Hej! Idag har vi haft klubbhoppningar på ridskolan. 79 startande ekipage i sex olika klasser. Att tävla är roligt. Inte bara för själva tävlingsmomentet utan för att det är ett bra kvitto på vad man kan och vad man behöver träna mer på.

Det är svårt att komma in alldeles ensam i manegen och ta sig runt en hel bana själv utan någon ridfröken som står och ropar vad man ska göra. Det är nyttigt! Det är svårt! Det är roligt!

Hittills har ungdomssektionen arrangerat två klubbhoppningar och två klubbdressyrer i år, 2010. Dessa har dragit runt trehundra starter tillsammans. Imponerande!

Två tävlingar återstår och det är dom för våra lite mer orutinerade ekipage. Blåbär- och Lingonhoppning  och skogsbärsdressyr. Hoppas ni passar på att vara med!

300 starter, det är inte dåligt. En viss andel av dessa har utgjorts av vuxenelever men de allra, allra flesta starterna görs av barn och ungdomar i föreningen.

Det är där jag har en liten fundering...

Jag saknar nämligen en väldigt viktig sak på tävlingarna. Jag saknar det inte bara ibland utan varendaste gång. Och jag undrar varför...

Var är föräldrarna?

Läktarna gapar tomma på klubbtävlingarna. Visserligen har vi plats för sexhundra personer men det är mycket, mycket glest med publik när det är tävlingsdags för våra barn och ungdomar.

Idag hade vi som sagt 79 starter i programmet. Ett tiotal av dessa får nog se sig som helt vuxna. :) Om jag räknar bort dem så återstår nästan sjuttio starter. En anhörig per startande skulle ge sjuttio personer på läktaren.

För de barn och ungdomar som har egen ponny/häst med sig så medföljer det naturligt någon anhörig eftersom dessa skjutsar barn och häst till tävlingsplatsen.

Bland ridskolans elever finns en klick föräldrar som återkommer stadigt och som jag ser på läktare, i stallet med barnen eller som funktionärer. Det känns tryggt att ha er med! Tack!

Så finns resten.

Barn som släpps av på stallplanen på tävlingsmorgonen och som ringer för att bli hämtade när de är klara.

I ridsport finns det dessutom en viss risk för skador och speciellt vid tävlingsmoment där ryttare och hästar är ovana vid miljön och atmosfären är laddad.

Så många som saknar föräldrar som sitter på läktaren och ropar uppmuntrande ord när det är dags att rida och som saknar föräldrar som applåderar när de rider i mål. Föräldrar som stöttar innan starten och som talar om hur duktigt barnet kämpat eller föräldrar som tröstar i motgång.

Var är ni?

Vi saknar er och ni är välkomna. Det finns gott om plats på läktaren!

 

Jenny

8 mars 2010 00:24

Men jag undrar om inte föräldrarna till viss del uteblir eftersom barnen måste vara funktionärer också vid tävlingarna? Föräldrarna vill nog gärna se barnen rida, men de orkar kanske inte vara kvar hela dagen? Och köra fram och tillbaka kan ju vara lite tråkigt? Men visst önskar man en större publik bestående av föräldrar!

 

En annan Jenny

10 mars 2010 19:05

ja, varför? Har alltid varit en av barnen vars föräldrar har "gjort annat". Minns tomheten man kände, varför kunde de inte komma? Var jag tvungen att bli bättre?
Jag hoppas att de som läser din text verkligen tar åt sig, för hur många kompisar och andras mammor som står och hejjar på en är det inte i närheten lika betydelsefullt som när ens föräldrar finns där p å r i k t i g t!

 

Agneta

12 mars 2010 11:27

Man kan ju också göra så att man går ihop några föräldrar och turas om att skjutsa tidig morgon/hämta när tävlingen är slut, men att man är där när ens eget barn gör sin tävlingsritt (och en stund före/efter såklart). Då behöver man inte bosätta sig i stallet precis hela tävlingsdagen. Så gjorde vi (som hade alla 86orna i Årsta...) när barnen var mindre, fungerade utmärkt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...