Häromdagen tittade solen fram en liten stund och den måste ha värmt en del också för när jag satt vid datorn här hemma hörde jag hur det brakade till när ett stort flak med snö rasade ner från hustaket.

Framåt februari mars brukade snön släppa från taket till det gamla ridhuset vid Eke Gård där Gabbi och jag red på ridskolan. När snömassorna gled längs plåttaket hördes ett högt skrapande ljud som överraskade ponnyerna som var på lektion. Jag kommer aldrig att glömma när Gabbi och jag fick uppleva vårt "första snö ras".

Vi hade nog inte ridit speciellt länge då. Jag kan tänka mig att det var vår andra vinter som ryttare. Det hade snöat mycket och ridhus och stall var inbäddade under ett rejält lager med vacker vit snö.

Vi red på spåret med tät när det började dåna i plåten. Hästarna blev förstås överraskade och ovana och oförberedda som vi ryttare var så tyckte de nog hästarna att det var bäst att sätta sig i säkerhet med eller utan människa på ryggen.

Så rätt vad det var låg både Gabbi , jag och ett par till på rygg i manegebotten medan resterande ryttare och alla hästar stod i en snygg hög på den andra kortsidan.

Pappa kom ner i manegen för att lyfta upp oss på hästarna igen. Det var inget snack om saken. Men Gabbi vägrade blankt att rida att rida nåt mer den dagen. Jag satt tveksamt upp efter att ha tjatat till mig om att få byta till stallets lataste häst och efter att pappa spänt ögonen i mig :)

Resten av lektionen gick bra. När vi kom hem sprang vi in till mamma i köket och berättade upphetsat att hästarna hade skenat! (Vilket betyder att de stuckit okontrollerat vilket nog var en bra bit från sanningen...)

Jag funderade lite över den där händelsen under veckan som gick. När det var ridkväll igen deklarerade jag bestämt för pappa att jag skulle sluta rida och det med bums!

Jag satte händerna i sidan och stampade med foten i golvet.

Det visade sig direkt att det förslaget inte var disskuterbart och jag fick surt kliva i gummistövlarna och sätta mig i bilen. Så åkte vi till ridskolan och red vår lektion.

Det var också den enda gången i hela mitt ryttarliv som jag funderat det minsta på att vilja sluta. Tanken har aldrig kommit över mig efter det trots att jag varit med om många snö ras sedan dess. Tur att man har en pappa som står på sig!