptäckt ett slags mönster i det här med att skaffa sällskapsdjur och så småningom också det oundvikliga; dom dör. Det gör dom.

Att ha sällskapsdjur är roligt för barnen. Men det är också en nyttig läxa om livet.

En dag står en arbetskamrat utanför dörren med två påsar hö. Barnens kanin har dött! Då han vet att vi har en kanin i vår ägo så passar det bra att lämna över det som blivit kvar efter ”Herr Kanin”.

-Nä, nu blir det inga fler djur! Säger arbetskamraten med säker röst.

Jag har sett det från nära håll många gånger! Jag har varit där själv! Vi lämnar över små påsar med kattmat, ett litet hamsterhjul och en säck med överblivet spån till uteburen.

Vi har hållit ceremonier över en liten stel djurkropp inbäddad i en rosa filt.

-Nä nu blir det inga fler djur! Säger vi med bestämd röst. Vi minns brutna löften om att sköta buren själv, mata djuret, fylla nytt vatten i akvariet. Vi har stått många, många kvällar och gjort rent åt ”Herr Kanin”. Nu ska vi stå på oss!

Så rätt vad det är plingar det på dörren och arbetskamraten som kom med kaninhöet frågar; Du jag skulle inte kunna få låna din kattbur?

…

Som avslutning vill jag meddela att Bards sår på hasen blev snyggt hoptråcklat med fyra små stygn och han får nu vila med bandage någon vecka. Ingen fara på taket allstå eller som jag vill uttrycka det just idag; Vi kommer inte under några omständigheter lämna över hans hö till grannen!