Hej! Vi har haft fyra praoelever de senaste två veckorna. De har varit jätteduktiga! Ofta är det personer vi känner som kommer på prao. Då är det enkelt eftersom de redan vet hur saker och ting fungerar hos oss.

Andra gånger kommer det någon som ändå rider och är van vid hästar. Efter några dagar känner de sig hemma och har kommit in i våra rutiner.

Eftersom det inte är helt riskfritt att arbeta med levande  djur så har vi bett skolorna om att inte skicka praoelever utan hästvana. Det är rent säkerhetstänkande.

Någon gång har skolan ändå lyckats mygla med någon elev som inte sett en häst i hela sitt liv. Dessa elever brukar känna sig lite "allergiska" och be att få gå hem redan efter lucnch den första dagen...

Själv fick jag aldrig möjligheten att göra min PRAO i stallet (eller PRYO som det hette då) eftersom Syokonsulenten absolut tyckte att man skulle prova något man inte gjort förut.

Min första PRAO gjorde jag på ett Asfaltsverk. Jag fick sitta två veckor i en liten kur och väga lastbilar.

Lastbilen kom och körde upp på en våg. Jag tryckte på den gröna knappen och lastbilen åkte iväg. Efter det bestämde jag mig för att inte bli lastbilsvägare.

Min andra PRAO gjorde jag hos en träkonstnär. Jag blev kallad för Veronica i två veckor eftersom jag inte vågade säga att jag hette Ulrika.

Jag fick putsa träbitar med ett fint sandpapper. Det var trevligt att sitta där och putsa och bli kallad Veronica. Fast  det kändes inte riktigt som min grej. Bra! Då visste jag det.

Min tredje PRAO skulle jag få göra hos en rörmokare. Jag kände redan innan att jag nog inte ville bli rörmokare när jag blev stor så jag tog ett eget beslut och åkte till stallet i stället.

Gabbi hade nog den värsta PRAO platsen. Hon fick vara på ett labb där man gjorde försök på grodor. Gabbis jobb var att skära upp och sy igen paddor. En del överlevde, andra inte. Vi minns dem med vördnad!

Att vara på PRAO var ett utomordentligt bra sätt att få veta vad man inte ville bli som vuxen. Det tackar vi skolan för!