Hej! Hästar blir precis som vi människor sjuka ibland. Vanliga hästsjukdomar kan vara vrickningar, sträckningar, förkylningar och magåkommor. Men det händer att hästar drabbas av ovanligare sjukdomar också.

Min häst Amarillo drabbades av hovkräfta (hovcancer). Det är en sjukdom i hoven där det normala hornet faller sönder och ersätts av ett illaluktande, sönderfallande och sjukt horn. Hovkräfta är en väldigt ovanlig och svårbehandlad sjukdom.

De första symptomen var väldigt små. Jag kunde känna hur han stod emot vid vissa tillfällen i ridningen. Det kändes som att han haltade till lätt i något steg vid en hörnpassering. Jag tog ut veterinär vid tre tillfällen för att få honom undersökt. Men han visade ingen som helst hälta.

Som tur var så tog veterinären mig på allvar. Vi blev remitterade till Veterinärhögskolan för en grundligare undersökning. Där träffade vi Tina Johansson som jobbade med att verka och sko hästpatienterna. Jag glömmer aldrig när Tina tog fram hovkniven för att leta efter blödningar i hovens sula. Hon satte kniven mot Amarillos sula med ett lätt tryck och den bara sjönk in i hoven. Som om hon skulle ha skurit i rumsvarmt smör. Senare fick jag veta att Det här var precis vad som händer med hornet när hästen drabbas av hovkräfta.

Nu blev det fart på veterinärerna. Alla ville vara med och se på hoven. Jag fick berättat att kliniken fick in högst en häst om året med den här åkomman så det var förståeligt att de alla ville vara med och undersöka patienten.

Amarillo blev inskriven direkt och redan nästa dag opererades han. Man var tvungen att avlägsna allt det sjuka hornet och när operationen var klar hade man tagit bort två tredjedelar av hans hornkapsel. Kötthoven var därmed blottad och han hade inget skydd mot bakterier och inget stöd för att kunna gå. För att ge honom stöd så gipsades hela hoven. Han fick också en permanent kanyl i halsen eftersom han skulle komma att stå på penicillinbehandling i över en månad.

Det var jobbigt att se honom efter operationen eftersom han hade så ont och svårt att röra sig. Jag åkte dit en stund varje dag för att han skulle få bli borstad och omskött. Min glada och busiga häst var en helt annan än vad jag var van vid. Han blev kvar på kliniken i två veckor. Sedan fick vi lov att hämta hem honom.

Var tredje dag fick vi lasta honom och åka till Kliniken för att få såret omlagt. Han hade också kvar permanentkanylen så att jag kunde ge honom sitt penicillin. Trots allt jobb kändes det skönt att han skulle få stå hemma i sin egen box.

I början hade han så ont att det tog en evighet bara att flytta honom från boxen till sin sjukhage. Men det var ändå viktigt att han rörde sig en liten bit varje dag för att hålla resten av kroppen igång.

Vid varje omläggning så skar man bort det som såg sjukt ut. Tyvärr så hittade man hela tiden mer sjukt horn och det ville aldrig riktigt torka upp helt.

Månaderna gick. Uppifrån kronranden började det växa ut nytt horn och efter ett tag så hade det vuxit ner så pass mycket att man kunde börja täcka resten av hoven med plast. På så sätt så fick Amarillo mer stöd när han skulle röra på sig.

Det hade gått tre- fyra månader och vi kunde nu sköta vissa av omläggningarna själva. Det gjorde att vi bara behövde åka iväg ett par gånger i veckan för bandagering och rengöring av såret. Amarillo blev piggare och hade mindre ont.

Trots att man försökt skära bort allt det sjuka så fortsatte det att komma mer. Nertill på hoven hade det också utvecklats en abnorm tillväxt i själva kötthoven.

Det gjorde att kötthoven inte fick plats inuti hornet som växte ner så man fick hålla öppet där.

Vi gav det hela mer tid men till slut en dag på senvåren så kände vi nog allihop att det fick vara nog. Det hade gått åtta månader och det fortsatte alltjämt att utvecklas varigt och sjukt horn.

Jag kommer ihåg att vi stod på asfalten mellan stallarna på veterinärhögskolan när veterinären sa att vi gjort allt vi kunnat. Jag fick lämna kvar Amarillo för avlivning och vi fick åka hem med trailern tom. Vi belv naturligtvis ledsna men på ett sätt kändes det skönt att Amarillo hade kämpat klart med allt sitt onda.

Vi satte oss i bilen och styrde hemåt. Det var maj och varmt ute. Sommaren stod för dörren.

 

Anna

4 april 2008 12:18

Vilken sorglig historia...
Jag som trodde den skulle sluta bra!

 

Madde

15 april 2008 17:21

Hej, idag fick jag veta att detta som Amarillo hade- har troligtvis min med. Jag gråter när jag läser.

Beklagar verkligen, och ser vad som väntar oss bakom krönet....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...