Hej!

Igår kväll red mina elever det sista passet på sin dressyrkurs. Vi kunde vara ute på dressyrbanan i det fina vårvädret och det märktes på hästarna att de trivdes med att slippa ridhuset. Det märktes på eleverna med för den delen. De såg så glada och nöjda ut.

På mig märktes det nog allra mest… Jag blir så barnsligt glad när jag slipper stå inne i ridhuset. Så här års har man på något vis gått igenom det mesta av sin repertoar av inomhusövningar. Jag sprang runt där ute på banan med en stor hög färgglada koner under armen. Hit och dit sprang jag och här och där ställde jag ut en kon.

Sådär ja! Sen samlade jag eleverna och började förevisa övningen. Den var noga genomtänkt. Det var rakor och bågar och böjar åt olika håll. Eleverna satt alldeles tysta och lyssnade medan jag passade på att springa längs den förevisade vägen. Det är annars inte ofta man får spring i benen nu för tiden.

Sen red gruppen övningen och jag tycker att den blev bra! En bra övning är som ett musikstycke. Det måste finnas en melodi och den ska fungera helt enkelt. Det gjorde den också till det var dags att byta varv.

Det händer ofta något när man byter varv. Rent praktiskt så blir ju övningen som man rider vänd åt andra hållet. Det har visat sig att det inte är helt enkelt.

Något händer med eleverna när de ska rida åt andra hållet. Det är väl ungefär som jag brukar säga till eleverna om hästarna. När vi byter varv så blir det en helt ny övning för hästen så var noga och visa ordentligt vad det är ni vill göra de första varven.  För hästarna är ingenting självklart.

Det är kanske likadant med människor…

Vi vände på övningen och helt plötsligt så spelades en annan melodi på min lektion. Det var som att byta från Idas sommarvisa till Death Metal… Vi fick göra halt och gå igenom vägen en gång till. Vid nästa försök gick Idas fina sommarvisa igång igen och jag kunde fortsätta dirigera mina ekipage. De var så duktiga!

Det var en bra kväll igår och jag måste medge att till och med myggorna var glada! Jag tror att de hade saknat mig.

Årets första myggor är alltid så stora. Vi kallar dem för ”störtbombare” eftersom de brukar börja med att cirkla ovanför huvudet under ett dovt brummande. Sedan tar de plötsligt fart och djupdyker mot vald plats, igår var det min panna. Under dykningen ändras ljudet till ett betydligt högre surr och rätt vad det är skyms synfältet av något suddigt grått vilket snart visar sig vara en gigantisk mygga som intar sin måltid precis mellan mina ögon.

Jag går gärna runt med röda prickar i pannan i utbyte mot att få vara utomhus!

Vill ni ha en rejäl dos av vår? Passa på att gå upp i någon av skogsbackarna hos oss på ridskolan nästa gång ni kommer till stallet. Skogen är full av blåsippor och vitsippor nu! Dessutom såg jag imorse att de bruna träden har fått en skimmer av grönt. När jag tittade närmare såg jag hur bladen har börjat spricka ut. Nu gör vintern bäst i att hålla sig borta för ett tag!