Hej! Håll i hatten för här kommer ett långt inlägg.

Just nu går det en artikelserie om hästar i Svenska Dagbladet. Jag har läst de artiklar som varit och jag har också förstått att flera av er medlemmar har läst dem. Det är roligt att det skrivs om hästar och ridning! Jag tycker att hästar har fått mer tid i både TV och media på senare tid.

Vår lokaltidning UNT har till exempel en ”hästlänk” där de lägger alla hästrelaterade artiklar.

I en artikel I Svenska Dagbladet intervjuas Mari Zetterqvist Blokhuis, ridlärare i pedagogik på Strömsholm. Mari har jag träffat många gånger under olika utbildningar och hon är en jättebra lärare och mycket trevlig person!

Den artikeln inleds så här: Elever sporras att rida mjukt Publicerad: 10 februari 2010, 00.01 NYA IDÉER . Den stora utmaningen för ridskoleverksamheten i Sverige är att utveckla undervisningen men ha kvar säkerheten, säger Mari Zetterqvist Blokhuis, som undervisar blivande ridlärare i pedagogik på Strömsholm. Hon vill se modernare pedagogik, mer teori om hästens beteende och mindre av sporrar och spö.

En intressant sak som tas upp i artikeln är svårigheterna att fånga upp eleverna utanför undervisningen.

Så här står det i artikeln: Något som förändrats, jämfört med när dagens ridskolebarns föräldrar red, är att stallet inte är en fritidsgård i samma utsträckning. Förr ägnade stalltjejer mycket tid i stallet, ryktade, mockade, hjälpte till att leda ut och in hästar och tittade på när andra red. I dag kommer de flesta barn till sin ridlektion och åker hem efter. Barn och ungdomar får inte samma träning i att umgås med hästar.

Det är något som vi verkligen har uppe ofta till diskussion när vi har instruktörsmöten eller är på kurser.

Hur får man eleverna att vilja ta till sig det viktiga teoretiska om hästar, Många elever släpps av till sin lektion precis innan den börja och hämtas direkt efter för att störta vidare till innebandyn.

När man erbjuder externa teorikurser är det få som vill delta. Även i samband med de kurser vi håller på loven där teorin ingår i kursupplägget är det ofta få som är med.

Att få ridskoleelever att ägna mer tid runtomkring sin ridlektion och att vara med på teorikurser är en dröm men ännu har vi inte riktigt hittat någon lösning. Kanke är det ett nutida tidsbristproblem.

Du kan läsa hela artikeln här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/svart-att-na-ut-med-det-nya_4236783.svd

I en annan artikel beskriver ridcoachen Cecilia Löfgren om sin rädsla.

Ur artikeln: För tio år sedan, när Cecilia köpte hästen Tamayo, som hon fick börja tänka om. Han hade varit till salu länge när hon kom dit för provrida. Egentligen förstod hon från början att han inte skulle bli så lätt, men hon föll för den ståtliga och kraftfulla hästen. Redan efter en kort tid började problemen. Tamayo fick panik när han skulle gå på en ridbana. I galopp blev han som tokig och for runt och körde upp huvudet, vilket gjorde att Cecilia tappade balansen och var rädd att få näsan krossad. En vinterdag kastade han av henne och hon gjorde sig riktigt illa i ryggen.

Läs fortsättningen här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/radsla-blev-nystart-for-hast-och-ryttare_4229675.svd  

I en tredje artikel som jag läser är det Sven Forsström som intervjuas.

Sven har skrivit många böcker om horsemanship. Han har också skrivit boken ”Ridning och rädsla” vilken jag hade som teorimaterial under en teorikurs för något år sedan. Boken är jättebra och ger många tips och nya synvinklar för den som vill komma över sin hästrädsla.

I artikeln i Svenska Dagbladet säger Sven många bra saker om hur han hanterar hästar. Men vissa saker känner jag inte alls igen.

Som detta: – Tyvärr är det så att när små flickor kommer till ridskolan och ska lära sig rida så är det första de får lära sig att de ska rappa till hästen med ett ridspö när den inte gör som vi säger. Det tycker jag är hemskt. Vad händer när du slår en häst? Jo, det gör ont.

Varifrån har han fått det? undrar jag. Sven Forsström verkar ha haft stor otur med den ridskola som han red på under sjuttiotalet. Men har han överhuvudtaget varit på ridskolor sedan dess?

Hela artikeln med Sven kan du läsa här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/monster-blir-monster-i-trygg-hand_4243043.svd  

En fråga som jag ställer mig är: Existerar den militäriska ridskolan överhuvudtaget längre?

Det känns som den militäriska ridskolan kommer längre och längre bort i tiden. Min mamma har berättat hur det var när hon var liten. Då fanns inte den ridskola vi känner till i dag. Liknande historier har jag hört runtom ifrån under de år jag har ridit och jobbat med hästar.

Men själv har jag aldrig upplevt majorer i manegen. Jag har inte upplevt att det någonsin varit okej att dra i tyglar, sparka eller slå på sin häst. Trots att jag började rida på ridskola i skiftet mellan sjuttio och åttiotal vilket är trettio år sedan.

Jag fick redan från början lära mig att ta det lugnt med hästarna i stallet. Att gå tyst och inte höja rösten. Kanske hade jag tur med valet av ridskola eller så hörde det inte till vanligheterna ens då.

Den läran har jag levt med sedan min första dag i stallet. Det är inte tillåtet att skrika åt hästar. Man slår inte en häst. Våra ridskoleelever rider utan sporrar. Det är inte okej att använda spöet som bestraffning utan endast som förstärkning (litet pet) till skänkeln. Om en häst stannar på ett hinder lägger vi ner bommen istället för att ta till styrka och tvång.

Vi lär våra elever, skötare, träningselever och instruktörer vikten av ett bra beteende för de som ser oss gör inte som vi säger utan som vi gör och det tycker jag speglar vår verksamhet!

Det är vetenskapligt bevisat att om vi höjer rösten, slår, sporrar eller tvingar hästen så höjs stresshormonet så mycket att det blir omöjligt för hästen att lära sig något överhuvudtaget. Det försöker jag förklara och lära ut till mina elever redan från dag ett på hästryggen.

Jag blir väldigt glad över att det skrivs om hästar och hur hästar fungerar. Och jag blir verkligen glad att många verkar ta sig tid att läsa. Men jag känner inte alls igen bilden av ”ridskolan” som det skrivs om i artikeln ovan. Jag undrar om den finns. Jag hoppas inte det!

Läs gärna artiklarna genom att följa länkarna ovan.

Vad jag önskar mig i framtiden?

Att alla som håller på med hästar på ridskola eller i privat stall tar sig tid att lära sig mer om hästen som individ! Om man förstår hästen så blir man en bra ryttare! Jag önskar att de som håller på med hästar går på clinics, teorikurser och framför allt tillbringar mer tid i stallet! Jag önskar att alla som håller på med hästar inser att varje häst har olika förutsättningar men att alla hästar har ett lika värde.