Hej! Nu var det ett tag sedan jag skrev om ridskolehästarna och jag fick faktiskt en påminnelse från en av er häromdagen. Så idag tar jag tag i detta och inser att vi har kommit till ”nittiosjuorna” i stallet. Dessa är i år fjorton år och på väg mot sitt femtonde och Saffran har jag redan avhandlat. Så jag fortsätter helt enkelt med O’boy, en liten fuxfärgad D-ponny på 145 cm i mankhöjd med världens finaste breda bläs över hela nosryggen.

O’boy kom med den sista sändningen ”Gottisar” från Jan Johannesen i Klintehamn tillsammans med Saffran och Drutten. Om det kunde ni läsa i inlägget om ”Saffran en ponny med krydda” (1 juli 2011).

Liksom Saffran så är O’boy efter welshhingsten Axi RX 70 och om jag får tycka så har han många likheter med sin far vilken jag träffade en gång på Gotland. Hans mamma hette Nikita och är till femtio procent halvblodshäst. Men tydligen bestämde sig generna för att hämta upp den lilla hästen och O’boy stannade på blygsamma 145 cm.

Jag kan inte minnas att det var så många svårigheter med O’boy under inridningen. Eller så var det så men vi har förlåtit honom eftersom han är så genomsöt och snäll… Det var Therese som hade huvudansvaret och det var också hon som tävlade O’boy en del som unghäst. Främst i hoppning om jag minns rätt.

O’boy har startat upp till LB hoppning men nöjer sig idag med lägre hinder eftersom han inte riktigt räcker till över oxrar och långa avstånd med sin korta rygg.

I dressyr har han tävlat desto mer. Tidigare tävlades han mycket av Sara Hägg. De ingick i klubbens division I lag i dressyr. De senaste åren med bland annat Rebecka Angeldahl där ekipaget startat upp till LA. Idag kan man kalla honom något av en läromästare.

O’boy är omåttligt populär på ridlektionerna på grund av att han är så snäll och samtidigt riktigt pigg och lättsam att rida.

Nu kan man ju undra om O’boy nöjer sig med att vara omåttligt söt, omåttligt populär och omåttligt duktig i dressyr? Så är naturligtvis inte fallet.

O’boy är också omåttligt duktig på att rymma och man kan säga att han är en hästarnas Houdini. Ständigt på fri fot. En orsak är att han är född med welshponnyns små öron som gör att ingen grimma i världen stannar på hans huvud. Vi trodde att vi löst problemet då han fick en halsring i stället. Men icke!

Vi vet nog inte hur många gånger det kommit folk och berättat att en liten röd/ brun/ orange ponny är lös i stallet, på stallplanen eller på gräsmattan. Vi vet ju direkt vem som åsyftas! Det är nog till och med så att Monarch ligger i lä jämfört med antalet rymningar som O’boy har gjort.

Han tar lite olika tillflykter under sina rymningar. Ibland nöjer han sig med att gå runt i stallgången och käka lite ur de andras höpåsar och leta godsaker i ryktlådor och i stallgången. Andra gånger när stalldörren stått öppen tar han en tur till någon av gräsmattorna och betar lite gräs. Det är ju så mycket godare.

En dag blev vi hämtade av en som sett en röd ponny springa mot hoppbanan. Den dagen tog han en tur runt banan och sedan mot gräsmattan där vi fick fatt i honom. En annan gång kom jag ut i stallgången och fick se honom passera ut genom dörren på kortsidan. Här gäller det att vara metodisk tänkte jag och följde långsamt efter honom. Alla vet ju vad som händer om man försöker skynda sig fram till en lös häst… då har man att göra en lång stund framöver.

Jag kom ifatt honom precis när han valde att gå in i gången som leder mot de bortre sommarbetena. O’boy vände på huvudet och tittade under lugg. Med en retsam blick! Så gick han precis så fort att jag inte kom ifatt. Jag förföljde honom i hundra meter. Då var vi framme vid ”vägskälet” där han kunde välja att gå in i någon av två sommarhagar eller så kunde han välja vägen mellan hagarna som leder till det största betet längst bort. Ja, ni kan ju gissa vad han valde…

Han vände på huvudet en gång till. Ruskade på sig så pannluggen stod rakt upp och så satte han fart mot sommarbetet… Vi ses om några månader, såg han ut att säga. Så försvann han bortåt i gladgalopp!

Den gången tyckte jag att han var lagom söt.