Hej! Dagen idag har bestått av ett massivt mörker, moln och regn. Men som väl är ingen storm. Det finns en ganska stor mysfaktor med såna här dagar. Så länge man får sitta inomhus i en mjuk fåtölj med tjocka strumpor och något bra på TV:n vill säga. Men att klä på sig och gå ut är helt enkelt inte något vidare. 

Jag är bortskämd! Vet inte exakt när det hände. Men så är det. 

I morse var valet mellan ridhus och utomhus inte svårt. Förr i tiden hade jag aldrig tvekat inför att klä på mig vad som behövdes och i med eller motvind ge mig ut i mörkret. Gabbi och jag hade en  arsenal av kläder för olika väder. Dessa förvarades i garaget hemma och vad man skulle ha på sig valdes nogsamt efter väderlek. 

Den stora orangea jackan på bilden ovan hade jag ärvt av pappa. Det var en gammal "vägverksjacka" klädd med vitt fluff och den släppte inte igenom en uns av väta. Släppte nog inte ut något heller... Jag hade i min ägo också en skoteroverall, blå med svart ludd invändigt och en väldigt praktisk lucka i baken. Närmare än så går jag inte in på det. 

Katla, hästen fick klara sig med sin egen fluffiga vinterfäll. Klippta hästar förekom inte och täcken i hagen hade de inte heller.  

På fötterna brukade vi ha olika sorters snörkängor. Egentligen alldeles för stora och klumpiga för stigbyglar. Men nödvändiga för att inte behöva amputera några tår. 

Jag hade ett par Graningekängor som jag tyckte extra mycket om. Det var snörning från tårna till strax över halva skenbenet. Så de tog sin stund att ta på och av men de var oslagbart varma. De kängorna hängde med många år och den sista vintern de var med så hade jag dem ibland på jobbet eftersom det var en sån där riktigt kall vinter.

Den allra sista gången jag använde Graingekängorna var den dagen jag hade dem på medan jag gjorde rent i stallet. Det var den där dagen när jag gick och irriterade mig på att jag fått tag på ett par strumpor som kasade ner och lade sig som en klump i tån. Men jag bet ihop och jobbade klart. 

Man ska inte låta stövlar stå i ett garage en längre tid utan uppsikt...

Mössen hade byggt bo i ena stöveln. Strumporna kasade helt enkelt inte ner och för de nyfödda musungarna gick det inget vidare efter en fömiddag i ett stall tillsammans med en uppsättning tår på en fot i en stövel. 

Jag hade en kort ceremoni för musungarna och stöveln innan jag lade dem till vila i soptunnan. Därmed var Graningenstövlarnas era förbi. (Förlåt alla djurvänner, men jag tror och tröstar mig med att livet nog flugit ur ungarna innan jag tog på mig stövlarna för de var inte alldeles färska!) Jag fick också av förklarliga skäl en vana att alltid hålla stövlarna upp och ned innan jag tar på mig dem. Sommar som vinter. En vana som hållt i sig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...