Hej! Sirro var som ni vet min sköthäst på ridskolan under flera år. Han var alltid lite för tjock, hade en ostyrig man som aldrig ville ligga riktigt som den skulle, han var aningen för trög, hoppade bara lagom höga hinder och var lite sur att sköta om. Med andra ord var han helt perfekt och felfri om någon skulle ha frågat mig.

Jag kammade och slätade ut hans man. Jag blötte den och flätade den sedan. Efter några dagar släppte jag ur flätorna med hopp om att manen skulle ha lagt sig på en sida. Minuterna efter stod halva manen rakt upp och resten delade sig och föll tillbaka på varsin sida av halsen.

Jag antar att stallpersonalen försökte hålla nere på hans matransoner så att sadelgjorden skulle nå runt hans mage. Men han var en riktig utbrytarkung och ofta när man kom till stallet på mogonen hade han smitit ur sin halsrem och knatat runt och tuggat i sig allt som gick att svälja. Ibland stod han uppe på fodergången där det fanns hö som väntade på att utfodras och andra gånger var han så mätt att han bara lagt sig någonstans i stallgången för att jäsa och sova.

Han tyckte att arbete skulle utföras i lagom tempo enligt honom och han var inte så intresserad av fart och fläkt. Själv tyckte jag också på den tiden att ridning skulle upplevas i makligt tempo så vi var ett perfekt par. Vi tävlade en del också och kunde glädja oss i veckor åt en hopprunda med bara två stopp på hinder.

Jag borstade Sirro noga varje dag. Ryktade och nästan nötte ut hans päls. Så  slog jag ut skraporna på golvet bakom hans spilta. Till slut brukade han tycka att det var nog och han lade öronen bakåt och sattte ändan för ingången. Då gick jag till sadelkammaren och hämtade hans träns och så satte jag mig i fönstret bakom spiltorna och putsade en lång stund istället. Så fick jag vara nära och han fick vara ifred.

Igår var det den åttonde april. Sirros födelsedag, den fyrtioandra i raden om man skulle ha räknat dagen då han föddes. Han finns såklart inte i livet men väl i minnet. Den perfekta sköthästen och en underbar ponny :)