Hej! När terminen slutade så fick jag ett flertal växter av mina fantastiska elever. Jag gav dem naturligtvis en överlevnadsgaranti i form av att jag skulle visa med bilder att växterna levde och frodades under sommaren. Nu tycker jag att det är dags för den första delen av uppdrag blommor sommaren 2013. 

Först ut är den fina krukan med några olika sommarblomster vilken ni kan se frodas å det bästa.

Nummer två är denna vackra växt som bara blommar och blommar. 

Nummer tre är det annorlunda och väldigt dekorativa torvblocket med stenväxter som lever livet utanför min altan. 

Och så tomaterna i den stora hängkrukan som också var fullproppad med påsar med nötcreme. Nötcremen har jag ätit upp alldeles själv. Varenda påse! Jag bjöd inte en enda. Tomaterna tänker jag också klämma i mig själv. När de är klara! ...om inte grannens grönsaksätande hund hinner före vill säga...

Sen fanns det också en femte växt. Men den har inte kommit med på bild av olika anledningar. Vi kan säga att den inte var anträffbar just denna dag...eller någon annan dag heller. 

Det var bevisen i juli. Hoppas kunna upprepa detta i augusti. 

Det gäller att vattna sina växter ofta nu när det är så stekande hett. Man kan nästan se hur jobbigt de har haft det efter en het sommardag. Hängiga och trötta. Så kommer svalare kvällsluft och vatten på det och blommorna lever upp igen. 

Blommor i trädgården kan man  vattna. Men beteshagarna åt hästarna behöver vatten i form av regn. Det har de inte fått på ett tag nu och därför blir det dålig återväxt på betesmarkerna under varma och torra somrar och man får se efter beteshästarna lite extra så de håller hull. Man kan behöva stödutfodra hästarna som komplement till betet. När det är dåligt med bete ökar också risken att hästarna äter olämpliga eller till och med giftiga växter som de annars skulle ha valt bort. 

Krafft har givit ut en lättläst och bra folder om giftiga växter som ni hittar här

Med detta- over and out för idag.

Hej! Lusen och jag drog iväg på tävling igår på sommarens hitintills varmaste dag. Nu hade idag inte varit ännu för då hade vi åkt på årets näst varmaste dag. Destination var Enköpings Fältrittklubb och Working Equitation. Detta skulle bli vår tredje start i WE och vår första start på gräsbana. Faktum är att samtliga tre moment reds på gräs. Detta hade föranlett att jag samlat viktig information från EFRK:s rutinerade fälttävlansryttare angående broddning av häst för bästa fäste på gräs i hög hastighet. 

De inköpta gräsbrodden byttes efter tipsningen ut mot  vanlig vinterbrodd med hård kärna och det skulle visa sig vara perfekt ute på EFRK:s terrängbana. 

I vilket fall anlände teamet och jag till EFRK vid elvatiden på lördagen. Teamet bestod förutom Lusen och mig utav min mamma, pappa och så Gabbi. Vi har teamat ihop sedan jag och Gabbi föddes så att säga, förutom Lusen som är nyast och kom in i gänget för ett år sedan. 

I vanlig ordning skulle  dressyrmomentet ridas först. Även detta på gräs så broddarna åkte i direkt. Jag hade ju preparerat broddhålen med öronpropparna som jag köpte i veckan så dessa skulle först petas ur. Sedan var hålen soprena och det var bara att börja skruva. Jag kan varmt rekommendera biltemas orangea öronproppar till broddhål. 

När vi kom ner till banan var det två ekipage före mig. Perfekt en sån här varm dag. Det var dessutom fruktansvärt mycket flugor och broms som ville kalasa på både hästar och folk. Mamma sprang runt med sitt myggstift och Gabbi sprejade Lusen med flugspray. 

Så blev det vår tur. Vi brukar vara ganska säkra på dressyrmomentet men denna gång blev det en lite skakig början. Precis när jag gjort första halten så landade en broms storlek bombplan på Lusens ena framben. 

Den bestämde sig för att sitta kvar under i stort sett hela travprogrammet. Kanske skulle den någonstans men orkade inte flyga dit eller så var den bara hungrig. Lusen gjorde sitt bästa för att gå dressyrprogram och samtidigt göra sig av med broms. Så han ömsom lyfte och sprattlade med frambenet eller så dök han med blottade tänder mot bromsen. Jag satt uppepå och funderade på om jag skulle stanna och låta honom klia bort den. 

Men i skritten tyckte den väl att farten blev för låg och så flög den sin kos. Resten av programmet kändes riktigt bra inklusive galoppombytena som samtliga blev rena denna gång. Vi lade oss på tredje plats efter dressyren. 

Efter  detta blev det en stunds paus för bangång. Sedan fick LA klassen rida sin teknik och speed och därefter startade den medelsvåra klassen. Jag skulle rida  sist i Msv så Lusen hann gå ner till trailern och sätta i sig ett halvt ton hösilage under tiden vi väntade. 

Så blev det dags för teknikbanan. Den var förlagd på gräs på  EFRK:s stora terrängbana. Det var rätt så långa distanser mellan hindren. Lusen och jag kom upp till banan när det var två ryttare kvar före oss. Perfekt i tid ännu en gång. Tack vare teamet! Lusen kändes taggad och lade till och med av en liten bockserie medan han väntade på sin tur. 

Så fick vi startsignal. Första hindret var repgrinden. Lusen vet precis hur man ska göra så det gäller att hänga med. Sedan var det en raksträcka mot tre tunnor med galoppombyten mellan och därefter skulle vi tillbaka för att hämta lansen i en tunna längre bort. Anridningen mot tjuren gick toppen och vi fångade ringen på vägen. Efter det skulle vi direkt in på en åttvolt mellan två tunnor och göra galoppombyte mitt emellan. Inte helt lätt att styra på en hand och balansera en lång lans i den andra. Hindret avslutades med att vi stoppade ner lansen och ringen i ytterligare en tunna. 

Vi galopperade vidare fram till bommarna där man skulle göra sidepass först för höger skänkel och sedan för vänster. Direkt efter bommarna så var det anridning mot ett hinder bestående av två röda stockar fyllt med halmbalar. Där var det många hästar som stod emot och så också Lusen. Så vi fick ett stopp som jag inte var  beredd på. Ny anridning och han bestämde sig för att det var okej att hoppa. 

Så var det dags för fållan som skulle ridas i båda varv. Efter det kom en galoppsträcka bort mot parallellslalom. Sju pinnar vilket genererar sex galoppombyten som ska ligga på linje. Lusen jobbade på så fint med slalomen som är ett riktigt mjölksyrehinder. 

Vidare mot bordet där man skulle göra halt och visa stillhet samtidigt som man böjer sig ner och lyfter upp en kanna och ställer tillbaka den. Det kan vara rätt så svårt när man har kommit i full galopp innan och så plötsligt ska hästen stå helt still och visa lugn. 

Direkt över i galopp och mot enkelslalomen och därefter klockan i en L-formad korridor. Där är det betydligt lättare att rida in. Men att rygga ut i ett L är desto svårare. Men vi kom inte emot någon del av hindret och vi kkunde gasa vidare mot det sista hindret som var träbron och så i mål.

Nu fick vi en tiominuters skrittpaus innan vi skulle rida speeden. Medan vi skrittade fick vi höra i högtalaren att vi hade den näst högsta poängen. 

Lusen kom ner fint i puls och jag tog några välbehövda klunkar Cola. Så red vi in på banan igen för att rida speedmomentet. Det går ut på att rida hela banan på tid. Men man kan inte bara fräsa på i full fart för om man misslyckas med något moment får man tidstillägg och det kan bli dyrt i slutänden.  

Det var i stort sett samma bansträckning med några små förändringar. Jag gick igenom banan i huvudet innan startsignal och sedan bar det av. 

Grinden, tunnorna, lans ut tunna, tjuren och vi fångade ringen ännu en gång, lans i tunna och så bommarna. Jag klämde på lite extra mot hindret och Lusen hoppade. Så direkt sväng till vänster och fållan. Vidare mot paralelleslalom och därefter direkt på enkelslalom. Någonstanns mellan pinnarna kom jag på att det nog var dags att andas också så jag tog ett par andetag. Det gjorde susen! Pinnarna  var bara millimetrar från mina ben men alla stod kvar när jag kom ut på andra sidan. Vi höll farten hela vägen in i korridoren och backade utan missöden. Bron var utbytt mot en bank som låg en bit längre bort på banan. Så här kom ännu en galoppsträcka och banken gick utan problem. 

Efter det var det ungefär 200 meter kvar till mål och jag tänkte att jag nog kunde släppa på ordentligt. På nåt vis finns det alltid lite krut kvar i Lusen och jag lovar att det gick fort. Vi gick i mål på dagens snabbaste tid. 

Trots det så kom vi tvåa även i speeden. Det visade sig att vi hade trampat över den sista bommen med det sista benet i sidepass vilket gav fem sekunders tidstillägg. Så vi blev slagna med hela en sekund av Paulo Bastos som också blev dagens vinnare. :) 

Lusen hade sån himla tur att han vann en ny grimma. Han hade nämligen haft sönder sin nere på parkeringen när han skulle förvisa en geting ur trailern. Det är ännu en sak man bör ha med sig dubbelt av. Jag har redan dubbelt av träns och stövlar eftersom det är saker som förolyckas lätt på en tävlingsplats. Nu blir det dubbla grimmor också framöver. 

Vi var så klart jättenöjda med en andraplats Lusen jag och teamet. Nu blir det vila och skogsridning för Lusen i ett par veckor. Inga tävlingar förrän mitten av augusti. Idag har vi skrittat på stigar och Lusen har ätit löv från träd och buskar och lite gräs också. 

Den förvisade getingen kom tillbaka precis innan vi skulle åka hem förresten. Den störtdök målmedvetet och stack Gabbi i benet. Inte snällt! 

Hej! Det här med kläder och ridutrustning... Det finns ju precis hur mycket som helst i alla färger och material. Jag ska inte sticka under stol med att jag själv tycker det är roligt med en fin tröja eller ett träns i rätt färg till sadeln. Man kan matcha hur mycket som helst men som ni vet...less is more.

Det som är bra idag är att det finns ett rätt så stor utbud av ridsportaffärer inom rimligt avstånd och att flera av dessa säljer både billiga eller lite dyrare saker. Jag vet inte om saker var dyrare förr eller om man bara inte konsumerade i såna mängder som man gör idag. Förmodligen det senare.

Jag kommer ihåg när Gabbi och jag fortfarande delade på en ridkavaj. För det mesta hade vi åkt på samma tävlingar och då hon red C-ponny och jag D-ponny så fungerade det bra. Men så började jag rida mer och mer dressyr och Gabbi höll fast vid att hoppa.

Plötsligt en dag skulle vi åka åt helt varsitt håll. Jag skulle rida lag så jag fick ta kavajen medan Gabbi fick låna av en klubbkompis som skulle till samma tävling som hon. Naturligtvis blev det så att både Gabbi och klubbkompisen placerade sig i samma klass och samma kategori.

Så Gabbi var tvungen att själv gå till domaren som satt i domartornet (jag kommer i håg att man hade sån väldig respekt för domaren) och så fick hon be om dispens att ta emot priset iklädd klubbtröja. Hon tyckte det var så pinsamt att mamma och pappa tog med henne till ridsportaffären samma vecka och köpte henne en egen kavaj.

Idag har Gabbi och jag fortfarande varsin kavaj. Det blir lättast så. Annars delar vi på mycket som exempelvis flugspray, kraftfoder och hästgodisar.

Apropå hästgodisar så kollade jag tänderna på Lusen för ett par veckor sedan. Jag tyckte han hade ändrat sitt tuggmönster vilket kan vara ett tecken på att det är något som inte är helt bra inne i munhålan. Så veterinären fick komma och ta en koll. Men det såg så fint ut.

-När var det du märkte att han tuggade konstigt, sa veterinären.

-Jo, mest när han får sina hästgodisar, svarade jag.

Veterinären tittade strängt på mig.

-Hästgodisar?

Jag fann mig snabbt, ni vet precis som när tandläkaren frågar om tandtråden.

-Jamen bara på lördagar förstås! Jag såg hur veterinären sänkte garden.

Phiu! Jag skyndade mig att byta ämne. Tur att veterinärer inte vet att varje dag är en hästlördag!

En sak som Gabbi och jag inte delar på är hästschampo. Hon vill inte använda mitt Skimmelschampo för hon är rädd för att hennes häst ska tappa färgen av det. Fast egentligen tror jag inte det är någon fara. Såna där schampon fungerar inte .Det vet jag eftersom jag använde ”Vo5 bevara färgerna” på min gråskimmel förut men han blev ju vit ändå.

Men jag är glad att jag får ha schampot ifred för det är rätt så dyrt.

I morgon åker jag tillbaka till Enköping där jag just nu håller WE-läger för ett gäng hästar och ryttare. På eftermiddagen blir det WE-tävling och då ska jag döma. Efter det ska jag hem till stallet och bada Lusen som ska tävla på lördag och till sist ska jag hem till familjen och själv hoppa i badet efter en lång dag. Jag ska däremot inte ta av skimmelschampot utan av ”bevarafärgernaschampot”. För tänk om jag har fel angående funktionen... Jag har nämligen på sistone upptäckt ett litet problem med att den naturliga ursprungsfärgen i mitt hår verkar falna allt mer och mer. Men det passar väl fint för en medlem av Team Tant i och för sig.

Nedan en bild på Ridkavajen när det var min tur att ha den!! 

...och som alltid några som är en liten aning mindre fotogenique...

Idag har det kommit några riktiga regnskurar vilket var behövligt för banor och marker. Regnskurarna uppskattades inte bara av det som växer och gror utan också av hästarna. En skur på sommaren gör att det förhoppningsvis någonstans i hagen blir ett litet lager med lera som en häst absolut inte kan motstå. 

Det är i regniga tider våra vänner hästarna förvandlas från att vara ”bara” Equus Caballus till att gå under namnet Equus Caballus Rullus. Equus Caballus Rullus är inte en ras utan en art i vilken samtliga hästraser kan återfinnas. Åtminstone efter ett ordentligt bad. 

Arten Equus Caballus Rullus kan i sin tur delas in i undergrupper. Jag tror ni har träffat på de flesta av dem. Men här kommer en liten lathund i vilket fall. Ni som inte har häst- se och njut, ni som har häst- se och rys. 

Equus Caballus  Rullus Minimalis

Är mycket ovanlig. Det enda som avslöjar att man har med en ”Minimalis” att göra är en lerfläck uppe vid manken och möjligtvis någon enstaka lerfläck på flankerna. Står det en Equus Caballus  Rullus Minimalis i din box på eftermiddagen kan du skatta dig lycklig! 

Equus Caballus  Rullus Singulis

Är vanligt förekommande efter regn. Det vanligaste scenariot är att hästägaren går till hagen för att hämta sin häst som vid första anblicken ser helt normal ut. Då ägaren är framme vid grinden vänder hästen plötsligt andra sidan till och då står det klart, en Equus Caballus  Rullus Singulis uppenbarar sig. På svenska kallar vi dem gärna ”Halvrullare”. 

Equus Caballus Rullus Maximus

”Dubbelrullaren” är också mycket vanligt förekommande. Förvandlingen kan dock gå lite olika till. En del hästar gör först klart den ena sidan och lite senare den andra medan lite mer rörliga individer kör hela paketet på en och samma gång. Ibland upprepas proceduren och resultatet fördjupas avsevärt. 

Equus Caballus Rullus Skräckus

Detta är den minst populära sorten av ”Rullus”. Detta kan få vilken hästägare som helst att gråta. En ”Skräckus” visar sig oftast dagen före tävling, timmarna innan en viktig träning eller när man har som minst med tid. Det är bara att ta sig mot vattenspiltan... och... det är okej att gråta!

Hej! Vilket underbart väder och vilken fin sommar vi har!

Idag var det nästan outhärdligt varmt vid Gabbis och min stavgångspromenad. Men vi kämpade på, armarna brann och låren brann. Inte på grund av solen utan på grund av vårat fantastiska tempo vill jag tro! 

Det har varit en bra dag. I morse hade Lusen och jag stämt träff med en Lusitanokompis och hans ryttare på WE banan klockan åtta. WE blir dubbelt så roligt om man tränar tillsammans och båda "Lusarna" var så duktiga. Vi avslutade med en liten sväng på ridvägarna. 

Klockan tio var det dags för lektion för fina Friesern Kadde och hans ryttare och klockan ett för duktiga ponnyn Maja och  hennes ryttarinna. 

Tänk så olika hästar kan vara och alla så fina och duktiga på sitt eget vis. 

Ikväll har jag haft två grupper som tränat WE. Så dagen slutade liksom där den började :) Alla var jätteduktiga såklart och hästarna blir så nöjda när de förstår hur hindren ska utföras och när de lyckas.  Solen gick i moln vid halvsextiden och efter det var det riktigt behagligt både att hålla lektion och att rida. 

Isa som var med på lektionen hade fått nya skor för dagen och Ann Marie som red berättade att hon var lite torr om hovarna just nu.

Torrt och varmt väder torkar ut hovarna och gör dem hårda och lite mer stumma. När Ann Marie sa det där om hovarna kom jag på en grej som jag använde på en häst jag hade som hade väldiga problem med torra hovar som sprack och gick sönder, speciellt på sommaren.

Jag försökte förklara lite snabbt hur jag gjorde hemmatillverkade tofflor som jag blötte och använde för att tillföra fukt i hovarna. Men jag tror inte att jag förklarade så bra för alla tittade så konstigt på mig. Jag gör ett "dagens tips" i bloggen istället sa jag. Så här kommer det:

Dagens tips! 

Tofflor för torra hovar

(Nu finns/fanns det faktiskt filttofflor att köpa som man kan/kunde blöta och sätta på hästens hovar, men då många hästar har en förmåga att tugga sönder saker som går att tugga sönder så är nedanstående ett mycket prisvärt alternativ!)

Du behöver:

Nosremmar (1-4 st beroende på antal tofflor) Finns att köpa på t ex Hööks för en lagom peng. 

Disktrasor (finns på rulle)

Klipp till en lagom bit disktrasa. Den ska gärna vara vikt ett par gånger för att hålla kvar mer vatten. Gör snitt  med jämna mellanrum upptill och trä igenom nosremmen. Dränk tofflorna i vatten och sätt en på varje ben som är utrustat med en torr hov.

Klåfingriga hästar kan stå med tofflorna medan man är i stallet.

Välartade hästar kan behålla tofflorna på hela natten för lång effekt! 

De klåfingriga hästarna är rätt så vanligt förekommande...

Hej! I en av kvällstidningarnas söndagsbilaga fanns det i helgen ett reportage om 85-åriga "Gurre". Hon är ridelev på en ridskola i Stockholm och har varit så sedan mitten av sjuttiotalet. Gurre berättar om hur "tantgruppen" träffas och rider varje vecka och om hur gruppen turas om att ta med sig lunch och att eleverna alltid sitter ner tillsammans och äter efter ridlektionen. Det roligaste i artikeln är när Gurre säger att det går inte alltid bra på lektionen. Man måste vara fokuserad. Om man varit ute och festat om dagen före till exempel så känner hästen det direkt!

Jag skulle tro att många av oss som jobbar eller rider på ridskola känner igen sig. Rida på ridskola är något man kan göra precis så länge man själv önskar och tycker det är roligt.

När reportern frågar Gurre om hon verkligen lär sig något fortfarande så blir hon nästan förolämpad och svarar att varenda lektion är unik.

Visst är det fantastiskt med ridning att det egentligen inte finns någon övre gräns för att sätta sig i sadeln. Ulla Håkansson, 76 år, red SM i dressyr vid Strömsholmstävlingarna för några veckor sedan. Nu har jag ju alltid hävdat att Ulla är ridsportens Ingemar Stenmark. Men även om man inte har för avsikt att hålla sig i den absoluta toppen som sjuttioåring så kan man rida på den nivå som man själv tycker är lagom.

Själv hoppas jag på att jag kan behålla min plats på hästryggen länge än. 

Ett sätt att behålla förmågan att klättra upp i sadeln är att träna varierat. Förutom det dagliga rid- och stallpasset så försöker jag röra mig på andra sätt också.  Gabbi och jag brukar ägna lunchen åt en promenad så ofta vi hinner. Det är skönt att komma ut och gå och man hinner prata och se naturen. När man går får man bra rörelse i hela kroppen och övar upp flåset också. För att sporra oss lite extra så har Gabbi laddat ner en app där vi kan se gånghastigheten och längden på rundan bland annat. Cykla gillar jag också. 

Nu ska jag inte sticka under stol med att ”ålderskrämporna” redan börjat smyga sig på... För tio dagar sedan var jag hos min läkare för att kolla upp en ond höft som vägrar ge med sig. Det blev kortisoninjektioner och så rådet att korta ner promenaderna till hälften. Inte populärt. Jag funderade en stund och så frågade jag om det inte var möjligt att få en del avlastning genom att använda stavar istället. Det nappade läkaren på. 

Igår fick jag ett SMS från min syster som också har så där lite lagom utdelning av krämpor. -Stavar inköpta! 

Idag var det dags för stavinvigning! Innan det begav sig så måste vi montera ihop våra stavar. Gabbi och jag packade upp paketen och fixade med längd och satte fast alla små tillbehör där vi trodde de hörde hemma. En fot för asfalt och en annan för grus. Själva monteringen tog ungefär lika lång tid som en promenad bukar göra totalt. Men skam den som ger sig! 

Handskar på! Jajamen, det gäller att ha rätt utrustning. Till saken hör att jag också hade på mig ett par sprillans nya gåskor så jag kände mig rätt så proffsig. Mindre proffsig kände jag mig när det var dags att stoppa i händerna på rätt sätt och spänna fast öglorna på handtaget. Det tog sin stund och precis när jag var klar så sa Gabbi; Det står ju höger på din vänstra stav. Jaha, det var visst en vänster och en högerstav. Bara att börja om. 

Vi övade en del fram och tillbaka på parkeringen innan vi kom iväg. (ingen såg oss...) Armarna i 90 grader, vänster ben fram, höger stav, tryck ifrån. Ibland hamnade man i passgång och det var kanske inte så effektivt men det såg väldigt roligt ut. 

Så gav vi oss iväg. Vi passerade Kenneth och traktorn vid hoppbanan.

-Nu måste jag säga att det där är väldigt nära tantvarning, ropade han. 

Ha! Han skulle bara veta hur vältränade vi kommer att bli! Stavar ger en hel del bättre kondis än en traktor! 

Vänster- höger, vänster- höger...

Armarna började brinna redan under den första kilometern, baksidan av låren stramade och det blev inte så värst mycket pratat. Andra kilometern så domnade båda armarna bort och det kändes lite ”bättre”.  -Jag tror jag ska köpa ett sånt där bälte med vattenflaska på, flåsade Gabbi under den tredje kilometern. Det finns annars en ryggsäck med ett långt sugrör , sade hon i nästa andetag. Undrar vilket som är bäst? 

Jag kunde inte svara, tungan satt klistrad mot gomen. Det kan kvitta, tänkte jag, flaska eller sugrörsrygga, bara jag får något att dricka. 

Vi staplade sista biten tillbaka mot stallet och lade tillbaka stavarna i bilen. Vi tar den långa rundan när  vi har övat ett tag, sa Gabbi och jag höll genast med. 

Det här kommer få oss att tycka att ett dressyrprogram är lätt som en plätt när vi tävlar framöver, flåsade Gabbi medan hon hängde över motorhuven på bilen. Jag nickade medhållande medan jag tänkte att vi nog inte får se den effekten redan på fredag då vi tävlar båda två. Snarare tvärtom... Vi får nog räkna med en del träningsvärk innan vi ser resultatet. 

I morgon tar vi fram stavarna igen! Nu ska vi bara få med oss resten av tantlaget också! 

Jag säger bara -Respekt! 

Respekt till alla stavgångare.

Lägerdagar

Första morgonen, stallplanen fylls av förväntansfulla.

Pirr i magen och någon håller pappa hårt i handen.

Samling och sedan slår sig alla ner i gräset för att leka namnlekar.

Redan där har någon fått en alldeles ny kompis.

Snart får alla veta namnet på sin alldeles egna lägerhäst.

Sommarväder och uteritt barbacka. 

En lång rad med hästar som lunkar. 

Barn som sitter på breda ponnyryggar i gungande skritt.

Flugor som surrar kring hästarna och svansar som viftar.

Barn som glider hit och dit men sitter kvar.

För det mesta. 

En regnig dag har alla ridit i ridhuset på förmiddagen.

Hästarna står i stallet och äter sitt hö.

Barnen har precis ätit lunch.

Sitter bänkade och ser en hästfilm på stora vita bioväggen.

Dom har sett den många gånger nu och kan alla rader av repliker. 

Det är ändå spännande och filmen är lite sorglig. 

Ridpass och dagar flyter i varandra.

Små ben hamrar mot en sadelkåpa för att få trav på sommartjock ponny

Stora barn går bredvid små, hjälps åt att hissa upp en sadel högt.

I stallet blandas åldrar och barn får lov att vara barn.

Sista dagens eftermiddag, spretiga flätor och nyputsat träns.

Farmor och farfar på läktaren och nytt pirr i magen.

Samma morgon har de tränat på banan

och nu kommer de ihåg ända till mål. 

En fin rosett, blå och röd, hängs i tränset 

och sedan många klappar på hästhalsen och en kram. 

Alla samlas efteråt för att få diplom och sedan massor av glass och prat

Lägerhästarna släpps i hagen på eftermiddagen och barnen skingras.

Det är långt kvar på sommarlovet ännu.  

Den här veckan som man längtat efter så länge gick så fort.

Rosetten kommer att hänga på en vägg länge framöver.

Bokstäver på baksidan med ett hästnamn och ett hjärta. 

Senare när vuxenlivet är här läggs den i en låda 

bland andra barndomssaker och varma minnen.

Om det vuxna barnet tar upp den och håller den nära kinden

kan man känna doften av häst på sommaren som är så speciell.