Uppsala Ponnyklubbs styrelse lägger stort engagemang vid att  försöka få kommunen att ändra sina bidragsregler för att få ett rättvisare system för ridföreningar som äger sina anläggningar.

I dagens UNT finns en debattartikel skriven av klubbens ordförande Lars Pernler.

Artikeln finns att läsa i papperstidningen under debatt eller i nättidningen på http://www.unt.se/debattspecial/ridsporten-ar-missgynnad-1211743.aspx 

Ridsporten är missgynnad

Hej! Nästan varje dag brukar jag gå in på de stora hästsajterna på nätet och läsa dagens hästnyheter.

En dag läser jag om "Agneta" som botar hästar genom healing. Det räcker att hästägaren skcikar ett foto på sin häst så kan "Agneta" heala den.

– Ja, i många fall har jag fått hästen att må bättre både fysiskt och mentalt. Det har hänt att en sorglig häst blivit glad.

En annan dag läser jag om två hästar som varit på rymmen och som fångats vid en busshållplats. Jag undrar om hästarna visste att man inte kan betala kontant på bussen längre. Det är inte lätt för en häst att skicka SMS...

Jag läser om de två männen som bröt sig in i veterinärens bil och stal all medicin och som senare fick uppsöka akuten efter att ha blivit sjuka av hästmedicinerna. Har de aldrig hört talas om uttrycket "hästdos"?

Jag läser om turister som rider på älgsafari och jag hoppas det är hästar dom sitter på...

Idag står det bland annat att läsa om jordbruksverkets stora insats för att räkna alla hästar som finns i Sverige. Detta är något man hållit på med ett bra tag. Vid den senaste uppskattningen 2004 uppgavs det finnas 283 400 hästar men man misstänkte att det var fler.

Så började man räkna lite noggrannare och idag uppges antalet hästar i Sverige vara 362 700 stycken. Fast några som fortfarande gömmer sig finns det nog säkert. Dessutom brukar jag tycka det är svårt att räkna till de femtiotvå som vi har i stallet. De står ju aldrig stilla.

Intressant är dock  den avslutande meningen ; Tre fjärdedelar av alla hästar bor i större tätorter eller i tätortsnära områden.

Där slog dom hål på myten om att det är vanligare  med hästar på landet.

Visste du att på tidningen Ridsports hemsida har man "webbisar", alltså en sida med bilder på nyfödda? Men efterom det är en hästsida så är det naturligtvis fölungar man får se.

Hej! Imorse bar Gabbi och jag fram sadlarna för att göra iordning våra hästar för ett pass i ridhuset. Klockan var väl runt halvåtta och skolhästarna var precis i färd med att gå ut i hagarna.

Jag stod och borstade igenom svansen på Ronaldhino när jag hörde en dov duns av en häst som lade sig ner. Det är alltid en varningssignal så där på morgonkvisten när hästarna brukar vara väldigt uppmärksamma på om det inte snart är deras tur att få gå ut.

Jag gick snett över stallgången och såg att Zohar lagt sig och visade alla symptom på magont eller som det heter på "hästspråk" kolik. Bara att hänga ifrån sig tränset och göra en undersökning av tillståndet hos vår sjuka häst.

Kolik är inte jättevanligt men då och då händer det. Speciellt när man har femtiotvå hästar i stallet.

Det var inte alldeles lätt för Gabbi och mig att kolla allmäntillståndet eftersom Zohar tyckte att han hade väldigt ont. Han ville springa runt, sparka sig mot magen och lägga sig ner och rulla.

Man får hålla sig undan och vara försiktig när man har att göra med så stora djur som har ont och försöker komma undan det onda på olika sätt. Det är lätt att komma i kläm! Är hästen vädligt orolig så är det bättre att avstå och låta veterinären ta beslut om hur undersökningen ska gå till.

Gabbi hann ändå lägga örat mot magen några sekunder och kunde uppfatta att det var en del tarmljud. När hästen är väldigt förstoppad brukar det bli tyst i magen. Så att det låter är bra.

Själv hann jag dra upp läppen på honom för att kolla färgen på slemhinnorna i munnen. De var rosa och fina. Han var heller inte uttorkad vilket man kollar genom att nypa en bit skinn på halsen mellan fingrarna. När man släpper taget ska huden snabbt gå tillbaka. Blir vecket kvar några sekunder så kan vara rätt så säker på att hästen är uttorkad.

Att ta tempen var inte att tänka på. Annars kan det också vara bra att ha gjort innan man ringer veterinären.

De tecken vi kunde se pekade mer mot en gaskolik eller grovtarmsupphängning än en förstoppning. (Med åren har vi lärt oss ganska så väl att se skillnad på de olika förloppen) Så vi beslutade att ta in Zohar i ridhuset. Dels för att han skulle få röra sig lite i lina för att få fart på magen. Dels för att det finns gott om utrymme att ligga ner i ridhuset. Hästar som har ont i magen kan ibland lägga sig tokigt i boxen när de rulla runt. De kan till och med fastna mot väggen om de har otur.

Så egentligen kan man säga att det inte är farlig för en häst med magont att rulla sig så länge det finns gott om utrymme. Ett ridhus är ju perfekt för det ändamålet. Stort, torrt och mjukt.

Jag kopplade på longerlinan, tog på mig hjälmen och gick in i ridhuset för att röra på sjuklingen medan Gabbi gick för att ringa ambulatoriska kliniken. Vi har ju som jag sagt förut sån tur som bor i Uppsala där det finns ett djursjukhus och till och med veterinärer som inte gör något annat än åker runt och hjälper djurägare med behandling på hemmaplan. Det är inte något självklart.

Zohar sprang några varv på linan och ville sedan rulla sig. Han rullade flera gånger och hela varvet runt. Bra tänkte jag, ifall det är grovtarmsupphängning så ramlar tarmen tillbaks på rätt plats om man har tur.

Medan vi väntade på verinären tog Erica över linan och Gabbi och jag hann med att rida en mycket liten stund och släppa ut våra hästar. Sedan var det dags för kolikbehandling.

Zohar fick först lite kramplösande medicin och smärtstillande. Veterinären passade också på att fästa en permanentkanyl i halsen för att vi skulle kunna ge lite dropp senare.

Sedan gjorde han klart den undersökning som vi börjat med i boxen tidigare. Nu udnersöktes även tarmarna och sedan hällde vi ner vatten genom en sond i näsan och ner till magsäcken för att se att det inte var någon överfyllnad där nere.

Veerinären gissade på en eventuell överjäsning i tarmen (massor med gaser) eller kanske någon upphängning av tarmen. Men efter undersökning så verkade allt ligga på rätt plats därinne nu i alla fall.

Då symptomen lungat sig lite så bestämde vi att fortsätta vårda Zohar "i hemmet" ett tag till och se åt vilket håll det gick. Lite mer medicin och sedan kopplade vi droppåsarna. Det kan ni se på bilden ovan. När droppet runnit klart så skulle vi höra av oss till veterinären och tala om hur det verkade.

Under tiden droppet rann i så piggnade Zohar till från det lugnande medlet och ville gärna röra på sig. Han visade också lätta symptom på sin kolik. I det skedet kan det vara väldigt svårt att avgöra hur ont hästen har egentligen för medicinerna maskerar ju en hel del av symptomen under de timmar som de verkar.

Så småningom fick i alla fall Zohar promenera i ridhuset en stund och sedan fick han gå hem till boxen för att vila efter all uppståndelse. Nu hade han börjat se välmående ut igen och visade intresse för att hitta något att äta på.

Vi andades ut lite eftesom nästa steg för en kolikhäst som inte riktigt vill repa sig är att åka in till sjukhuset för vidare vård. Nu brukar det ofta lösa sig med rätt mediciner, lagom motion och så vidare. Men det är ändå viktigt att aldrig vänta för länge med att köra in hästen eftersom obehandlad kolik faktiskt kan vara dödligt.

Ett par vårddygn för kolik på klinik brukar kosta runt tiotusen kronor så när Zohar efter en stund även började fisa ljudligt och länge så hurrade vi. Både för hans skull och för plånbokens.

Eller som Gabbi sa med ett leende- En fis värd tiotusen!

Hej! Idag flyttade nya ponnyn "Toppen" in i lektionsstallet och därmed fick också Zohar komma tillbaka till sin box efter att ha varit "sällskapsdam" på isoleringen ett par veckor.

"Toppen" har skött sig toppen så här långt och vi tror att det kommer gå lätt att slussa in honom i ridskoleverksamheten. Håll utkik på träningsgrupperna framöver så kanske ni får se honom in action.

Igårkväll gick Wallie E sin första riktiga ridlektion. Linnea som har varit den som utbildat honom under höst och vinter red med på hoppgruppen klockan halvsex och han var jätteduktig. Man kan annars tänka sig att en häst med så mycket kallblod ska bli lite tung och klumpig. Men han hoppade fina runda språng i både trav och galopp.

För Wallie som fyller sju i vår så börjar ridskolearbetet nu och jag är säker på att han kommer få många elever i sin fanclub.

Kommande helger drar våra klubbtävlingar igång. Först ut är klubbdressyren den 30 januari. Det blir två dressyrtävlingar, två hopptävlingar samt en Blåbär och Lingonhoppning och en Skogsbärsdressyr.

Vill du vara med så håller du utkik efteranmälningslistorna i stallet. Privatekipage kan också anmäla sig via mail upk@telia.com

Klasser och regler hittar ni på www.uppsalaponnyklubb.se under fliken tävling- regler för klubbtävling.

Hej! Plusgraderna som vi har nu får snön att smälta i en rasande fart. Det droppar och droppar och så halkar snön liksom lite över takkanten. Vår vaktmästare har fullt upp med att ploga och sanda och så har han tagit skopan på traktorn och skrapat bort det som hänger över kanten på taken.

Vaktmästaren slutar jobba klockan fyra varje dag och under kvällen kan det hända att snön kasar ner en bit till. Därför har vi satt gula varningslappar på husväggen och ställt koner längs med långsidorna på ridanläggningen. Det är meningen att våra besökare ska hålla sig utanför konerna.

Visserligen har vi rasskydd ovanför alla dörrar men snö är envisare än man tror.

Snart ska det bli kallgrader igen och vi lär alla få såna där härlig isgator att ta oss fram på. Jag minns ett år när jag snörade på mig skridskorna hemma för att gå, eller åka då, och hämta posten. Så är det på landet där "ingen annan" kommer och skottar och sandar.

Runt anläggningen sandar vaktmästaren. Men om det fryser på framåt kvällen kan det hända att sanden lägger sig lite under isen... Då blir det halt. Så gå försiktigt.

För alla som har häst i stall utan tillgång till ridhus blir det en svårriden period tyvärr. Med halka och dåliga underlag. Men än är det långt kvar av vintern och mer snö lär komma!

Kom ihåg nu; håll blicken stadigt framåt och lite uppåt när du passerar under tak med snö på. Men blicken borde väl inte vara något problem för oss ryttare.

Hej! Gårdagens domarutbildning i Köping var jätterolig och fantastiskt lärorik. Sara och jag åkte redan vid 06.30 för att ha gott om tid att komma fram till Kungsör, vilket var vår första anhalt på resan.

Tack vare en en hel del bra tips som jag fått efter att jag ställt frågan om huruvida det var långt eller nära till Köping så kunde vi göra vår resplan.

Det bästa tipset var Pias. "Har man gott om tid är det nära....men är det bråttom...då känns det långt bort" Pia som är min gamla ridlärarinna är klok som en bok så naturligtvis tog jag fasta på hennes tips.

Sara och jag hade med oss utskriften från eniro som vi fått på mailen. Ni vet den där; kör 43 meter och sväng höger vid ett litet rött hus, kör 156 meter och 20 centimeter och passera två granar som står i väster och så vidare. Den är bara helt omöjlig. Som tur var hade Sara motormännens kartbok i bilen. Vi bläddrade fram Köping i registret och fann att det fanns två städer med identiska namn.

Kalla kårar!

Nåväl vi slog upp bägge och tänkte att det bara var att ta beslut om till vilket Köping vi skulle åka. Både Sara och jag funderade en bra stund men bestämde oss sedan för att välja bort det Köping som ligger på Öland även om det hade varit kul att besöka djurparken på vägen.

Så tog vi oss ut på E18 och åkte mot det andra Köping istället! Eftersom vi åkt i god tid så gick det väldigt fort att komma fram till Köping. Det var raka spåret mest hela vägen! Sedan svängde vi en gång och kom in på väg 250 till Kungsör. Så körde vi rakt fram igen tills vi kom till järnvägen där bommarna hade gått ner.

Undrar om vi är framme snart, sa vi. Så drog vi några roliga historier tuggade i oss lite mer godis och undrade varför det där tåget aldrig kom. Så fick vi en stundens ingivelse att i samma sekund vända våra huvuden åt vänster. "Kungsörs torp" stod det på en stor skylt.

Vi tittade på varandra och sa nästan samtidigt; Men det är ju där vi ska vara!

Det var bara att tråckla sig ur järnvägskön, svänga rätt över vägen och parkera. Tänk om inte bommarna hade gått ner. Då hade nog Sara och jag kört ännu...

På förmiddagen hade vi ett väldigt lärorikt, roligt och intensivt teoripass med vår lärare Cecilia Brage. Vi fick lära oss en massa viktiga saker om hur de olika programdelarna ska ridas och hur vi ska titta på ekipaget och vad vi ska bedömma. Vi pratade om utbildningsskalan och fikade.

En del nyttiga tips fick vi också. Som att dressyrdomaryrket kräver att man är köldtålig eller åtminstone bra på att frysa. Att man bör ha sin egen visselpipa om man vill undvika baciller men också en pingla ifall det är tävling på två banor och man behöver ett annat ljud elelr bara lite omväxling. Samt att en dressyrdomare alltid ska vara propert klädd även om det är istid på gång. Kjol är snyggt men inte alltid väderlämpligt dock och går inte heller ihop med de moonboots som man helst vill ha på vintern.

Därefter var det lunch på kursgården. Dukade bord med vita dukar och bordsservering. Precis som det anstår oss dressyrdomare!

-Bara det inte blir fisk, sa jag till Sara i samma sekund som laxen bars in.

Och ja, jag vet att jag är vuxen och att jag ska smaka på allt! Men jag kan tyvärr inte med fisk... -Du måste ju säga att du är fisk- och skaldjursallergiker när du åker på kurs! sa Sara. Såklart, tänkte jag och åt sedan de två potatisarna till lunch. Lite tunt med tanke på att eftermiddagens bedömningar skulle kräva en hel del tankeverksamhet och vässade hjärnceller. Tur att jag hade mitt godis!

Efter lunchen klädde vi på oss åtskilliga lager med kläder för en ridhuseftermiddag.  Sedan åkte vi till Köpings Ridskola där vi fick se olika ekipage rida programdelar. Vi jobbade på till strax före fem då det sista akipaget avlutade med att visa förvänd galopp och ryggningar.

Därmed var kursen avlutad för denna gång och vi satte oss i bilen för hemfärd mot Uppsala. Vi körde först till höger i ungefär tvåhundrameter och sedan till höger igen. Några järnvägsbommar såg vi inte till denna gång. Efter det så var det raka spåret hem med ett kort stopp vid "Gyllene Måsen" för hamburgerintag.

Jag hade lovat Sara att sjunga i bilen på vägen hem men jag orkade inte utan vi drog lite fler roliga historier och sånt. Vips så var vi hemma igen. Vi måste ha åkt i god tid hemåt också!

I början av veckan ska Sara och jag renskriva våra anteckningar och sedan brukar vi byta med varandra så får vi med det som den ena hört och inte den andra och tvärt om. Det är bra. Speciellt som jag hör lite sämre på vänster öra än vad jag gör på det högra!

Nu längtar vi till nästa utbildningstillfälle då jag dessutom tillfälligt kommer att vara allergiker.

Hej! Imorgon drar jag och Sara iväg på dressyrdomarutbildning igen. Den här gången är kursen förlagd till Köping vilket ska bli spännande eftersom varken Sara eller jag vet om det är långt eller nära till Köping. Men det lär vi väl märka på vägen dit om inte annat. Bäst att packa mycket reskost och åka i tid ifall det skulle visa sig att det är långt...

Förra gången var vi på utbildning på Strömsholm och det var jättekallt. Det är det nu också så det får bli den traditionella "michelinutstyrseln" för att överleva en dag i ridhuset.

Sara och jag hoppas på att få hålla upp många nior! Det är ju mycket roligare än att hålla upp en fyra. Jag tror vi fortsätter på vår positiva linje och försöker se något bra i allt. Dessutom är det bra med nian för om man märker att merparten av de andra kursdeltagarna håller upp en lägre siffra så kan man snabbt vända på den så har man en sexa och tvärt om.

Annars gillar jag åttor. det är mitt turnummer och dessutom är de snygga och man blir glad om man får dem i protokollet. Däremot händer det inte så värst mycket om man vänder på dem...

Just nu håller jag på att skriva ut årets Tävlingsreglementen för allmänna bestämmelser och för dressyr. Väldigt många papper blir det. Sedan ska jag plöja igenom dem som kvällslektyr och framförallt kolla in årets regeländringar.

Ingen som vill köpa en halvmeter hög papperstrave med reglementena för 2010?

De olika dressyrprogrammen ska ockås gås i genom och framförallt ska jag läsa på ändringarna i dem. Det är inte så många program som är omgjorda i år vad det verkar. LA:6 har döpts om till MsvC:1 och där är det en hel del ändringar på vägarna. Det är ju bra ändå om en domare kan programmet om den ska döma. Det kan bli lätt förvirrat annars.

Jag tror fortfarande inte att det finns något freestyleprogram i dressyr tyvärr. Men jag fortsätter hoppas!

Jag såg på inbjudan att det blir flera fikapauser och så lunch. Mat och gott fika är viktigt när man är på kurs och Sara blir så stinslig om hon inte äter ordentligt...

Då finns det risk att hon håller niorna upp och ner mest hela tiden. Själv påverkas jag inte det minsta av att hoppa över några måltider...

En sak är iallfall säker. På lördagkväll kommer både Sara och jag känna oss rätt så urblåsta efter en lång men rolig kursdag.

På söndag arrangerar ridskolan hopptävling för Upplands ridskolor. Startlistorna hittar ni här. Ni är naturligtvis välkomna att heja på våra ekipage eller varför inte passa på att hjälpa till som funktionär på tävlingen. Välkomna!

Hej! Jag kommer ihåg den sommaren när Gabbi och jag bestämde oss för att börja rida. Eller egentligen var det nog pappa som bestämde det. Han anmälde oss i alla fall till ridskolan den hösten, satte oss i bilen och så åkte vi dit. Efter det slutade vi aldrig längta till stallet.

I vilket fall så var vi på Gotland på sommarlovet och hälsade på släkten som bor där. Min pappas bror som är präst, hans fru och våra fyra kusiner. Det bodde i en gammal prästgård med en stor vildvuxen trädgård. Där fanns högt gräs, fruktträd som man kunde klättra i och massor av kaniner om jag inte minns fel.

En liten bit bort låg deras ”sommarstuga” och där bodde vi. Jag kunde för den delen aldrig förstå varför man behövde en sommarstuga när man redan bodde mitt i den ”svenska sommaren”. Fast det var ju tur att den fanns så vi hade någonstans att sova.

I sommarstugan fanns stora läskiga harkrankar som stillsamt seglade fram och tillbaka under taknocken.  Dessutom var jag säker på att det stod indianer bakom gardinen i mitt sovrum. Det som vägde upp var hästhagen som låg alldeles utanför huset. I hagen gick kusinernas tre gotlandsruss Menuett, Samantha och Tessan. Den sommaren fick vi rida för allra första gången på mjuka somriga ponnyryggar.

Sommaren var så där varm och torr som somrarna alltid var när vi var små. Gräset var gult och fnasigt och precis lagom näringsrikt för att ett gotlandsruss skulle må prima.

Vi brukade gå längs den lilla grusvägen som ledde till stugan och plocka Björnbären och smultronen som växte i kanten. Vi tog med oss gräs i tuvor och matade hästarna som luktade som hästar gör om sommaren. Flugorna surrade i stora svärmar runt oss och hästarna viftade oavbrutet på huvud och svans.

Så kom kusinerna på sina cyklar med tränsen hängandes över ena axeln och ridhjälmarna på styret. Hästarna fångades in vilket inte är det lättaste med vildfödda russ. Sedan turades vi om att rida under den gassande solen. Vi skrittade och fick prova att trava. Jag höll hårt i den rufsiga manen och skumpade hit och dit medan kusinerna sprang bredvid.

Jag minns att mamma också provade att rida och att hennes ben hängde långt ned på ponnyns sidor. Vi skrattade och pappa tog kort som vi senare skulle titta på många gånger.

Kanske var det då vi blev hästtjejer Gabbi och jag. Det var i alla fall en bra start på livet med hästar.