Hej! Häromdagen sorterade jag lite olika papper som på något vis hamnat på hög på skrivbordet... Där fanns mitt nästan senaste diplom/auktorisering för avklarad dressyrtränarutbildning. Det skulle naturligtvis läggas till handlingarna. Så jag traskade in med det till ett skåp som jag har i sovrummet där jag förvarar diplom, arbetsintyg och andra skojiga papper som man behöver ha ordning på.

Som vanligt kunde jag inte låta bli att bläddra i högen när jag ändå tagit fram den. Så fick jag syn på de där två diplomen från voltigeledarutbildningen igen. 

Voltigeledarutbildning 1 och voltigeledarutbildning 2 från år 1987. Båda kurserna var i ridfrämjandets regi och vi höll till på Strömsholms Ridskola. Jag kan lova att jag var både yngre och rätt så mycket vigare då. Men jag ska också erkänna att jag aldrig hade sysslat med voltige eller ens provat på det innan jag åkte på kursen. Övriga som var där var i min sits vill jag minnas. Det var Åke Krumlinde, vår dåvarande distriktskonsulent som var drivande. Voltigen var ny och på frammarsch och Åke var bestämd när han väl kommit på något. 

Eva Öberg från Lagga var huvudlärare. Hennes lag var väldigt framgångsrika i grenen och bland de bästa om inte de bästa i Sverige på sin tid.

Så kom vi... En hop med ridfröknar och annat hästfolk som skulle lära sig om voltige. Inte bara hur man hanterade hästen och linan utan också vad det var man sysslade med däruppe på hästryggen. Vi hade inte den blekaste aning. Fanor och annat tjusigt. Fast på de där kurserna var det inte viga voltigörer utan vi ridfröknar (och hästfolket) som skulle prestera konsterna till häst och det var inte särskilt vackert ska jag erkänna. Men vi skrattade en hel del... Jag hoppas Eva också gjorde det. Hur det var har jag förträngt. Stackars Eva...

Det där var så många år sedan så jag minns inte alls om vi hade teori. Men det måste vi ju ha haft. Jag minns bara passen i ridhuset och Åkes hemlagade luncher och middagar. 

Jag minns hur vi stod på rad i ridhuset och hästen gick runt på linan i skritt och galopp. Så fick vi öva på att springa med såna där snygga steg där man slår foten i rumpan och svävar lite på varje steg. Vi kände oss väldigt graciösa. 

Det var oro, fniss och skräckblandad förtjusning när vi en efter en fick springa fram till hästen som galopperade för att göra våra upphopp. Om vi kom upp... Vi sprang, ramlade, klättrade, hängde och hoppade över och ramlade av på andra sidan och slog i backen. En och annan gång landade vi till häst och jublet steg till taket. 

För att överhuvudtaget kunna göra några övningar till häst fick vi förmodligen klättra upp på nån stege. Jag har förträngt det också. Men jag minns att vi var i gula ridhuset och att väggarna flöt förbi i väldig fart och att vi trots centrifugalkraftens sugande inverkan skulle släppa både hände och fötter i olika ordning.

Vi hängde upp och ner och vi stod upp och vi satt baklänges. Kanske i skritt fast jag vill minnas galopp. 

Jag har för mig att vi hade ont... och att vi var överens om att jobbet som linförare var det som tilltalade oss mest. Vi kämpade och svettades och skrattade oss igenom de där två kurserna och på den sista dagen fick vi våra diplom med underskrift och ridfrämjandets symbol .

Det vore kul med en återträff för "Voltigeledarna 1987" så vi kunde jämföra våra ärr. 

Vad jag ville säga med det här var att de där två Diplomen från Voltigeledarutbildningen känner jag att jag verkligen förtjänade med äkta blod svett och tårar. Eftersom jag deklarerade efter mitt bejublade (...) framträdande vid julshowen 2010 att jag, ”Sveriges äldsta voltigör” därmed gick i pension så ska jag härefter inte tjata mer om detta. 

Kanske...

Hej! Den 2 juni ska vi ha vår allra första riktiga tävling i Working Equitation här på Uppsala Ponnyklubb. 

Hittills har vi hunnit ha två stycken Pay and Ride och förhoppningsvis hinner vi ha ett par till sådana innan det är dags för tävlingspremiären. På så sätt har vi i alla fall hunnit känna på hur det kan vara att sätta ihop ett arrangemang i grenen WE. Hopp- och dressyrtävlingar har vi arrangerat i många år så där finns det rutin på ett annat sätt. Men det här är både nytt och spännande. 

Propositionen till tävlingen ligger ute på tävlingsdatabasen och också på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se  direktlänk http://www.uppsalaponnyklubb.se/Prop%20WE%202%20juni.pdf 

Min förhoppning är att många  av er som varit med på träningarna kommer våga och vilja vara med på tävlingen och sen att det kommer ekipage längre ifrån också. Jag tror och hoppas vi fyller klasserna. Har ni frågor kan ni prata med mig :) 

Förutom att ställa i ordning banorna inför tävlingen så kommer det att behövas hjälp under själva tävlingsdagen. Så det tänkte jag göra ”reklam” för redan nu. Dels kan ni som är med och tävlar hjälpa till med några pass där ni känner att ni hinner mellan era ritter. Men annars får gärna vem som helst som känner för det hjälpa oss. 

Därför tänkte jag reda nu förklara lite vilka uppgifter som kommer att förekomma och jag blir jätteglad om ni under våren vill anmäla er på dessa poster. 

Det kommer att finnas plats för totalt tjugofem ekipage under dagen och dessa rider två eller tre moment. 

I sekretariatet kommer det att behövas någon som tar betalt och någon som tittar på vaccinationsintyg. Är man lite van så hinner man göra båda. Precis som vid alla andra tävlingar. 

Första momentet  för dagen är ett dressyrprogram som är speciellt skrivet för WE men som i stort sett rids som ett vanligt dressyrprogram. Vi kommer att hålla till i ridhuset. Då behövs en person som står vid insläpp på collectingring och en skrivare till domaren. En protokollräknare och en speaker behövs också. 

Nästa moment som rids är Teknikbanan. Den kommer att ridas på vår WE bana som ligger nedanför dresyrbanan. På dressyrbanan blir det framridning. Hit behövs också en speaker och en protokollräknare.  Nere på banan kommer domaren och en skrivare att befinna sig och så någon banpersonal som ställer i ordning hinder som rivs eller behöver rättas till mellan ritterna.  

I WE har man en kontrollant som möter upp ekipagen när de kommer ut från banan och ser efter så att det inte blivit märken efter eventuella sporrar och så att bett och mundering sitter som det ska och inte skadar hästen. 

Efter teknikbanan så rider ekipagen i de svårare klasserna en speedbana. Den bedöms också av domaren och till det behövs skrivare och banpersonal precis som i tekniken. Dessutom behövs kontrollanten även i det sista momentet.

En enklare typ av servering bör vi också ha. Så om någon vill stå ute i solskenet och sälja drickor och smörgåsar eller i cafeterian för den delen så blir vi glada för det också. 

Något annat som jag tänkte lägga ut en hint om är att om någon har kontakt med ett företag som kan tänkas gå in och sponsra med något så är det väldigt välkommet. Det kan till exempel vara priser till de placerade eller blommor till utsmyckning av hindren. Sponsorn kommer att presenteras på tävlingen och få sin loggo med länk från vår tävlingssida om man vill. 

Just nu känns det långt till tävlingsdagen. Men vi vet nog alla hur fort tiden kan gå. 

Under våren kommer vi ha fler tävlingstillfällen i föreningen. Dels är det alla våra klubbtävlingar som pågår för fullt nu. Dessa är ett perfekt tillfälle för den som vill praktisera lite i hur en tävling går till. Bara att hugga i. 

Vi kommer också arrangera en del Pay and Jump/ Pay and Ride i vanlig ordning. Förra året hade vi uppemot femton stycken. 

Klubbtävlingarna arrangerar US och Pay and Jump arrangerar ridskolan. upk(at)telia.com 

17 mars, 5 maj och 19 maj arrangerar vi hopptävlingar och där blir vår tävlingskommitté glada över all sorts hjälp som ni kan tänkas bidra med. TK har en egen mailadress för dessa tävlingar : upk_tavling(at)telia.com .

Det finns alltid en uppgift för var och en, stor och liten. Välkomna! 

Hej! Underbara sol! Så fint väder idag att några av hästarna bestämde sig för att gå på promenad till en intilliggande hage och personalen fick pulsa ut och hämta tillbaka dem där de skulle  vara. Man blir liksom sugen på att promenera i sånt här härligt väder. 

Solstrålarna ger hästarna signal om att det är dags att släppa den tjocka vinterfällen så det blir en hel del lösa hår så här års. Men som tur är så tar eleverna med sig många av håren hem när de varit och ridit. Det sitter så fint på byxor och jackor och förmodligen bilsäten också till många pappors glädje. Några extra tag med piggborste eller ryktborste brukar uppskattas av hästarna. 

Jag tror solstrålarnas verkan gäller för katter också för min bror visade mig sin nya katthårssoffa häromdan. Riktigt snygg! 

Den nya hästen Göran bestämde sig ju för att bo på kansliet några dagar medan han gjorde sig hemmastadd. 

Litet och hemtrevligt fast lite väl mycket compact living för en häst, tyckte Göran. 

Så Göran bestämde sig för att det blivit dags att se sig omkring. Det blev ju en ganska lång resa för Göran när han kom i förrgår. Så det var nog skönt att få vila i enrum. Annars är Göran som sagt en sällskaplig typ. Så det första han gjorde idag  var att säga hej till tjuren som huserar bakom staketen till fållan. 

Fast tjuren hade sin lite tjuriga dag och vägrade svara. Så Göran tänkte att han får ta itu med tjuren en annan dag istället. Sedan provade Göran isoleringsstallet. Han har hört att det är där man får bo om man är ny så att man inte smittar de andra med några konstiga resebaciller. 

Mmm, isoleringsstallet var inte dumt. Fast Göran är lite bortskämd med att det ska finnas lite faciliteter så han vandrade vidare. 

Han testade duschen som han tyckte var väl liten. Men bra med genomgångsmöjlighet så att man kan duscha en liten bit i taget. Det funkar, sa Göran. 

Efter duschen tog Göran trappan upp till cafeterian. Här var det ljust och luftigt, utbrast han. Göran ställde sig och tittade ut genom fönstret och såg alla hästarna som sprang omkring i hagen. Toppen, sa han. Jag gillar ju inte att springa men att titta på andra hästar det tycker jag om. 

Göran stod kvar vid fönstret och drömde sig bort. 

Han hade hittat hem! 

Hej! Idag har det kommit en ny häst till stallet. Han heter ingenting, men direkt när jag såg honom idag tänkte jag- Göran! Så jag hoppas, hoppas att det får bli hans namn. Blir det inte så tänker jag kalla honom Göran i alla fall.

Göran är inte som de andra hästarna. Man kan säga att han är mycket mer stillsam och tystlåten. Han är svart och hög och väldigt blank i hårremmen.

Göran är så annorlunda att han inte tänker bo i själva stallet utan han tänker husera lite här och där i de andra utrymmena i anläggningen. 

Göran skulle aldrig bitas eller sparkas. Inte ens om man stod framför honom och gjorde fula miner och räckte ut tungan. Inte en chans. 

När man ska tränsa Göran står han redan och gapar och han bryr sig inte heller om ifall det är fem eller femtio ungar i rad som slänger på sadeln och drar åt sadelgjorden- hårt. Göran bara står där- tålmodig med blanka svarta ögon och spetsade öron. En sån gentleman han är! 

Göran bryr sig inte heller om ifall det är matdags eller inte. För han äter ingenting och ändå är han lika rund och fin året runt. Inga specialfoder deluxe eller dyra mineraler. Nädå, inte ens en morot. Försöker man stoppa en sockerbit i Görans mun spottar han ut den direkt. Han kanske vet att socker inte är nyttigt?

Skulle det vara något som är till nackdel för Göran så är det hans vänstergalopp. Han fattar inte vänster galopp. Inte höger heller för den delen. Ska jag vara sann så vill han varken trava eller skritta. Han gillar att stå still. Så gillar man att sitta till häst och stå still- då är Göran den perfekta hästen! 

En gång fick vi ett förslag från en medlem på hur vi skulle kunna spara pengar för att slippa höja ridpriserna. När det var lov kunde man ju bara stänga stallet och låsa dörren så hade man inga personalkostnader. Ja, hade man stallet fullt av hästar som Göran då skulle man kunna göra det. Liksom tack och hej! Vi ses i augusti! 

Ja det vore nåt. Kanske skulle man fylla stallet med hästar som Göran. Men jag undrar  om inte själva ridlektionerna skulle bli nästan lite tråkiga då... Som lite på låtsas...

Hej! Igår dömde jag årets första klubbdressyr hemma på ridskolan. Trettiofem modiga ekipage var anmälda i tre olika klasser. Redan åtta på morgonen gjorde de första LC ekipagen entré. LC är kan man säga det första programmet man rider på tävling man kan kanske kalla det för ett "styrprogram". Det gäller att komma ihåg vägarna, att rida vägarna på ett noggrant sätt och rida rätt gångarter på rätt plats. Hästen ska dessutom gå i en avspänd form och ryttarens hjälper ska fungera. Så trots att det är det "lättaste" dressyrpogrammet så är det ganska svårt. 

Därefter reds LB:1 och LA:1/ LA:2. För varje program ökade svårighetsgraden lite till. Ungdomssektionen gjorde ett fint jobb som vanligt med arrangemanget och jag "plågade" mina skrivare med en massa kommentarer. (kommentar är det man skriver brevid poängen i dressyrprotokollet.) Skrivarna jobbade hårt och visade sig vara både snabba och bra på att hänga med bra! Snyggt jobbat.

Vid tolvtiden red det sista ekipaget och sedan var det prisutdelning nummer tre för dagen. Dags att resa sig och skaka loss ben och armar. Jag tycker själv att jag är otroligt bra på att klä på mig så jag slipper frysa och faktiskt var jag knappt kall trots fyra stillasittande timmar i ridhuset. Jag klev upp på läktaren för att titta när LA klassen fick sina priser.

I bakgrunden hörde jag någons pappa klaga lite på att det tog så långt tid :) Så ett llitet tips; Jag tror det kan  vara bra att förbereda sina föräldrar på att de kommer att få tillbringa några timmar i stallet på en något kylig läktare för att få äran att se sitt alldeles eget och säkert nervpirriga barn rida ett dressyrprogram för en domare alldeles ensam i manegen. Det är en prestation att våga ställa upp, komma ihåg hela programmet, och bli bedömd. Så föräldrar behövs! Jag tror barnen blir väldigt stolta över att få visa vad de klarar av. Ibland går det kanske inte heller riktigt som man tänkte och då behövs tröst och peppning för att våga prova igen en annan gång. 

Så det enda jag önskar av helgens tävling är i så fall fler föräldrar på läktaren! 

Hur som helst kommer det ibland små glädjeämnen flygandes på mailen och man blir så glad! Mita som är ridskoleelev hos oss (och UPK:are sedan mycket, mycket länge) och lemans som är ridskolehäst hos oss (också rätt så gammal UPK:are!) red sin första LA tillsammans och klarade av svårigheterna i programmet väldigt fint. 

Så idag hade Mita skickat över den här bilden och några jättefina ord. 

"Hej!
Vill bara visa finaste dressyrhästen Lemans!
Han var sååååååå duktig i helgen! Hur cool som helst och gjorde allt han skulle göra med bravur!
Ge honom en extra klapp, så duktig var han!

Hälsningar Mita"

All glädje till  Mita, jag ska klappa Lemans och visa honom mailet. Han kommer att spricka av stolthet!

Visst är hästarna alltid värda den där extra klappen, glöm inte det. 

En bra sak med dressyr är att man får ett dressyrprotokoll. Ett papper där man själv kan se vad man behöver träna mer på. Rid gärna samma program många gånger i rad. Även om man inte alltid ska jämföra poängen eftersom skalan kan skilja mellan olika startfält så kan man titta i kommentarerna och se om man är på väg att rätta till det där lilla som saknades förra gången. 

Nästa helg är det klubbhoppning istället så då intar hinderparken manegen. Välkomna då också, både ryttare och publik.

Idag är det måndag igen och lite mildare väder än det varit. Lusen och jag tog en tur i kramsnön i skogen. Glädje är att sitta på en hästrygg och se de där spetsade öronen framför sig. 

Hej! Det är väl min uppgift som ridlärare att instruera mina elever så att de vet hur de ska rida. Fast ännu viktigare är att instruera dem så de vet varför de ska göra som de gör. Det finns alltid ett syfte med det man gör till häst. Det ska alltid finnas ett syfte.

Så någon enstaka gång upptäcker man att trots att man försöker hålla fast vid detta har brustit lite i just det där med att förklara varför... Några av er har säkert redan hört om den gången jag stod inför en ridgrupp som jag haft ”i lära” under flertalet år. Hoppning stod på schemat och den här gruppen gillar verkligen att hoppa! Vi hade precis börjat trava då en av eleverna utbrister: 

-Men Ulrika, det här med att rida fram...det kan vi ju redan... kan  vi inte bara hoppa över det idag så hinner vi hoppa mer?

Det blev genomgång förstås :) Vi hade rätt så kul åt det där i efterhand och jag påminner dem fortfarande ibland. Just den gruppen vet idag precis varför man rider fram.

Hästens uppvärmning är precis lika viktig som vår. Vet ni inte varför så läs nedanstående text. Eller läs den ändå vet jag: ”Uppvärmning är att förbereda kroppen för en fysisk ansträngning genom lättare övningar. När man värmer upp så bildar kroppen ledvätska som smörjer ledbrosket i lederna till exempel armbågen, knän och så vidare vilket leder till att man blir smidigare i sina rörelser. Det kan också hjälpa att få upp blodcirkulationen. Om man inte värmer upp före träning kan man få skador och slitningar i muskelfästen.

Man får genom uppvärmningen upp "flåset" som gör att lungorna vidgas och man andas lättare senare i de fysiska övningarna eftersom lungorna har töjts ut och det får plats med mera luft.”

Varför jag kom att tänka på det där var för att jag upplever att vi ryttare ibland kan vara väldigt snabba att döma efter hur hästen känns, redan under uppvärmningen.  Jag har varit med om eleven får kommando att rida ut på spåret i skritt och efter ett varv vänder denne in till mig på mitten och säger: 

-Han känns inget bra i dag, stel i sidorna, biter fast i höger tygel och släpar vänster bak.

(och detta på lång tygel på fyrkant...)

Nu vet jag att man inte ska jämföra människor och hästar. Men i mångt och mycket fungerar vi likadant. Så till liknande frågeställningar har jag beslutat mig för att ställa en motfråga. Jag brukar fråga eleven hur den känner sig efter att ha suttit vid ett skrivbord på jobbet framför datorn utan att röra sig under flera timmar? Eller hur det känns efter att ha suttit i soffan och myst utan att röra sig på en bra stund? Eller hur vig är man egentligen när man kliver ur sängen på morgonen?

Två alternativ: är det som balettdansösen på bilden?

Eller är det som den lite äldre men ack så stela gentlemannen? 

Jag vet i alla fall direkt vilken av bilderna som bäst beskriver mig själv. 

Så tillbaka till hästen och ryttaren, uppvärmning är just uppvärmning! Att röra sig kravlöst för att i lugn takt komma igång och fungera utan att slita på kroppens alla leder och ligament. Hästen behöver faktiskt inte ens kännas så speciellt bra under uppvärmningen. Jag säger som ”dressyrryttarna” -Man måste låta hästen gå i skittrav (ursäkta det fula ordet) under uppvärmningen för att låta hästen i lugn och ro hitta sin balans och lösa sina spänningar. Ge det tid! Något att tänka på! 

Liten avstickare på slutet bara. Jag försöker ofta påpeka för mina elever att det finns inga frågor som är för dumma för att ställas. Om man inte frågar får man inga svar. Då och då kommer det dock någon fråga som jag måste erkänna blir ganska rolig i efterhand. Jag har tänkt att jag ska samla roligheterna i en bok någon gång. Jag hoppas ni frågeställare kan bjuda på det och att ni ändå fortsätter ställa alla frågor ni har. Även de roliga:)

En av mina elever (ridande sedan länge) kom in i ridhuset med en av våra stora hästar. Jag ser alltid över hästarnas utrustning lite snabbt medan eleverna leder hästarna till medellinjen. Den här gången tittade jag till extra. Hästen hade sina strykkappor högt upp på benen. Den runda delen som ska täcka kotorna satt precis över knäet på frambenen. 

-Oj då, sa jag och gick fram, Idag har visst strykkapporna hamnat lite väl högt upp. 

-Jo, jag vet, svarade eleven. Men det var tvunget. 

-Jaså, varför då? svarade jag. 

-Jo du förstår, det var så mycket halm i boxen att jag var tvungen att sätta skydden där benen stack upp, och då blev det där. 

Så finns det människor som värnar om hästar även om de inte har någon hästvana.  Det är fint tycker jag. I julas hade en elev med sig en mormor/farmor till stallet. Hon kom fram till mig och såg riktigt bekymrad ut. 

-Det står en häst därborta som är sjuk, sa hon.

-Oj då, svarade jag. Vi går och tittar. 

Vi gick fram till en av ponnyerna som står i spilta. 

-Det är den här, sa farmodern/mormodern. 

-Okej, sa jag, vad är felet?

-Titta, sa farmodern/ mormodern och pekade, Den har ju så väldigt smala ben! 

Det är händelserikt och roligt att jobba på ridskola! Jag hoppas jag får vara med om många, många flera frågeställningar innan jag går i pension! 

Hej! Nyss läste jag om femton förrymda hästar som hade fångats in här i näromgivningarna och igår kväll fångade en granne till mig in fyra lösa hästar här utanför mitt hus på den tungt trafikerade 288:an. Varenda gång hugger det till och jag blir livrädd att det är våra hästar. Fast egentligen spelar det ju ingen roll vems hästarna är för hästar, mörker och bilar fungerar inte ihop i vilket fall och det är lika illa vems hästar det än är. 

Hästar som går igenom staket är ett återkommande problem kalla vintrar när elen fungerar dåligt på grund av snö och is och hästarna desutom går klädda i tjocka täcken som hindrar dem att känna strömmen i trådarna. Det finns hästar som sätter i stystem att gå igenom staketet och får de med sig ett gäng kompisar från hagen så sätter de gärna upp farten när de kommer lösa. 

Lösa hästar tänker inte. Det är livsfarliga. Inte bara för sig själva utan också för den som råkar möta dem på en mörk och hal väg. 

Kolla era staket extra noga! Se till att hästarna kan få hö att äta när de är ute och att de får komma in innan de tröttnar! Vi kör runt våra hagar med traktor och kollar staketen under hela året. (De är väl stora att gå runt även om man kan se det som bra motion)

Vi kör också dubbla avstängningar för hästarna under de tider de är ute. Dels är hagarna stängslade med eltråd men sedan har vi också eltrådar uppsatta som avsprärrning vid stallarna så att hästarna ska stanna kvar vid anläggningen och inte springa vidare över parkeringar och vidare ut på stora vägen i det fall de skulle komma lösa. Det känns tryggare så. Ändå vet jag att om hästarna rymmer i flock och får upp farten så spränger de lätt dessa trådar också. 

Usch, det här med trådar och täcken och hästar är ett sånt där orosmoment som ingår under vintern. Hoppas  dagens och gårdagens rymlingar är hemma och mätta och mår bra. 

Ridning är:

Samspel

Att kunna lyssna och ta in

Ödmjukhet inför hästen och ridkonsten

Möjligheten att lära sig något nytt varje gång man sitter på hästryggen, hela livet

Pojken i klippet nedan är sju år gammal   :)