Hej! Picador var en sådan där unghäst som ville att det hela tiden skulle hända saker. Helst fick det inte vara en enda lugn stund.  När han tyckte det blev långsamt så såg han till att göra något åt saken. Att äta blommor ur blomlådan eller dra in täcket genom boxgallret och göra matttrasor av det var några av tricken som stod på hans repertoar.

I hagen hade han sin dagliga rutin. När hagkompisarna var utsläppta och la sig på rygg för att rulla av sig nattdammet så brukade han springa längst bort i hagen för att ta sats. Sedan kom han i full galopp så att det dundrade i marken. Med ett några viga språng så hoppade han över sina stackars kompisar som låg där på rygg.

Efter ett tag lärde de andra hästarna sig att de skulle bli ”överhoppade” så de försökte lägga sig lite i smyg. Men Picador missade inget. Var det någon som låg på rygg så skulle det hoppas!

När han hade hoppat färdigt så tyckte han att det var dags för de andra hästarna att röra på sig. Han galopperade runt, runt och försökte få lite fart på flocken. Gabbis ponny Sonette som var en äldre och mycket världsvan ponny tittade på honom med en uppfostrande blick. Picador låtsades som att han inte förstod och fortsatte att springa.

När han utan framgång försökt få fart på de andra hästarna så hittade han på en annan taktik. Han letade upp en lång och bra trädgren som han tog i munnen. Den brukade han sedan springa runt med. När det kom en annan häst i närheten så daskade han till den med pinnen. Hade han tur så fick han fart på någon av sina ”tråkiga” kompisar.

Picador älskade att springa runt med pinnar och grenar. Han var otroligt duktig på att leta upp en bra pinne som han sedan använde för att liva upp stämningen.

Men så en dag hände en ”pinnolycka” Picador gick i en av de stora sommarhagarna på UPK. Det var den första sommaren på den nya anläggningen, 1987 och stallet var ännu inte färdigbyggt. Min pappa hade stängslat upp några hagar i skogskanten, där ponnyhagen är idag. Det var omväxlande terräng med skog, gräs och stenar. Picador stortrivdes där han gick med ponnyn Sonette och ett äldre halvblodssto som hette Molly.

Det var en utmärkt dag för att leta pinnar tyckte Picador och gav sig ut på pinnjakt. Själv satt jag uppe på en stor sten och fotograferade hästarna. Jag såg hur Picador gick och bökade och letade. Så plötsligt hittade han en bra pinne och sträckte sig fram för att plocka upp den.

Jag såg honom böja sig mot marken för att i nästa sekund flyga rakt upp i luften och sedan stanna med sträckt hals och spetsade öron. Något hade hänt.

Några sekunder senare gick han nyfiket framåt mot samma plats och böjde huvudet mot marken. Samma sak hände en gång till. Picador flög rakt upp i luften och stod sedan och frustade.

Jag klättrade ner från stenen och gick fram till honom. När jag tittade ner mot marken där pinnen låg fick jag se en stor och fet huggorm som förmodligen tänkt sig att sola i den sköna värmen. Nu hade den istället blivit överraskad av en nyfiken häst. Picador hade blivit biten inte bara en utan två gånger i mungipan.

Hans huvud hade redan börjat svullna upp och jag förstod att han måste komma in i stallet så att jag kunde ringa veterinär.

Det är inte ovanligt att hästar blir bitna av huggorm på sommaren. Blir hästen biten i ett ben kanske man bara märker av en liten svullnad. Eftersom hästar går med huvudet i marken när de betar så blir de ibland bitna runt munnen. Då är det värre eftersom svullnaden kan göra att hästen får problem med andningen. Ormgift kan också i längden ge skador på inre organ så det brukar vara bra att man ger hästen en dos kortison.

Efter bara en liten stund i stallet hade Picadors huvud svullnat upp och såg mer ut som en fotboll än ett hästhuvud. Han var väldigt påverkad och stod och hängde med saliven rinnande ur munnen. Veterinärerna var på väg.

Picador fick behandling mot ormbettet och svullnaden la sig så småningom. Efter några dagar märkte man inte av att han varit så dålig och han kunde komma ut i hagen och leta efter nya pinnar. Jag tänkte att det var en väldig tur att han blivit biten just när jag satt i hagen. Annars hade det kunnat sluta helt annorlunda.

Nuförtiden springer inte Picador runt med pinnar i hagen längre. Men jag tror nog att han tänker tillbaka på hur det var när han var en överenergisk unghäst som sprang runt och trakasserade sina kompisar. Han tänker nog på det och skrattar tyst för sig själv!