Hej! Ibland öppnar sig himlen. Alla som steg ur sängen idag märkte förmodligen av det. Som tur var hade vi bestämt oss redan igår för att hålla vår tävling inomhus. Tur var väl det för det regnade utan uppehåll precis hela dagen.

Det var många ekipage från vår klubb som deltog och flera placeringar hämtades hem av hemmaryttarna. Vårt lag segrade dessutom efter en mycket spännande omhoppning mot Heby. Så grattis till alla som var med och kämpade så fint. En närmare rapport från tävlingen kommer imorgon men resultaten ligger redan nu ute på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se

.

Här kommer lite skvaller från Sara som hade lektion i lördags och märkte att Anna blev lätt disträ vid en av sina lektioner…

Det är kul med lite skvaller…

Fast jag minns en jul när Sara och jag hade kurs samtidigt. Vi hade avslutat kursen och Sara fick gå ut i stallet för att hjälpa någon. Hennes elever stod lydigt kvar i ridhuset med sina hästar. Några minuter senare hör jag hur dörren på baksidan av ridhuset slår igen och strax därefter hörs mullret från det sönderrostade avgasröret på Saras Volvo.

Sara har åkt hem och eleverna står kvar i ridhuset… Ganska roligt i efterhand! Till Saras försvar kan jag säga att hon hade en rejäl infektion i kroppen den här julen och inte var vid sina sinnens fulla bruk. Fast det märkte eleverna ingenting av förrän den där eftermiddagen.

Å andra sidan, själv hade jag i samma veva ramlat på isen utanför stallet och slagit upp ett stort sår på knäet. Såret blev infekterat och läkarna tog bort alla stygnen för att såret skulle läka inifrån. Trots svår smärta och feberyra glömde jag inte en enda elev. Det kallar jag rutin!

Ni som har ridit länge på UPK kanske minns vår ridfröken Ingrid. Hon kunde också vara lätt disträ… (det kan hon fortfarande vet jag…) Ingrid låste då och då in sina elever på stallkontoret. Det hände flera gånger vill jag minnas. Eleverna fick knacka på rutan för att på kalla vår uppmärksamhet och bli utsläppta igen.

Själv låser jag aldrig in någon elev på stallkontoret. Det tycker jag inte är snällt. Däremot brukar jag skoja med mina arbetskamrater ibland när de är därinne. Sen kan man titta in genom fönsterrutan och se hur de drabbas av lätt klaustrofobi. Man får göra vad man kan för att sätta sig i respekt.