Hej! Det blev till att ställa in säsongens första Working Equitation träning på utebanan som skulle ha varit idag. Det snöade redan när klockan ringde vid tio i sex i morse. Sedan fortsatte det snöa under förmiddagen och redan vid niotiden insåg jag att det skulle bli ett mission impossible att släpa ut hindren i snömodden. Synd, för jag hade verkligen sett fram emot att få köra igång WE-säsongen. Men, aprilväder kan vända snabbt så det får bli nya tag och jag hoppas att alla vill komma nästa gång istället.

Häromdagen var Gabbi och jag ute på en annan mission fast en hemlig sådan. I vilket fall så var resan hästrelaterad och destinationen var Cowboyranchen utanför Strängnäs där jag var på WE-domarutbildningen i september 2012. Den ligger väldigt avsides och man måste åka på många små slingrande vägar och verkligen koncentrera sig på att ta rätt avfart. Tar man fel finns nog risken att man försvinner någonstans i skogen och aldrig blir hittad mer. Som tur är förvarar Gabbi ett överlevnadskit i sin bil och man kan både sova gott och göra upp eld så det kändes ju tryggt i alla fall. 

Min pappa är av någon anledning som en levande kartbok och om man säger en ort eller ett namn på en by eller en plats längst bort på en skogsväg så vet han direkt var det är. Jag ritar en karta säger han och så ritar han och gör pilar och streck och tecken och jag står bredvid och nickar och låtsas att jag hänger med. 

Så var det denna gången också. Pappa, mamma och jag hade ju gjort den här resan till Ranchen tidigare. Jag hade dock bara gjort den som passagerare i bilen och jag kan erkänna att man kan bli lite dåsig på passagerarsätet och missa en hel del utefter vägen medan man kommer ihåg annat som en lanthandel eller en gård med glada flaggor i alla färger. Pappa ritade kartan och jag nickade och sa att jag nog hittade men samtidigt hade jag en liten, liten osäkerhetsknut i magen. 

Nåja, Gabbi har ju ”Gepis” tänkte jag. Det är hennes GPS vilken har räddat oss både en och annan gång på våra resor och bravader... Bland annat den gången vi hamnade ute på ett naturreservat på en ö när vi istället skulle ha tagit oss till en återförsäljare av hästtrailers. Eller en annan gång när vi hittade en slalombacke som inte fanns. Eller det gjorde den det var bara att vi åkt till helt fel ställe. 

Gabbi och jag köpte med oss lite matsäck på en mack innan vi åkte iväg. För det finns inte speciellt gott om bär och annat att äta i skogen så här års och när man har gjort upp eld vill man ju gärna ha något att tugga på. Jag hade kartorna med alla pilarna och strecken. Det vill säga att jag var kartläsaren- ett jobb som jag inte helt frivilligt tagit på mig. Gepis var inte ens med av någon okänd anledning... Kanske var detta mitt eldprov som kartläsare. En slags examen...

Så åkte vi mot Strängnäs. Dit är det tack och lov ätt så bra skyltat. Känner du igen dig, frågade Gabbi ett par gånger under vägen och jag nickade och sa ja fast jag måste erkänna att det var en lögn. Då och då passerade vi dock något litet hus eller berg eller en sjö som jag tyckte mig tro att jag åkt förbi förut. 

När passerat Hjulsta bron och därefter den stora bron vid Strängnäs så missade vi avfarten mot Eskilstuna eftersom jag inte hade det vagaste minna av att vi borde svänga och pilarna på pappas karta var fina men jag förstod dem inte direkt.

En liten stund senare så missade vi avfarten mot destinationen igen eftersom jag inte kände igen mig ett dugg. Vi ringde pappa, beskrev omgivningen och han visste förstås direkt var vi var. Nya direktiv och så var vi på rätt väg igen. 

Nu lämnade vi de stora vägarna för att köra in på skogsvägarna utanför Strängnäs vilket jag tror går att jämställa med de stora världshaven. Man har liksom bara skrapat på ytan men det mesta är ännu outforskat!

Vi körde länge, länge genom skogen och jag höll utkik efter ett T-kors och en liten stuga med en gungställning utanför eftersom det i stort sett var det enda jag mindes härifrån sedan vi sist åkte här. 

T-korset ville aldrig dyka upp och jag fick lite lätt handsvett. Vi åkte vidare och fick syn på en skylt som kändes bekant så vi svängde. 

Vi körde in på en mycket liten vindlande  skogsväg som blev smalare och smalare allteftersom. Vi var mitt i en granskog och körde mellan stora stenar och höga trädstammar i en lång stund. Där borde det rimligtvis inte gå att köra med Gabbis s tora Jeep, men det gjorde vi. Så plötsligt öppnade sig en liten glänta med ett torp och några små uthus. Är det här? frågade Gabbi och jag skakade på huvudet. För ”här” var det då rakt inte. Du får gå ut och fråga vart vi är, sa Gabbi. Jag öppnade långsamt dörren och tackade tyst inom mig för mitt liv som hittills varit mycket trevligt och bra på alla sätt och vis. Jag gick motvilligt mot det lilla torpet iklädd mina ridbyxor och stalljacka och en kvinna som fanns ute på gården tittade upp, kollade in mig ett par sekunder och sa sedan; Du ska till ranchen va? 

Kvinnan föklarade vägen tillbaka. Vilket inte var så svårt i och för sig eftersom vi hade följt ”den enda vägen” i flera kilometer. Du vill inte köpa några mopsvalpar föresten, nu när du ändå är här? Jag undrade stilla om jag skulle våga säga nej innan jag öppnade munnen och sa nej, vänligt men bestämt. Jag tackade för hjälpen och skyndade tillbaka till bilen. 

Det var bara att åka tillbaka längs den lilla vägen tills vi kom där vi svängt. Vi tog till höger och efter femtio meter dök T-korset upp och strax därefter det lilla torpet med gungställningen. Vi var framme och vi var bägge väldigt nöjda med vår insats som kartläsare och bilförare! 

Vi uträttade våra ärenden på ranchen och åkte sedan hemåt. Tänk att hemåt alltid är både kortare och lättare. Ja, förutom att Gabbi missade en påfart  och råkade köra motorvägen mot Västerås istället för mot Uppsala i någon mil. Men vi hade matsäck kvar och var mätta och glada så det gjorde inte så mycket!