Nu sticker jag till tåget mot Scandinavium. Väskan är som planerat tom. En tandborste och rena underkläder (om man skulle bli tvungen att gå till doktorn...) är allt som finns däri. Massor av plats för mässinköpen med andra ord. UPK:are och annat folk som jag känner på väg mot Göteborg, vi ses i Scandianavium.

Ni andra som stannar hemma får tåla er till på måndag då jag redogör för helgen som jag helt säkert vet kommer att innebära en massa olika missöden. 

Ta hand om alla hästarna och rid fint!

Hej! En gång på sommaren skulle Gabbi och jag rida ut. Jag själv satt på min fyraåring Tornado som var under inridning. En väldigt söt men ganska egensinnig häst.

Gabbi red på min andra häst Picador.

När jag räknar tillbaka måste det ha varit sommaren 1994. Det var vackert väder och vi bestämde oss för att rida en bit bort i omgivningarna.

Att rida bortåt var aldrig några problem. Picador som älskade att upptäcka nya stigar och vägar tog sig an uppgiften med stort allvar där han traskade framåt med stora steg.

Tornado hade fullt sjå att både hålla jämn fart och ha reda på sina långa unghästben.

Då och då stannade Picador till för att äta nypon från någon buske som han gick förbi. Picador missade aldrig en bra nyponbuske. Han stannade och plockade försiktigt nyponen med sina läppar utan att sticka sig på de vassa taggarna.

Picadors nyponpauser gav Tornado en chans att komma ifatt och vila några sekunder.

Efter att ha pratat och skrattat och haft ett antal nyponpauser var det dags att rida hemåt igen. Exakt samma väg som vi ridit bortåt.

Vi vände hästarna och skrittade tillbaka längs stigen. Picador stannade till några gånger för att se efter så han inte hade lämnat några extra fina nypon på sina buskar.

Snart kunde vi se hagarna på UPK och jag konstaterade att det inte var långt kvar till stallet. 

Picador passerade över ett mycket litet dike och traskade lugnt vidare. För mig och Tornado tog det tvärstopp där vid diket.

Tornado total vägrade att ta det lilla klivet som behövdes för att komma över. Jag försökte övertala honom med långa tyglar, med korta tyglar, med fast sits och med lätt sits men det var som han hade frusit fast i marken.

Gabbi och Picador klev tillbaka till min sida för att ge oss draghjälp. Tornado hängde på efter Picador. Han sträckte sig över dikeskanten men alla fyra benen stod fortfarande kvar på fel sida. Han svajade framåt för ett tag men återfick balansen och blev kvar på sin sida om diket,. Det vill säga fel sida.

Gabbi och Picador red fram och tillbaka över diket eftersom draghjälp brukar vara den bästa medicinen för en unghäst. Men Tornado hade bestämt sig för att göra en viljekamp av situationen.

Vi beslutade att det var dags att prova nästa metod. Gabbi red iväg med Picador och gömde sig bakom en stor buske längre bort. Detta var mer en skrämselteknik. Vi tänkte att när Tornado blev ensam så skulle han vilja springa ifatt Picador för att få sällskap igen.

Det var en bra plan. Men den fungerade naturligtvis inte.

Nu hade vi hållit på en bra stund för att övervinna diket. Gabbi och jag böt hästar eftersom en ny inverkan ibland kan göra underverk. Det gjorde det inte…

Vad skulle vi göra? Att gå över diket var den enda vägen för att komma hem till stallet utan att behöva rida ut på den stora vägen. Det var inte heller något alternativ eftersom vi hade en så ung häst med oss.

Vi stod bredvid hästarna och kliade oss i huvudet. Vi hade slutat skratta åt den först lite ”gulliga” reaktionen som vi nu tyckte hade gått överstyr. Vi ville komma hem!

Plötsligt kom Gabbi på den geniala idén att plocka en grästuva från marken och sträcka fram den mot Tornado. Han spetsade öronen och sträckte sig fram mot gräset. Med ett enda stort steg klev han över diket och tuggade sedan nöjt i sig gräset.

Så klart! Vägen till hästens hjärta går genom magen. Det vet ju alla. Det som vi inte kunde lösa med vår rutin, kunskap och erfarenhet löste vi med en näve gräs.

Man ska aldrig underskatta effekten av en liten muta! Vi satt upp på hästarna och red den sista biten hem.