Hej! På klotterplanket har det varit "avramlartävling" under några dagar. Barnen har skrivit in och berättat om när de har ramlat av. Några på ridskolan och andra i privata stall när de har ridit själva.

Det är bara att konstatera; när man rider så kan man ramla av. Jag tror det är viktigt att ha det i bakhuvudet så att man inte blir så överraskad om och när det händer.

Att bli "avkastad" hör verkligen till undantagen. Oftast beror en avfallning på att ryttaren tappat balansen till exempel i ett språng över hinder eller för att hästen kanske busat till det utan att för den skull ha några avsikter att lägga sin ryttare i spånet.

Gjorda undersökningar  visar att ridolyckor oftast drabbar motionsryttare i samband med uteridning och inte så ofta lektions- eller tävlingsryttare. De olycksdrabbade ryttarna har ofta bara ett till tre års ridvana.

Olyckor på ridskola förekommer i snitt en gång på 1000 ridtillfällen vilket gör att ridning på ridskola är att betrakta som en säker aktivitet också i jämförelse med övriga sporter.

Det är bevisligen dumt att utsätta sig för situationer som man inte är mogen för när det gäller ridning. På ridskolan är eleverna alltid under uppsikt av en utbildad person som lägger ridningen på rätt nivå.

Själv har jag ramlat av massor av gånger under de knappt trettio år som jag har ridit. Men jag har haft tur och aldrig gjort mig allvarligt illa. Lite blåmärken och ibland en stukad själ.

Jag har däremot lyckats med bragden att göra mig illa vid uppsittning. Det var en kall kväll och jag skulle bara sitta upp på ponnyn Victor för att skritta ner till banan och rida min lektion. Då förstår ni att det här var runt 1984... Det var lite kallt ute och min teori är att jag också var kall i kroppen för när jag satt foten i stigbygeln och skulle sitta upp så sa det PANG.

Vad jag inte visste då var att alla ledbanden på fotens utsida smällt av och orsakat det pistolsskottsliknande ljudet.

Jag lyckades i alla fall klänga mig upp i sadeln och skritta mot ridbanan. De andra var redan där. Jag hade ingen lust att missa min lektion så jag bet ihop och red trots att det gjorde riktigt ont.

Efter lektionen när jag satt av så märkte jag att det nog var lite sämre än jag trott. Foten vek sig inåt i en konstig vinkel och gick inte att stödja på och än mindre att gå på...

På sjukhuset blev det operation. Jag kände doktorn som opererade, Håkan Ström. Han var exteriörbedömare och hans dotter tävlade ponny samtidigt som Gabbi och mig. Jag opererades med ryggmärgsbedövning så vi kunde prata hästar och lyssna på bra musik hela operationen. Det var riktigt trevligt kommer jag ihåg!

Så var det dags för gips. Jag frågade lite försiktigt hur länge det skulle behöva sitta på eftersom jag hade en viktig tävling om mindre än två veckor.

-Ett sportgips beställt, ropade gipskillen. Så lade han ett fint och tunt gips som såg ut precis som en ridstövel! Han hade nog träffat hästtjejer förr!

Redan efter nån vecka kunde jag baxa mig upp i sadeln igen. Visserligen från fel håll men ändå.

Mindre än två veckor senare, med en svart strumpa över gipset så red jag min tävling.