Hej! Dags att presentera ännu en jobbarkompis och som utlovat blir det idag Calippo. När man tänker Calippo så ser man framför sig en mörkt brun liten ponny med lång lugg som hänger framför ögonen och den allra mjukaste och luddiga hårrem som passar förträffligt att gömma små mjuka barnfingrar i.

I år fyller den ponnyn tjugotvå år och han firar samtidigt sitt sjuttonde år som ridskoleponny hos oss på Uppsala Ponnyklubb.

Calippo kom till ridskolan med samma båt som Dutch, Canon, Mitch, Kilroy och Pajas. Som jag berättade tidigare så fick hästarna gå i ridhuset den första natten eftersom vi inte ville släppa dem i en okänd hage i mörkret. Vi gav hästarna hö och vatten  i ridhuset och sedan tittade vi på dem en stund innan vi släckte för natten och lät dem vara ifred i sitt nya hem. Jag kommer ihåg att vi inte hade en aning om hur vi någonsin skulle se skillnad på helbröderna Dutch och Canon som båda var mörkbruna med bläs.

Nästa morgon flyttade vi flocken från ridhuset och ut till en av sommarhagarna där det fanns gott om gräs. Det var inte lönt att försöka fånga dem utan vi slussade dem genom en provisorisk gång av elband. De blev mycket nöjda när de såg gräset och vidderna och galopperade glatt iväg för att ha några veckors acklimatisering innan vi skulle påbörja inridningen.

Som jag också berättade förra gången så blev Kilroy sjuk och föll bort från den ursprungliga flocken. Kvar var de övriga fem hästarna vilka vi började hantera som man gör med unghästar. Lyfta hovar, leda, longera och vänja vid omgivningarna och allt sånt där. Den häst som blev förtjust vid människor först var Mitch och det var tack vare hans stora passion för godsaker. Han lärde sig direkt att det fann godis i närheten av människor och på det viset så blev han också relativt lätt att hantera och börja utbilda.

De andra hästarna gick liksom att ta på släp efter Mitch. Fast inte riktigt alla då... Calippo brydde sig nämligen inte det minsta om ifall de andra hästarna försvann från hagen och att komma nära någon av oss som gick på två ben tänkte han inte göra överhuvudtaget. Han var så ståndaktig i sitt beslut att vi fick prova alla knep vi kunde komma på.  

Till sist flyttade vi de övriga hästarna i unghästflocken till en annan hage och tänkte att det borde gå att vänta ut Calippo. Någon gång måste han ju ge upp. Det tog tre veckor! Han gick förnöjt i hagen och betade gräs så länge vi inte kom för nära. Då stack han iväg och såg till att vara precis utom räckhåll. Men så en dag bestämde han sig för det var dags att bli tamhäst iallafall.

Eller tam och tam... Medan de andra hästarna började förstå vad man gör med en ryttare på ryggen så hade vi fortfarande fullt sjå att komma nära Calippo. För att tränsa honom var vi till exempel tvugna att plocka isär tränset i små delar. Första gångerna la vi helt enkelt bara nackstycket bakom öronen. När vi övat ett tag kunde vi börja sätta på del efter del. Efter nackstycke och sidstycken kunde vi sätta fast bettet  och lägga in det i munnen. Men att tränsa med bettet fast i tränset tog lång tid innan det ens var idé att försöka med.

Med mycket tålamod kunde vi till sist börja hänga på hans rygg och därefter påbörja själva inridningen. Allt gick bra och det var en mycket pigg liten ponny som reds in den där sommaren och hösten.

Det där brukar jag tänka tillbaka på. Speciellt såna där dagar som nu på lovet, när man kommer till stallet och Calippo står uppställd i skospiltan med en ring av små barn runt sig som håller på att lära sig om tränsning och sadling. Där står han och plirar under den långa luggen och varje gång ett nytt barn kommer fram med tränset så sänker han huvudet i rätt höjd och gapar stort tills allt har kommit på plats.

En duktig tävlingsponny blev det av Calippo med åren. Han har kamperat ihop med flera av dem som idag jobbar som instruktörer i vår verksamhet när de var mindre och i ponnyåldern. Kanske främst med Sara H och Sandra. I yngre dagar hoppade han en hel del och han har startat upp till LA i hoppningen vilket ligger på 110 cm för en D-ponny.

I dressyren har han gått upp till och med division I som rids i LA-klasser.

Idag tävlar han fortfarande men på lite lättare nivåer dels på grund av åldern men också för att han är en sån fin läromästare till dem som just har börjat sin tälvingsbana.

De sista åren har Calippo fått åldersproblem i form av fångkänningar på sommarhalvåret. Så numera får han inte gå ut på bete med de andra hästarna  utan han får gå i sin egen anpassade hage. Men den ligger nära stallet och han får mycket uppmärksamhet så han verkar helt nöjd ändå. Vi hoppas och jobbar hårt för att kunna hålla hans fång i schack för att han ska må bra länge ännu.

Som nybörjarhäst är Calippo helt underbar och han får många besök  varje dag i stallet eftersom han alltid vänder på huvudet och tittar snällt när någon går förbi. Att som barn få stryka med sina små fingrar genom den mjuka pälsen går inte av för hackor.