Hej! Då i tidernas begynnelse när jag själv var i de yngre tonåren och också skötare till min "alldeles egna" ridskolehäst så fanns det inte mycket annat  som liver kretsade runt än just hästarna. Om jag öppnade min plånbok så ramlade en hel drös hästkort ut på marken, jag hade ridkläderna nedpackade i väskan för att kunna åka till stallet direkt efter skolan och jag hade en tofs med Sirros tagel uppnålad på anslagstavlan i mitt rum. 

Jag tillbringade en del tid på biblioteket och läste stamböcker för att kunna färdigställa flera led i Sirros stamtavla. När alla leden slutade med "Forest Mare" eller Forest Stallion" så fanns det inte mer att söka och jag slog igen böckerna och satte tillbaka dem i hyllan.

Precis som nu så fanns det då olika typer av skötare i stallet. Det fanns dem som skötte ett kort tag och sedan inte riktigt tyckte det var något för dem. Det fanns de som bytte sköthäst så fort en ny häst anlände till ridskolan. Det fanns de som mest drog runt och träffade kompisar och satt i matbaracken och spelade kort. Så fanns det de som tillbringade varenda ledig minut med att borsta sin sköthäst eller putsa dess utrustning och som satt klistrad på läktaren medan hästen gick lektion. 

Jag vill absolut påstå att jag var den senare typen, den som tillbringade all tid med att lägga varenda strå i manen rätt och putsa och rykta till hårremen glänste och avsluta med hovfett som lades på med tandborste. Det fanns så klart plats för alla typer i stallet på ridskolan och vi var ett härligt gäng, tyckte vi själva! 

När skolan började så började också höstterminen på ridskolan. Vi skötare träffades igen efter sommarlovet och alla hade massor att berätta. Ibland hade någon häst försvunnit under sommaren eller en annan kommit. Det var alltid lite spännande. Nya skötare dök upp och anslöt till gänget. Hästarna var tjocka och lite trötta efter betet och sommarvärmen fanns fortfarande kvar. Det var härligt att få sitta på en hästrygg igen! Snart blev höstkvällarna kyligare men vi fortsatte att rida på utevolten så länge vi kunde och det var mörkt och lite mysigt. 

När vintern slog till så fick vi klä på oss tjocka tröjor mössa och en jacka över. Det blåste kallt i de djupa fönstren där vi brukade sitta och putsa tränsen. Men vi bäddade med några filtar och så satt vi där ändå. Hästarna hade tjock mjuk vinterpäls som man kunde gömma fingrarna i och värma sig. Det rykte när vi andades och solen lyste utan värme. Vi tog härliga långa skrittturer i skogen när det var skötarridning och när vi kom tillbaka så var fingrarna och tår stelfrusna men själen var alldeles varm.

När våren kom så satt vi skötare ofta längs med ladugårdsväggen på baksidan med gödselstacken som utsikt. Vi putsade träns och njöt av de där första solstrålarna. Snön smälte allt snabbare och man kunde höra det där behagliga ljudet av droppande från taket. Hästarna hårade och vi strök över deras ryggar med våra gummiskrapor och tävlade om vem som fick ihop mest hår. När underlaget mjuknat kunde vi rida ute igen och vi ledde hästarna ner till volten när det var dags för dem att arbeta. 

Så blev det sommar. Allt blev grönt och hästarna började sova ute på nätterna. Vi badade dem med flugavvisande medel och hade stora gummihandskar på. Ögonen tårades och jag är inte säker på att det medlet skulle kunna användas idag... Efter ridlektionen fick vi hjälpa till att släppa ut vår häst i hagen och det var en speciell känsla att se dem sticka ner mularna i gräset och äta. Vi hängde grimman över axeln och promenerade tillbaka mot stallet.