Hej! Efter hundrafemtio mil i bil så vet man sannerligen vad ordet träsmak står för. Trots att jag kom hem i går kväll så sitter träsmaken alltjämt där den ska och jag går runt med aningen korta steg härhemma.

Trots det så är detta en stor dag. Jag har nämligen ridit på Ronaldhino efter att han vilat sina utsatta två veckor. Som jag har längtat. Klcokan sju imorse stod jag utanför hans box med sadeln i högsta hugg. Med tanke på hur pigg han var under ridturen så var det nog inte en sekund för tidigt att avsluta vilan...

Tillbaka till Skåneresan. Gabbi och jag tog en sväng till Skurup för att titta på hästar. Denna gång för eget bruk och inte till ridskolan. För er som inte vet exakt var Skurup ligger så kan jag säga att om man tar ett kliv utanför stadsgränsen så står man i vattnet mellan Sverige och Danmark.

Vi stack iväg tisdag morgon klockan sex prick. Niclas var chaufför så jag var väl förberedd på att få svara på frågor om omgivningarna under resans gång. För er som inte känner Niclas kan man helt enkelt säga att han är en levande version av facit till "På spåret". Han anser också att alla i hans omgivning bör vara det likaså och ger inte upp i första taget när det gäller att hamra in fakta i andras trötta skallar.

För att skydda mig något mot denna faktabombardering så låtsades jag sova stora delar av nedresan varvid Gabbi fick ta de största smällarna. Men det är ju också hennes sambo så jag tycker inte det var mer än rätt.

Förutom att titta på fina och intressanta hästar så ville jag helst av allt se en pilallé, men också några skånelängor, vindkraftverk, väderkvarnar och korsvirkeshus. Är man i Skåne så vill man ju att bilden av det i verkligheten ska stämma överens med sin egen. Så när vi närmade oss  Sveriges nederdel så började jag stirra ut genom fönstret och spana efter Skånetecken.

Skånelängorna var det första jag fick syn på. Strax därefter såg jag vindkraftverken och väderkvarnar. Korsvirkeshus såg jag när vi åkte genom Helsingborg.

Men pilalléer är det inte speciellt gott om och ändå är de där vindpinade pilträden det första jag tänker på när någon säger Skåne. Däremot måste jag säga att landskapet var mycket mer inbjudande än när vi åkte där sist i januari.

Vi var framme vid Gunnarlunda och Bjarke Laustsens dressyrstall vid halvtvå tiden på tisdagen. Gabbi och jag hoppade i ridbyxor och stövlar bakom bilen och stegade in i stallet. Bjarke själv var i Falsterbo och visade unghästar så idag fick vi hästarna visade av hans "försteberidare".

På Gunnarlunda finns det inte tillstymelse till uppsittningspallar. Alla som rider där är killar med sju meter långa ben som bara svingar sig upp i sadeln. I avsaknad av pall så fick vi använda Niclas. Han fick lyfta upp Gabbi och mig på hästryggarna. Då vi red runt åtta olika hästar och vissa red vi båda två så räknade vi lite snabbt vi ut att han lyft sisådär sjuhundra kilo. Så där fick han ett helt gratis gympass! Hoppas han är tacksam.

Lagopm svettiga satte vi oss i bilen, vevade ner rutorna för att alla skulle överleva och för att få in lite ny fräsch luft och sedan körde vi vidare mot Skurup där vi skulle rida en endaste häst.

Vi var framme vid femtiden och red hästen där. Sedan var det färd mot Malmö och hotellet. På kvällen fick vi i oss lite mat (äntligen) och sedan stupade vi  i säng efter en minsta sagt anträngande dag.

Onsdagen var det åter ridning av en häst och sedan vid lunchtid påbörjade vi hemfärden mot Uppsala. Det var då jag såg pilallén, äntligen!

Därmed hade alla mina föreställningar om Skåne på sommaren uppfyllts och jag var helt nöjd. Resten av bilfärden hemåt tillbringade jag med att lösa korsord och med ett halvt öra lyssna på Niclas som fortsatte prata oavbrutet.

Vi körde in i vårt kära Uppsala vid halvniotiden på onsdagkväll. Borta bra men hemma bäst! Visst hade jag en viss träsmak då jag steg utr bilen men den fulla träsmakseffekten kände jag inte av förrän i morse. Jag säger bara jisses!