Hej! Idag har vi haft klubbhoppningar på ridskolan. 79 startande ekipage i sex olika klasser. Att tävla är roligt. Inte bara för själva tävlingsmomentet utan för att det är ett bra kvitto på vad man kan och vad man behöver träna mer på.

Det är svårt att komma in alldeles ensam i manegen och ta sig runt en hel bana själv utan någon ridfröken som står och ropar vad man ska göra. Det är nyttigt! Det är svårt! Det är roligt!

Hittills har ungdomssektionen arrangerat två klubbhoppningar och två klubbdressyrer i år, 2010. Dessa har dragit runt trehundra starter tillsammans. Imponerande!

Två tävlingar återstår och det är dom för våra lite mer orutinerade ekipage. Blåbär- och Lingonhoppning  och skogsbärsdressyr. Hoppas ni passar på att vara med!

300 starter, det är inte dåligt. En viss andel av dessa har utgjorts av vuxenelever men de allra, allra flesta starterna görs av barn och ungdomar i föreningen.

Det är där jag har en liten fundering...

Jag saknar nämligen en väldigt viktig sak på tävlingarna. Jag saknar det inte bara ibland utan varendaste gång. Och jag undrar varför...

Var är föräldrarna?

Läktarna gapar tomma på klubbtävlingarna. Visserligen har vi plats för sexhundra personer men det är mycket, mycket glest med publik när det är tävlingsdags för våra barn och ungdomar.

Idag hade vi som sagt 79 starter i programmet. Ett tiotal av dessa får nog se sig som helt vuxna. :) Om jag räknar bort dem så återstår nästan sjuttio starter. En anhörig per startande skulle ge sjuttio personer på läktaren.

För de barn och ungdomar som har egen ponny/häst med sig så medföljer det naturligt någon anhörig eftersom dessa skjutsar barn och häst till tävlingsplatsen.

Bland ridskolans elever finns en klick föräldrar som återkommer stadigt och som jag ser på läktare, i stallet med barnen eller som funktionärer. Det känns tryggt att ha er med! Tack!

Så finns resten.

Barn som släpps av på stallplanen på tävlingsmorgonen och som ringer för att bli hämtade när de är klara.

I ridsport finns det dessutom en viss risk för skador och speciellt vid tävlingsmoment där ryttare och hästar är ovana vid miljön och atmosfären är laddad.

Så många som saknar föräldrar som sitter på läktaren och ropar uppmuntrande ord när det är dags att rida och som saknar föräldrar som applåderar när de rider i mål. Föräldrar som stöttar innan starten och som talar om hur duktigt barnet kämpat eller föräldrar som tröstar i motgång.

Var är ni?

Vi saknar er och ni är välkomna. Det finns gott om plats på läktaren!