Emilie tog finaste bilden på Rolle lördags. Hon hann liksom fånga honom i ett bus och ett rökmoln efter en kort spurt och sedan ett hopp upp i luften. Rolle i ett nötskal.

Framridningen var jobbig tyckte Rolle. Den tar hårt rent mentalt. Man möter hästar från alla håll och han blir lite rädd och försöker komma undan. Vill inte komma nära de andra och kastar sig åt sidorna eller försöker hitta en egen väg att springa för att slippa möta någon. Han blir trött – trött i huvudet. Ändå går det bättre och bättre att rida fram tillsammans med andra. Han kommer att vänja sig tänker jag. Men det måste få ta sin tid.

Äntligen dags att gå in på banan. Jag kände hur han slappnade av. Ensam- så skönt. Travprogrammet gick jättefint. Ett av de bästa han gjort hittills och efteråt när jag räknade poängen låg han på 65% ungefär.

Så kom skritten och Rolle han känna efter i kroppen. Trött!

Jag kortade tyglarna för den första galoppen. Det tog stopp.

Som att han sa, - Nej, jag kan inte ens försöka, orkar inte. Ingen ovilja utan bara stopp! Jag visste direkt, mjölksyra, som att simma motströms i tjock sirap! Men Rolle kämpade på.

Vi fick ta oss igenom det så gott vi kunde och kom till slut ”i mål” och kunde vinka adjö till domaren. Det blev inte höga poäng i galoppen. Till och med några nollor på koefficienterna. Så kan det gå. Jag själv vet ju att galoppen är hans bästa gångart. Där brukar vi samla fina poäng. Men bara inte i lördags.

En nolla blir inte mer än noll hur många gånger man än gångrar den, skrattade jag.

Du verkar inte ens arg! sa någon. Nej, jag var inte arg alls. Inte över huvud taget. Rolle kändes så fin i travprogrammet och var så duktig på den kämpiga framridningen.

Det var skojigt att åka på tävling, tyckte Rolle. Men man kan inte rå över utmattning, det vet jag. När tröttheten kommer så är man trött. Vare sig det är kroppsligt eller mentalt. Att hitta någon annan känsla just då är inte lätt eller kanske inte ens möjligt.

Den 21 åker vi till Tierp och då ska vi nog hålla formen genom hela programmet.

Men vi har inte bråttom. Tack för de fina bilderna Emilie!

Något annat;

Följande kommentar fick jag från Sara angående inlägget ”Hoppas min mamma blir stolt” den 30 april. Inlägget berörde ämnet hejaklacker.

 Den 30/5 är det final i Div II dressyren för hästar och då tycker jag vi skall ha största hejarklacken på plats i Gimo och heja (lagom) mycket så hästarna vinner!!! Då blir vi första klubben på hästnivå med hejarklack :) :) Kan ju också avslöja att Sara H som rider i laget var med och skrev hejarramsor till klacken i mitten av 90-talet och Linnea i laget lyckades vid en hopptävling få sin hejarklack att vinna hejarklackspris (som egentligen inte fanns, men man uppfann det för att klacken var så bra!) Emilie är proffs på roliga ramsor och vad Ulrika har gjort i hejarsammanhang kan vi ju ana oss till  :) :) "Nu tar vi dem"!!! (med hjälp av klacken)

av Sara H den 3 maj 2009 kl 21:53 

Jag antar att klubben är full av personer som sitter på roliga ramsor. Varför inte samla hela gänget som sprang runt med pannband och banderoller den 26 april och grubbla och uppfinna en massa ramsor? Framför allt till våra båda finaler i ponny division III dressyr och ponny division III hoppning som går på hemmaplan den 31 maj samt 7 juni.

Bestäm några datum och låt alla som vill vara med. Tillverka lite fler pannband om det behövs. Det borde vara rätt så lätt att sluta upp till dessa tävlingar som rids hemmavid.

En liten klack till finalen i Gimo vore ju också skoj, men då det kan vara svårt med transporten dit så kan ju vi i laget sjunga rätt så bra under ledning av Sara om jag inte misstar mig! 

/Karatekid

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...