Hej! Jag skriver detta med en önskan om lite medlidande. Ni kanske minns hur jag hade det för ett par veckor sedan. I annat fall kan jag påminna om hur jag efter att ha fått halsfluss ändrade färg från genomskinligt vintervit till heltäckande tomteröd. Inte bara utsidan var drabbad. När jag sträckte ut tungan så kunde jag konstatera att även insidan var lika vackert tomteröd. Det är inte det att jag inte gillar rött. Det är faktiskt en av mina favoritfärger. Men jag föredrar att bestämma själv när jag ska vara röd och inte.

Jag misstänkte direkt att jag fått Scharlakansfeber eftersom jag har haft det tre gånger förut. Hos doktorn fick jag en superladdning med ”antirödpiller” som turligt nog dämpade färgen så att jag kunde visa mig bland folk utan att bli mer uttittad än jag brukar.

Doktorn tittade också stint på mig och berättade att Scharlakansfeber är en barnsjukdom. Som om jag inte visste det… -Men det är faktiskt flera veckor kvar innan jag ”fyller vuxen”, tänkte jag tyst. Väluppfostrad som jag är så protesterade jag dock inte.

Nu två veckor senare sitter jag här med hudflagorna hängandes från händer och fötter. Det är karaktäristiskt för Scharlakansfeber, den där barnsjukdomen som jag inte har.

–Du ser äcklig ut, säger mina nära och kära.

–Jodå, det tycker jag själv också.

Jag har varit på apoteket och bett dem ta fram den allra fetaste krämen de har. Den första tuben räckte en och en halv dag.

Som om det inte vore nog med att jag ser äcklig ut så överlevde min bacill den första penicillinkuren. Jag fick gå tillbaka till doktorn, ta nya prover. (Jag visade händerna och doktorn sa OJ! och så förskräckt ut) Så fick jag nytt penicillin.

Det nya penicillinet visade sig vara mycket bättre. Inom några timmar hade det slagit ut min mage helt. Det var inte helt besvärsfritt att stå i ridhuset och ha ridlektioner under kvällen.

Jag hade dock bestämt mig för att vara ståndaktig inför mina elever och avslöjade hemligheten endast för mina närmaste vänner, vilka verkade finna det hela roligt.

- Gå genast hem och käka Dofilus, sa en.

- Böj dig för guds skull inte framåt, sa en annan medan det ryckte i mungipan.

Men, det är inte den här historien som jag önskar medlidande inför . Det är istället det faktum att jag i helgen kommer att missa min tävling på Ronaldhino.

Jag har väntat in i det sista för att se om jag inte möjligtvis kanske skulle ha en liten chans att komma iväg på söndag. Igår kväll var jag tvungen att inse att jag måste kapitulera.

Jag fick ringa till tävlingsplatsen och med stor sorg stryka mig. Kanske var det bäst så. Så plötsligt kom jag att tänka på mitt inlägg om dopning som jag skrev igår. Ni har väl läst och lärt?

Jag tänkte på alla olika piller som simmar runt i min kropp. ”Antirödpillren”, ”magdödarpenicillinet”, ”tabortfeberntabletterna” och så några liter Pepsimax.

Det var då jag insåg att jag är en vandrande dopningsbomb.

Jag slog snabbt upp listan över förbjudna preparat på Internet. Den var lååååång….

Jag läste listan från topp till tå men kunde inte vid första anblicken hitta de preparat som jag har stoppat i mig. Fast vem vågar chansa. Om jag mot all förmodan skulle ha deltagit på tävlingen är jag helt säker på att jag skulle bli ledd till den där ”provtagningsboxen”. Jag lovar att jag aldrig skulle få fram en endast droppe inför disciplinnämnden.

Helt rätt att stanna hemma med andra ord.