Hej! Vid femtiden igår eftermiddag hade min röda ton antagit en helröd heltäckande färg. Allt utom mina ben som fortfarande var så där härligt vintervita.

Jag tänkte att med lite bomull under hakan hade jag kunnat gå ut och bli tagen för jultomten. Men det var ju fel årstid förstås så jag lät bli.

Det blev till att besöka doktorn igen. Jag fick en rejäl förpackning med Anti-röd-tabletter att äta tills jag blir vit igen. 100 stycken för att vara mer exakt. Antalet tabletter gjorde att jag undrade hur länge jag ska behöva gå runt i det här tillståndet.

För säkerhets skull ringde jag min svägerska eftersom jag visste att hon skulle anordna ett sånt där sminkparty under kvällen. Jag beställde en rejäl packe med foundation i beige ton nummer 402.

–Det måste räcka till att täcka allt utom benen, sa jag.

–Ingen fara, dom där krämerna är så dryga, svarade hon.

Då kändes det lite bättre. Jag tog en Anti-röd-tablett och gick och la mig.

Vaknade i morse och var fortfarande röd. Nu hade det börjat klia under fötterna också, och i hårbotten, och i ögonbrynen, och i handflatorna.

Så här är jag nu, hemma, har inte någon större uppfattning om vad som händer där borta i stallet.

Jag har i alla fall fått rapporterat att Uniek och Pikachu har flyttat in i stora stallet. De har också fått gå ut med våra andra hästar i hagen. Allt hade gått jättebra som vanligt.

Våra snälla och gästfria hästar hade knappt lyft på huvudet över att det kom in en ny häst i flocken. De hade till och med erbjudit honom att äta av det utlagda höet.

Jag har lagt ut några nya vurpor på ungdomssektionens avfallarliga. Där är striden om en plats i toppen hård. Matilda Modig har dock legat i hårt och har för tillfället en betryggande ledning.

Men året är långt! Så min uppmaning är; fortsätt släppa taget!

Nu ska jag fortsätta att klia mig...