Hej! Nu är det sportlov på ridskolan. Det innebär att vi har teorikurser hela veckan. Ett teoritema som vi kör stadigt på loven är våra hästskötarkurser. Där får man lära sig allt från det allra enklaste som att gå in till hästen på rätt sätt, binda upp den med en säkerhetsknut, kunna sadla och tränsa och sköta om den.

Teorikurserna är öppna för alla som vill komma och vara med.

I slutet på veckan brukar vi ha examen för dem som vill bli skötare på någon häst på ridskolan.

Att vara skötare betyder att man är en väldigt viktig person för hästarna i stallet. Hästarna känner sina skötare väl och blir fint omhändertagna och ompysslade. Alla hästar behöver en alldeles egen skötare eller två!

Jag har också varit skötare. Fast på den tiden låg ridskolan vid Eke Gård. Min sköthäst hette Sirro och var en New Forest ponny. Han var född 1971 och när jag fick rida på honom första gången så var han nio år. Efter den gången så var det Sirro som gällde för mig och jag försökte övertala mina ridlärare att få rida på honom så ofta som möjligt.

Sirros pappa hette Silverlea Sirocco och hans mamma hette Silverlea Sunkissed. Jag minns att jag lärde mig hans stamtavla utantill i fem led och sedan kluddrade jag ner den på allt som gick att skriva på. I matteboken, på bänklocket och på lösa papperslappar. Fast "majjen" fick se att jag kluddrat på bänken och han stod kvar och tittade medans jag suddade ut alltihopa.

Jag hade Sirros fotografi i plånboken där de andra i klassen hade bilder på Boy George och Lili och Susi och jag drömde för jämnan om att få åka till stallet och borsta Sirro och kamma igenom hans tjocka ostyriga man.

Jag måse ha tillbringat hundratals timmar i spiltan med ryktborste och skrapa i högsta hugg.  Skraporna med stöv slog jag ut i stallgången och så skrev jag namnet i stövet precis som man gjorde på den tiden. Emellanåt borstade jag så länge att Sirro till slut vänligt men bestämt sa åt mig att gå ut därifrån.

Jag avslutade alltid dagen i stallet med att smörja hovarna med hovfett. Vegetabiliskt skulle det vara. Allra sist kammade över manen på vänstersidan av halsen. Så stoppade jag ner borstarna i hinken och gick för att låsa in den i min låda som stod uppe på höloftet.

Tiden som skötare lärde mig massor om att ta ansvar. Den fick mig att växa. Den gav mig också ett livslångt band till en häst som naturligtvis inte finns kvar på jorden längre men väl i hjärtat. För alltid.

Idag står det femtio hästar i vårt stall. Stora och små skötare ilar in och ut ur boxarna med borstar och hovkratsar i händerna. De borstar och fejar och kramar.

Var och en av dessa skötare är en väldigt viktig person för sin häst!