Hej! Oftast handlar ju den här bloggen om hästar eftersom den heter "Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb". Hästar äter havre och ponnyer är hästar och det bor dessutom både hästar av ponnyhöjd och fullhästhöjd hos oss. Ungefär lika många av bägge sorterna. 

I stallet bor även andra djur. Djur som själva bestämt att det är där de vill bo. Till exempel så kan man ibland få se någon liten mus. Det är inte ofta men då det finns gott om godsaker för möss i ett stall så händer det. 

Flugor finns där. Mest på sommaren. Men även under vintern så hänger sig en och annan väderbeständig fluga kvar. Ibland sitter de kvar i fönstret fastän de i själva verket har gett sig av. Ja, ett flugliv är inte särskilt långt. 

I somras hälsade en snok på i stallet. Vi hittade "ringelspår" genom hela ridhuset och ut i vår spånbeklädda stallgång och kunde till sist hitta besökaren i en box. Det var verkligen oväntat besök. Snoken fick lämna stallet under lugna former för det är mycket trevligare att vara snok i skogen eller på en äng i högt gräs. Han sa inte ens hejdå utan smet bara iväg och sen har vi aldrig träffat på honom mer. 

Så finns det spindlar i stall. Högt och lågt. Spindlarna hjälper oss att hålla rätt på flugorna så att de inte tar över luftrummet. Så på så vis är det trevligt och bra med spindlar. Så länge man inte behöver se dem riktigt nära eller till och med få dem på sig vill säga. 

Jag vet att det är irrationellt att vara rädd för ett sånt litet djur. Men jag skyller på att det är ett nedärvt beteende. Hur som helst så har jag inte något emot spindlarna i stallet så länge de sitter i sina nät eller håller sig på sin sida. Men när spindlarna däremot dyker upp hemma hos mig då kryper spindelskräcken fram. 

Jag kan ju inte låta bli att titta riktigt nära på saker och ting. Gärna genom kameralinsen. När man tittar riktigt nära på insekter så inser man snabbt vilka monster de är. Läskiga, snabba, farliga och samtidigt fulländade. 

Jag tror inte att spindlarna gillar mig så värst heller. För så fort en spindel får syn på mig så ställer den upp i fightställning med det främre benparet högt lyft i uften. Kom an då!

Om jag kan så brukar jag fånga in spindeln och förflytta den till ett ställe där jag tycker spindlar passar. Men ibland hinner det lilla smarta djuret undan och då börjar en period av att titta sig över axeln och leta frenetiskt. För det är just det som är det värsta med att ha fått en spinel i huset- att inte veta var den är! 

Jag har vaknat mitt i natten och tittat en spindel rakt i ögonen! Hu! Jag har sett dem kila in bakom en list och försvinna på bråkdelen av en sekund. Blä! 

En kväll i förra veckan var jag i badrummet och skulle borsta tänderna. Som av en händelse tittade jag mot badkaret och fick se ett gäng svarta och för en spindel välväxta ben kika fram över badkarskanten. Panik! Blicken flackade runt i badrummet för att hitta ett passande föremål för spindelfångst och när jag väl greppat föremålet och vände tillbaka blicken så var benen borta. 

En husspindel... En av Sveriges största spindelarter. Han bor i mitt badrum och han har inte bett om lov. Och jag hade inte sagt ja i så fall! 

Där är jag nu. Fyra dagar senare. En spindel bor i mitt badrum och jag vet inte var den är. Igår satt jag mitt i badkaret blicken flackade och jag höll duschmunstycket höjt som ett vapen för att skjuta mot inkräktaren om han plötsligt skulle stå på badkarskanten med frambenen lyfta. Kom an då!

Jag ville bara skriva detta för att få lite medlidande. Tänk er själva att jobba i stall, vara beroende av badkaret och behöva bada i skräck i sitt eget hem! Jag hoppas detta ska lösa sig på bästa sätt för både mig och spindeln och det väldigt snart annars måste jag nog bygga ett nytt badrum!