Hej! Det har varit några arbetsamma men roliga veckor med dressyrläger och nu i veckan läger med våra jätteduktiga träningselever och elever med egen häst. Nu återstår endast veckoslutet och på måndag börjar höstterminen på ridskolan. Det ska bli så roligt att träffa alla elever igen och komma igång med lektionerna.

Men innan vi startar upp på måndag så ska vi ta oss iväg på konferens. Gabbi, Therese, Erica, Lisa och så jag. Denna gången blir det Sparreholms slott som vi gästar. Förra året var vi på Härjarö och levde vildmarksliv så denna gången känns det bra med lite mer ordnade förhållanden. Umdrar bara vilken av mina aftonklänningar jag ska packa ner... Skämt åsido, det är otroligt värdefullt för oss att hinna sitta ner och planera verksamheten på ridskolan tillsammans. Vår strävan är ju att hela tiden utveckla vårt koncept så vi utvärderar, spånar idéer och går igenom alla våra dokument och ser om vi vill göra förändringar.

Vi ska såklart ha en hemlig aktivitet också. Jag hoppas det finns möjlighet att koppla upp sig mot internet på slottet för i så fall ska jag uppdatera er därifrån. Men jag kan säga som så att jag tror att jag kan ha en liten fördel gentemot de andra. Men vi får väl se, jag vet ju att alla de andra är riktiga tävlingsmänniskor de också.

Det finns en annan bra sak med att få åka till Sparreholm också och det är att jag kan gå runt där och reka platsen i lugn och ro inför att jag ska tillbaka dit och tävla i början av september. Det kanske också ger mig en fördel tänker jag att jag vet var t ex toaletten ligger och inte går vilse på väg till cafeterian.

Ordning och reda är viktiga saker på tävlingsplatsen! Då menar jag inte bara häst och utrustning utan också insidan på mitt huvud. Det är inte bra när det händer för många oförutsedda händelser. Man ska förbereda för det mesta för det kommer ändå överraskningar.

Jag har till exempel alltid med mig två av de flesta av de saker jag packar ner. Inte sadeln då men träns, stövlar, grimma och sådana saker som har en benägenhet att gå sönder när det inte passar sig.

Men även om man gör vad man kan för att täcka upp för eventuella händelser  på tävlingsplatserna så kan det hända ändå. En gång skulle jag bara titta till min häst i transporten och så blåste dörren igen när jag var därinne. Naturligtvis så hade vi tagit bort det lilla snöret som man kunde dra i för att öppna dörren inifrån eftersom min häst hade en benägenhet att öppna dörren så fort man kom ut på en större väg. Jag antar att han gillade att känna vinden i pannluggen. Jag kunde inte öppna i vilket fall och parkeringen var helt tom på folk. Så det blev bara att stå där och vänta tills jag hörde röster närma sig. Sedan började jag banka och ropa för att bli utsläppt. Det tog en stund innan någon fattade vad det var som lät och det var rätt så pinsamt...

En annan gång så hade jag helt räknat fel på tiden och fick slänga på sadeln och rida rätt in på banan i ett LA program. Jag red en halvblodshingst som var så där härligt ”hingsttrög” och det var nog en av de mest förskräckliga uppvisningar jag presterat. Envis som synden red jag hela programmet. Det var riktigt svårt att klämma fram det där leendet vid den sista halten. Men felet  var ju mitt och inte hästens. Så nu för tiden är jag väldigt noga med att vara ute i tid. Dessutom är ju fasta starttider en välsignelse. Om det inte är den där helgen när man ställer om klockan och glömmer att göra det förstås...

Förberedd är ett viktigt ord för mig när det gäller att prestera sitt bästa!

Hej! I kväll är det ”målgång” för dressyrlägret som jag haft under veckan som varit. Jag kan faktiskt inte komma ihåg hur många somrar vi kört detta läger exakt samma vecka på sommaren. Det är nog sex år eller möjligtvis ”bara” fem, förmodligen åtta. Jag ska fråga deltagarna i kväll för många av dem sexton som går i år har  varit med varenda gång. 

Jag skulle tro att ryttarna är lite möra så här på fredagen. Jag är det i alla fall trots att jag ”bara” haft uppgiften att dirigera dem under ridpassen samt pratat mig torr i halsen under teoripassen. 

Den här sommaren har  vi haft lite otur med vädret. Vi red ute första dagen men sen har  vi prickat in regnvädren varenda ridpass. Tur ändå att vi har ridhus! 

Nu står dressyrprogramridningen för dörren och jag vet att några av ryttarna skulle samlas på en altan i ett villaområde redan vid tiotiden idag för att träna programridning. Det finns en liten chans att de filmar detta då jag bad dem snällt och länge. Vi får se! 

Sist avslutar vi med att grilla och ventilera veckans upplevelser och börja planera för nästa sommar förstås! 

På teorilektionerna i år  har vi pratat en del om hur små detaljer kan göra ett helt ridpass bättre och med positivt för både ryttare och häst. 

En sak som vi tog upp är hur viktigt det är att hålla efter hovarna på sin häst. Främst då tänker jag på att göra rent hovarna före och efter ridpass. Själva verkningen och skoningen av hästarna sköts av ridskolans hovslagare. 

När vi diskuterade hur viktigt det är att kratsa hovarna på hästen före och efter ridpasset så var det flera av eleverna som uttryckte att det är både svårt, lite läskigt och framförallt tungt och jobbigt. Speciellt när det sitter lera i hovarna. Men efter att jag förklarat en del om hovens funktion så var det flera som satt och nickade och nog egentligen förstod hur viktigt det är.

Hoven kallas ibland för hästens extra hjärta då en av hovens uppgifter förutom att ”sitta längst ut på benet” är att hjälpa hjärtat att pumpa runt blodet i kroppen. Dessutom sker cirka 70 procent av all stötdämpning i hoven. Vi tittade på en bild av hoven i genomskärning och då ser man att själva hornet egentligen bara är ett tunt hölje som skyddar en väldigt känslig insida bestående av hovben, strålben, kronben och kötthov.

Undersidan av hoven måste rengöras ofta för att undvika att det ligger bakterier som gror och orsakar infektioner. Slarvar man så kan det leda till flera olika sjukdomar i hoven. Dessutom måste strålen få möjlighet att arbeta just för att pumpa runt blodet i kroppen. 

Sulan som är under till på hoven mår inte heller bra av att det ligger en tjock klump med lera och skapar ett konstant obehagligt tryck. 

Vi hade en liten demonstration av hovkratsar också. Det tyckte alla var roligt. Först den vanliga sorten som alla känner igen i böjd metall och med ett tunt gummiklätt handtag i någon glad färg. Jag skulle tippa på att ridskolan gör av med runt 100 stycken sådana på ett år. De sllits ut, tappas i halmen eller faller undan på något hemligt ställe där vi aldrig hittar dem mer. Det är en ren kostnadsfråga att det är denna sort vi köper på ridskolan eftersom de ska betalas med elevernas kursavgifter som vi helst inte vill höja. 

Vi kunde konstatera att dessa inte är så greppvänliga. Speciellt inte om man ska kratsa hovarna på många hästar i rad eller om leran i hoven är väldigt torr och hård. 

Demonstration två var av en hovkrats med tjockare och mer greppvänligt handtag. Med den blev det lite lättare att få ur hård lera och den var också mer bekvämt att hålla i. 

Hörni, sa jag. Ni kanske skulle göra en investering! Köp er alldeles egna hovkrats, med tjockt handtag och i en färg ni gillar. Ni kan ju alltid hänga den i en karbinhake i byxhällan och spatsera runt med den när ni inte använder den. 

Jodå, nästa dag var det ett par elever som hade med sin egen hovkrats! Men de ville inte ha den i byxorna. Det ser inte så  snyggt ut när man rider sa de.

Det må vara hänt. Man kan ju alltid lägga den i  jackfickan. 

Hur det än är så är vi alla överens om att man måste göra sig besväret att böja på ryggen och hjälpa hästarna att bli av med skräpet i hovarna så de mår riktigt bra när de rids. Eller som jag sa; Jag tror ni alla tycker det är bättre att springa en timme i ett par mjuka ”Nikeskor” än en timme i träpjuck!

Hej! Idag tänkte jag berätta om några av de många projekt som vi har igång på ridskolan. Även om grundidéen med en ridskola är att man ska kunna komma dit för att lära sig att rida så är det så mycket mer i förlängningen. De som rider blir ofta kvar i många år i föreningen. Ridskoleryttare kan man vara hela livet. Några köper egen häst och några kanske till och med väljer att utbilda sig inom hästyrket. 

Flera av dem som arbetar på vår ridskola idag har jag sett sedan de var små sjuåringar som stod utanför stallkontoret iklädda sin första ridhjälm. 

För att våra medlemmar ska känna att det finns möjlighet till utveckling så erbjuder vi varje år flera olika projekt där man ska kunna delta utan att kostar mycket. Kunskap är utveckling! 

Team STIL  är ett samarbete mellan tre klubbar, Uppsala Ponnyklubb, Olunda Ryttarförening och Sigtunabygdens Ryttarförening. Projektet startades sommaren 2012 och har nu avverkat sitt första år. Det är öppet för ungdomar mellan 14 och 20 år som rider på ridskola. I Team STIL så vill vi visa på bredden och därför så försöker vi plocka med bitar från alla olika delar av ”hästeriet”. Under förra året har ungdomarna bland annat gjort dessa saker: Teambuildingdag, Flera föreläsningar bla Mental träning, besökt Segersta Equestrian, WE-clinic, övernattningsläger på Olunda, ridaktiviteter på de olika ridskolorna. I höst så ska gänget åka på en resa på tre dagar där de bland mycket gör studiebesök på Ultuna Hästklinik, bowlar, gör studiebesök hos en travtränare, ”fångarna på fortet”, studiebesök på en Ridskola och avslutningsvis besöker man Strömsholms Ridskola för att få en rundvandring och info om de olika utbildningarna som Ridskolan Strömsholm erbjuder. Det finns några lediga platser i projektet och det kostar 500 kr per år att vara med. Läs mer här om du är intresserad: Start.html

FRiK, Under Hösten 2013 drar vi igång en ny omgång av vår populära kurs för den som kanske i framtiden kommer vilja jobba på ridskola. Vi brukar erbjuda denna kurs till våra träningselever och kursen brukar vara i två till tre år med reglbundna träffar. I år har vi också bjudit in Olunda Ryttarförening att vara med. Det här projektet går ut på att ge ungdomarna bra kunskaper inför att de i framtiden kanske söker ridlärarutbildning eller anan hästrelaterad utbildning. Vi ökar kunskapen om hästen genom teoriundervisning. Men mycket sker praktiskt som att öva på longering, tömkörning, löshoppning, bandageläggning, lastning och inte minst lektionshållande där eleverna får turas om att hålla lektioner för de andra deltagarna som sitter till häst. Kursen har 14 anmälda deltagare och vi hade en samling av deltagarna den 7 juni. Första kurstillfället är den 7 augusti och då handlar det bland annat om ledarskap och hästhantering. Här är en länk till sidan där du ser vad som är på gång i FRiK: frik13.html

Ett annat projekt som har sin första träff nu i augusti, närmare bestäm den 24:e är PUFF, ”Projekt-utbildning/ungdomar för framtiden”. Det här projektet är för alla ungdomar oavsett utbildningsnivå mellan åtta och tjugo år som rider i ridskoleverksamheten. Den 24 augusti är det Kick Off för kursen med femkamp, samarbetsövningar och brännboll. Alla deltagare får en egen PUFF T-shirt. Vi kommer att anordna en mängd olika aktiviteter under terminerna där vissa är öppna för alla deltagare och andra riktar sig till olika kunskapsnivåer eller åldrar. Vi hoppas att projektet ska öka intresset och kunskapsnivån för hästen men också ge möjlighet till att man lär känna nya personer och öka sammanhållningen på ridskolan. Projektet är gratis för alla deltagare. Läs mer på Puffinbjudan.pdf

Hör av dig till oss på kontoret om du har frågor om något av projekten eller ännu hellre vill vara med :) Läs mer på www.uppsalaponnyklubb.se

Hej! Igår påminde min kusin mig om den "gula fläck" som levde kvar på mina föräldrars gräsmatta i många år. Eller levde kanske är fel ord då marken på den gula fläcken var stendöd.

Jag och min syster hade hyrt varsin ponny över sommaren och hennes var en som jag kallar det "kissa-för-att-lata-sig-ponny". (Några av er vet säkert vem han var.) Fast att det fanns sådana var jag helt omedveten om på den tiden och det var Gabbi också för den delen. Så den lilla gula ponnyn fick stanna och kissa precis så ofta som den ville. Vilket var ofta. Jag satt på min ponny och väntade medan den gula ponnyn stod i kisställning och skulle bli klar. Ibland lyckades han pressa fram några droppar men oftast stod han bara bredbent och tittade sig omkring eller passade på att beta lite i nån grästuva. 

Vi brukade rida upp på gräsmattan hemma hos mina föräldrar. Min mamma förstod tidigt att det inte var lönt att plantera så mycket annat än morötter åt hästarna i grönsakslandet. Så varje gång vi svängde från vägen och in mellan buskagen på föräldrarnas tomt så visste hästarna att det var fest på gång och så ökade de takten. 

Mamma lade varsin hög med färska morötter på gräset och hästarna mumsade glatt i sig. Gabbis ponny ställde sig förstås för att kissa och en gång lyckades han faktiskt klämma fram en riktig flod som absorberades av pappas välskötta gröna villaträdgårdsgräsmatta. 

Inom ett par dagar hade en stor fläck på gräsmattan gulnat och där ville sedan inget växa på en lång tid. Det var så den gula fläcken uppstod. 

Det här var den första men inte sista gången jag träffade på en "kissponny". Vi hade faktiskt en på ridskolan för ett antal år sedan, Dix. När han väl kommit på att kisspaus var ett bra sätt att få stå still så utvecklade fulländade han tekniken på kort tid. Från att ha varit kissnödig en gång per timme så kunde han bli det flera gånger per varv i ridhuset. En veterinär som vi konsulterade kände  direkt igen beteendet och kunde konstatera att det inte var något sjukligt utan bara en dålig vana. 

Dix såldes och lever fortfarande och blev väldigt mycket mindre kissnödig hemma hos sin nya ägare. 

Som sagt så har jag träffat på flera ponnyer (och några hästar) med detta och snarlika beteenden och därför vet jag också att det finns goda möjligheter att träna bort det. Man kan absolut konsultera en veterinär först för att kontrollera att det inte är något kroppsligt fel på hästen. Men sjukliga problem av den arten är väldigt ovanliga försäkrade den veterinär som jag pratade med.

Det finns säkert flera olika metoder. Men en häst med ett inrotat kissbeteende kommer att växa fast när den väl ställer sig och den kan vara väldigt ovillig att röra sig varken för skänklar eller smackning. Men att vända hästen brukar fungera då den inte vill gå framåt. Det är också trevligare än att sparka eller använda spö.  Ett ekipage som jag haft i träning fick göra en bakdelsvändning varje gång hästen frös fast. Inom en rimlig tids träning var hästen övertalad om att det inte blev någon rast bara för att man "låtsades" vara nödig och den valde i förlängningen oftast att fortsätta att gå. 

Nästa steg måste  vara att göra ridturerna intressanta för hästen så att den blir motiverad att jobba. För Dix del var ett miljöombyte en del av lösningen. Men med en egen häst kan man ju alltid variera arbetet genom att vara rida i olika miljöer. 

Den gula fläcken är i alla fall ett minne blott. Pappa och mammas grämatta är grön och jämn igen. Eller kanske inte direkt den här torra sommaren. Men nu beror det gula på torka och inte någon morotssugen ponny som varit på besök. 

Hej! Jag har kommit på en fördel med att ha en vit häst. Det är förmodligen den enda fördelen så jag värderar den högt. Sommarens flygfän verkar mindre benägna att äta av vita hästar än de som är mörkare som bruna eller svarta. Det är min egen iaktagelse så jag kan inte svära på att den stämmer.  

Så här års är annars bromsarna riktigt hungriga och vi hästägare kliar oss i huvudet i vår kamp att bespara våra hästar lidandet av alla dessa flygfän. Det finns en hel massa olika insektssprayer på marknaden som sägs skydda hästen mot odjuren. Frågan är bara hur nyttiga de är egentligen.

På en av de vanligaste flugsprayerna, en stor svart flaska, kan man läsa i det finstilta på etiketten; Får absolut inte användas i närheten av akvarium! Jag har länge funderat vad den egentliga meningen är? Men då jag inte lyckats lista ut det så har jag istället valt att alltid uppehålla mig och min häst en bra bit från närmsta akvarium vid användandet.

En gång var jag med om att en häst i ett stall blev insmord med diesel mot flugor...Efter tips från en hästkarl. Förmodligen hade han blandat ihop något gammalt motortips med ett gammalt hästtips.  Det stankt något förskräckligt och jag tror i och för sig att hästen fick vara ifred från både flugor, människor och andra hästar så länge lukten satt i. Men det är verkligen inget jag rekommenderar. 

När jag var yngre så tillverkade vi vårt eget flugmedel för att behandla våra ponnys med på sommaren. Receptet var mycket enkelt. För den som inte har möjlighet till användande av köpta medel långt ifrån akvarium så kommer här: Veckans tips. 

Hästtjejens Eget Flyg-och-far-din-gamla-broms-medel. 

Du behöver:

En tiolitershink i trevlig färg, till exempel blå. 

Tillräckligt mycket vatten för att fylla den blåa hinken. (Finns i de flesta vattenkranar)

Samt stora mängder av vitlök. 

Ställ hinken på golvet.

Fyll på med vattnet.

Ta fram en vitlökspress och börja pressa.

Ju mer vitlök desto mindre flygfän, så fortsätt pressa. 

Pressa lite till.

Sluta inte pressa för tidigt. 

När du till sist pressat klart så ställ hinken att dra åt sig lukten över natten.

...och över dagen...

...och över natten igen...

...och så! 

Sila bort vitlöksbitarna och voilá så har du ditt eget illaluktande vitlöksvatten. 

Ta en svamp och stryk ut rejält med Flyg-och-far-din-gamla-broms-medel över hela hästen. Detta blir garanterat en stinkbomb som skrämmer bort det mesta.

Det var några år sedan jag gjorde hemmagjort flugmedel sist så jag kommer inte ihåg exakt hur mycket färre broms som hästarna behövde stå ut med. Men jag kan garantera att jag aldrig såg till en enda vampyr under någon av alla mina ridturer. Så någon nytta hade det ändå!

Hej! I våras pensionerade vi ett par hästar i ridskoleverksamheten. Nya hästar kom och nu när halva sommaren har gått så har dessa hästar både hunnit komma väl in i våra hästflockar och dessutom ridits en hel del för att förberedas för att kunna börja jobba under höstterminen. 

Wincent E som är en sjuårig valack kom i maj och hann prova på att gå med på ett par lektioner i slutet av terminen. Han är väldigt vänlig och har en fin balans och bra rörelser. Wincent är en rejäl häst som fortfarande behöver lite tid att växa i sig själv. Han får växla arbete på bana med att komma ut i skogen och kliva över stock och sten. De som ridit honom har blivit förtjusta :)

I juni tog vi hem tre Irländska hästar. En häst av lite mindre modell och två C-ponnys. De fick gå direkt ut på bete för att äta upp sig efter resan. Men vi började ändå sitta på dem och rida små skogsturer rätt så fort för att de inte skulle "förvildas" :) 

Golden Joy kallar vi helt enkelt för Joy. Han är en liten stor häst på knappt 160 cm i mankhöjd. Han har varit en klippa från dag ett. Lugn och snäll. Vi brukar använda en väl inskolad ridskolehäst som "mentor" till nya hästar när vi rider. Mentorn får gå först i ledet ute i skogen och vara draghjälp vid hoppning till exmpel, tills man känner de nya hästarna bättre och vet hur de reagerar i olika situationer. Men Joy kunde rätt så fort gå in och ta den rollen. Det känns som att han är redo att börja på sitt nya jobb när som helst. 

Så var det C-ponnyerna Munsboro Humle och Munsboro Dumle :) En vit och en brun. Med tanke på att Dumle är en chokladkola så kunde man tycka att det vore praktiskt om den chokladbruna ponnyn hetat Dumle. Men så var det såklart inte. Det är den vita som är Dumle. 

Dumle är ju bara söt så man smälter. Han har  varit den av det tre irländarna som varit mest vaken, men på ett bra sätt. Pigg och lite känslig men samtidigt nyfiken och det har gått super att rida honom. Jag kan tänka mig att han till en början får prova att gå med på träningsgrupperna tills han känner sig hemma med att gå på lektion. Precis som ni är vana att vi gör med nya hästar. 

Och så var det Humle till sist. Han har hunnit äta upp sig en del sedan den här bilden togs för en månad sedan. Ett tag hade han det lite jobbigt med de "svenska myggen" och fick nässelutslag. Det är faktiskt rätt så vanligt att det är så den första sommaren för importerade hästar. Det är inte det att det inte finns mygg och knott på Irland utan att myggornas bakteriefloror skiljer sig åt. Det har en veterinär förklarat för mig då jag undrade. Det var rätt så lätt att lösa ändå genom att låta honom ha ett flugtäcke på sig utomhus. Nästa sommar klarar han sig säkert fint. Det brukar vara så. 

De stunder Humle är inne i stallet för ridning så tittar han alltid upp nyfiket när han hör att någon kommer. Han har varit lugn och fin att rida och jag tror inte det dröjer länge förrän han är "en i gänget" på lektionerna. 

I vanlig ordning så släpper våra hästar in nykomlingar så fint i flockarna. Ridskolans hästar går ju i huvudsak i två stora flockar i stora hagar. På sommaren har vi en tredje flock för de ponnys som inte mår bra av att äta mycket gräs. En ponnyhjärna är inställd på att äta för att överleva, vilket betyder ät så mycket du kan, man vet aldrig när det kommer dåliga tider. Ibland vet små runda ponnys inte sitt eget bästa. :)

Hej! Idag är det tisdag och Lusens två veckor i skrittlunk börjar närma sig sitt slut. Snart, snart ska vi börja jobba lite igen. 

Jag läste en artikel om ett ekipage som brukade rida iväg på långritter som kunde vara i flera dagar och till och med veckor. De tränade ordentligt hemma först för att klara distanserna och så packade de väldigt klokt för vara väl förberedda på allt som kan hända. Ett viktigt sätt för hästarna att få i sig det de behövde var genom att ryttarna lät dem beta längs med ridturen. De fick i sig både gräs och sly och på så sätt så höll de vätske- och energinivåerna i schack.

Jag undrar om Lusen också har läst den artikeln...?

Nu tycker jag personligen inte att våra uteritter kan räknas in i facket långritt. Vi är ju ändå tillbaka till stallet inom en timme på sin höjd. Men Lusen verkar inte vara av samma åsikt. Han kör ner huvudet grästuvorna eller dyker rätt in i ett taggbuskage när man minst anar det om man inte är beredd. Snabbt som attan kniper han av en tvåmeterskvist och sedan går han och tuggar i sig den bit för bit medan han lunkar  vidare. Så fort han har svalt kvisten så börjar jakten på nästa. Det gäller att hålla sig vaken för att göra undanmanövrar i tid. 

Tacka vet jag dressyrbanan, där växer det inte många taggbuskar. Man kan eventuellt se till en och annan ”taggig” tränare men annars är det rätt så bart. 

Nu är jag i och för sig glad att Lusens kvistar håller sig framtill. En gång när Gabbi och jag var ute och red ”offroad” så fastnade ett träd i svansen på hennes häst. Det hade avverkats i skogen nyligen så det fanns mycket där som satt löst. När jag säger träd så tänker ni kanske på en hundraårig ek eller liknande . Men det finns yngre träd i skogen också och det här var ett sådant. Trädet skulle säkert ha blivit pampigt om hundra  år ifall det fått sitta kvar i marken. Nu var det lite klenare men nog så stort för att inte passa i en hästsvans. Det var inga roliga grejor. Som tur var så bestämde sig trädet för att stanna kvar i skogen efter en liten språngmarsch. 

Med tanke på hur långt en häst som är jagad av ett träd som vägrar släppa taget skulle kunna springa så tycker jag alternativet med tvåmetersgrenar i munnen känns bättre. 

Träd kan ställa till med en hel del besvär även om de sitter fast i marken fortfarande. Det vet min pappa... En gång skulle han skritta ut på en av våra hästar. En liten runda på en upptrampad stig i skogen. Men såklart bestämde han sig också för att köra en liten avstickare eller om ni vill kalla det offroad. På ett ställe missbedömde han möjligheterna att rida under en tjock trädgren med den alltför höga hästen. Eller ja, hästen kom lätt under men pappa blev kvar på andra sidan grenen. Det här var länge sedan så tidsfristen för mitt löfte om att hålla detta hemligt har gått ut. Tror jag...

Själv har jag fastnat i en gran en gång och trillat av när hästen tog en genväg. Men det berättar jag inte för nån! 

I vilket fall, välj stigar med bra ”grenhöjd” för säkerhets skull. Eller så hyr ni Lusen en timme (jag ger ett bra pris till alla jag känner). Så tar ni en runda och låter honom avverka alla grenar i ridhöjd. Det borde gå rätt så snabbt för han kan nämligen gå och tugga samtidigt.

På den tiden vi gick i skolan var sommarlovet alltid efterlängtat. Efterlängtat på grund av de långa dagarna, solen och ledigheten. Sommarlovet kändes alltid som om det skulle vara för evigt. 

Men i samma stund som Gabbi och jag blev ”hästbitna” så blev vi också medvetna om att sommarlovet innebar ett oönskat uppehåll i ridningen och stunderna med hästarna på ridskolan. Detta var tiden innan vi avancerat så mycket att vi fick tillåtelse att hyra våra favorithästar av ridskolan och innan vi ens blivit skötare. 

Sommaren innebar ett lägre tempo för ridskolans ponnyer. De hade stora härliga sommarhagar där de gick dygnet runt. Ibland hyrdes de ut ett slag och ibland fick de arbeta på någon privatlektion. Men i övrigt gick de ute och betade och tog igen sig efter väl utfört arbete under ridskolans terminer. 

När längtan efter hästarna blev för stark så bad vi om skjuts till stallet för att få tillbringa dagen där även fast vi egentligen inte hade något ärende. Vi packade ner saft och några mackor i en kasse och så åkte vi. 

Stallplanen på sommaren var ödslig och tom. Den svarta stalldörren stod på vid gavel och när man gick in i stallet var kontrasten mellan varm sommarluft utomhus och kall luft i en stenladugård uppenbar. Stallet som brukade sjuda av liv och hästlukt stod tomt. En rad med hinkar och skurborstar stod i stallgången vid långsidan som vätte mot dyngstacken. Varje sommar skurades stallet med hink och rotborste, bräda för bräda, descifincerades och till sist bättrades den gröna och vita färgen på. 

Vi gick ut på stallplanen igen och vidare över den lilla kullen där uppfarten till höskullen och den lilla ståläktaren till ridhuset fanns. Sedan vidare ner till utevolten där  vi brukade rida på lektionerna. Det fanns en liten gräsbevuxen kulle invid volten och där slog vi oss ner och kikade på den som red medan vi åt våra mackor och drack saft. 

Senare gick vi längs med vägen till hagarna för att kika om vi såg några  av ridskolans hästar gå och beta. Man kunde också slå sig ner utanför en av hagarna och sitta där länge och titta på hästarna och drömma om en egen häst. 

Jag kommer ihåg en sommar något senare när vi hängde i stallet. Vi hjälpte till att skura några av boxarna och som tack fick vi skritta varsin ponny som var på väg att sättas igång efter vila. Det var en riktigt varm dag och hästarna var tjocka eller till och med feta så vi red barbacka. Vi satt i kortbyxor på varsin bred hästrygg och flugorna surrade. 

Båda ponnyerna lunkade sommartrötta på stigen och skakade på huvudena för att hålla flugorna på avstånd. Jag kan minnas precis hur det luktade  av häst på sommaren, vilka stigar vi red på och hur vi tyckte att detta var livet. Ändå är det ungefär trettio år sedan vi tog den där ridturen.

På senare tid tycker jag mig märka att ridsporten får mer och mer utrymme i media. Inte minst startar nu en helt ny TV kanal med enbart hästsport. Men det finns en annan sida också. I senaste numret av tidningen Ridsport kan man läsa att mellan 2004 och 2011 har antalet unga i ridsportföreningar minskat med 37%. Jag hoppas det vänder.