Hej! Jobbet som ridinstruktör innebär att man varje dag ger en ofantlig massa av sig själv till andra. Den stora belöningen är allt som man får tillbaks. En del dagar när man har givit extra mycket kan man vara helt slut när man till sist kommer hem.

Ibland händer något minnesvärt och då kommer man ihåg just den lektionen för alltid.

En av mina mest talande teorilektioner höll jag på Strömsholm inför mina kurskamrater. Vi var ute på den stora stallplanen mellan det vita och det röda stallet. Jag skulle visa hur man hanterar och sköter om sin häst efter ridning.

Vattenslangen var framdragen och jag höll ett föredrag om hur man kyler av benen på sin häst. Naturligtvis stod säkerheten högst på schemat denna dag som alla andra.

-Man ska alltid stå på huk, beredd att flytta sig om hästen reagerar på något, berättade jag medan jag spolade med slangen.

-Det kan vara lätt hänt att man sätter ner ett knä i marken för att få stöd men då är förmågan till snabb förflyttning borta, berättade jag vidare. Jag satt ner knäet i marken för att illustrera vad jag menade.

Eftersom detta var en varm sommardag och vi spolade hästen med vatten så kom i det ögonblicket en häst- och vattenälskande broms inflygande med en störtdyksmanöver. Han försvann in under magen på min häst där han tog ett rejält bett.

Hästen sprätte till med sitt framben varvid framknäet träffade mig rakt i ögat med sådan kraft att jag föll raklång bakåt och somnade av för en stund.

Mina kamrater blev mäkta imponerade av vad de just fått lära sig och det gick ett sus genom folkmassan. När jag kvicknat till så klev jag upp och bugade mig djupt. Lektionen var avslutad för stunden.

Eftersom huden runt mitt öga ganska snart antog en mörk blå ton (ganska snygg nyans) så blev lektionen minnesvärd för en längre tid. Det blåa spred sig både neråt i ansiktet och åt sidorna. Snart började det skifta i många andra fina färger också.

Under de fjorton dagarna som blåtiran kvarstod så påmindes både jag och mina kamrater dagligen om vikten av att alltid vara beredd när man spolar hästben.

Jag förärades också en egen sång som mina kamrater skrev helt till min ära. Den sjöng vi alla tillsammans varje kväll framför brasans sken uppe i Tottska villan. Jag kan fortfarande texten och brukar nynna på den ibland.

Det var verkligen en minnesvärd och lärorik lektion!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...