Hej! Ikväll ska vi hålla programridningar för dem som ska rida i storhästlagen i dressyr i höst. Första ryttaren rider klockan 18.00 om det är någon som vill komma och tjuvkika. De allra första lagomgångarna börjar redan om en dryg vecka 28-29/8 med Division I häst på lördagen vid Lurbo RK och division III häst på söndagen i Frösåker.

För mig innebär det att jag ska hålla tre olika program i huvudet då jag ska rida båda dagarna men på olika hästar. Det ska nog inte vara några problem. Jag brukar nämligen vädligt sällan  (nu ska man i och för sig aldrig säga så...) glömma programmet när jag tävlar.

En enda gång på trettio års tävlande har jag glömt programmet så totalt att jag blivit utblåst. Det är ju ändå ganska snälla regler i och med att man får rida fel hela tre gånger innan man får gå av banan och skämmas.

Det var heller inte så länge sedan det hände, kanske fem år nånting. Jag var på Säva och skulle starta det helt nya programmet LA:6 med Winston. Han kändes så bra på framridningen så det var med en mycket fin känsla jag gick in på banan. Elisabeth Lette var domare så jag visste att det också skulle bli en rättvis och proffesionell bedömning.

Jag red upp på medellinjen och började med att hälsa. Sedan körde programmet igång. LA:6 är ett roligt program att rida med öppnor och slutor och bågar åt alla möjliga håll. Enkla byten, förvänd galopp och ökningar. Svårighetsgraden kräver också en hel del av samlingar och väl visade gångarter.

Winston kändes toppen och publiken bland annat bestående av min pappa och Gabbi såg nöjda ut. Det hann jag minsann se när jag "svävade" förbi.

Så plötsligt i ett av de bortre hörnen så gick rullgardinen ner och jag var fullständigt vilse.

Några sekunder senare skar ljudet av visselpipan genom luften... Jag var inte överraskad. Men nu visste jag minsann vart jag skulle. Jag vinkade med handen åt domaren. lade en volt och...

...gjorde fel igen...

Upp med handen igen, det är lugnt jag vet vart jag ska!

Jag kom in på rätt linje och red vidare. Winston kändes fortfarande toppen. Galopprogrammet började och så...

...red jag fel igen... (Då fick man rida fel tre gånger och blev utblåst på den fjärde så jag var "fortfarande på banan".)

Ja "svävade" förbi läktaren och hann se pappa och Gabbi med aningen spändare ansiktsuttryck. Med bara ett par bedömningspunkter kvar så lyckades jag göra min fjärde och avslutande felridning. Elisabeth blåste hårt i visselpipan och nu var det färdigridet.

-Det var synd på en sån fin häst, sa hon när jag red förbi. Jag nickade tillbaka. Gabbi pch pappa verkade mer kunna se det roliga i det hela och stod och log. När jag skrittat till utgången så log även jag. Så det kan bli. Fast jag hade läst på och repeterat programmet in i det sista så blev det bara svart på banan. Sånt händer.

I protokollet som jag fick kunde jag se att jag trots alla felridningarna varit med i striden om de översta placeringarna ända till den sista felridningen då jag fick knalla ut. Lite surt men bara mitt eget fel.

Vad lärde jag mig av det? Jo att när rullgardinen går ner och man sitter på banan och inte har en aning om vad man ska göra så ska man ta tre djupa andetag, gå fram till domaren och lyssna noga på vad domaren säger! Då brukar det ordna sig nämligen.

Annars kan man få en sån där kommentar som jag fick... och man får också tåla att ens anhöriga sitter och fnissar i bilen på vägen hem till stallet.

Nåja, det är bara att på't igen! som jag brukar säga. Jag har ridit ett otal LA:6 program efter det och har tagit mig till målgång alltefter det.

Nu ska jag läsa på inför kvällen!