Hej! Vi ryttare är ganska dålig på att värma upp oss innan våra ridpass. Egentligen så sätter vi bara foten i stigbygeln, svingar oss upp och så anser vi oss vara klara att börja passet. Fast det är ju faktiskt lika viktigt att vi är uppvärmda som att hästen blir det.

Jag vet av egen erfarenhet…

New Forest ponnyn Victor var en av Gerties fina ridskolehästar som stod på gården vid Eke. Han var född 1970 och efter hingsten Broomy Slip on och mamman hette Broomy Ariel. Jag hade sådan tur att jag fick hyra honom fyra dagar i veckan mot att jag hade lektioner och jobbade en del i stallet.

Victor var en riktig stjärna han hade tävlat mycket i både hoppning och fälttävlan och inte minst deltagit vid ponny EM i fälttävlan med en av ridskolans duktigaste elever i sadeln. Jag red en del hopptävlingar på Victor upp till LB nivå men helst red jag dressyr där vi också under flera år ingick i klubbens Elitlag

Den här kvällen hade jag gjort i ordning honom inför ett dressyrpass för ridläraren Pia. Det var kallt ute och jag frös och huttrade när jag ledde ut honom ur uteboxen som låg på baksidan av lektionsstallet. I samma sekund som jag satte foten i stigbygeln och tog sats för att hoppa upp så hörde jag en smäll som ett pistoskott!

Direkt därefter så kände jag en fruktansvärt stark smärta ifrån fotleden. Jag högg tag i framvalvet och hävde mig upp i sadeln. Så hängde jag en stund över framvalvet och kippade efter andan medan smärtan övergick i ett dovt pulserande.

Efter någon minut kunde jag sätta mig rakt i sadeln och med kallsvetten sipprande så skrittade jag ner mot banan. Det var inte läge att klaga! Dels så ville jag genomföra detta träningspass innan helgens dressyrtävlingar. Dessutom hade man sådan respekt för ridlärarna att man aldrig skulle komma för sent till lektionen.

Pia och de andra eleverna var redan på volten när jag kom ner. Jag bet ihop och började rida fram. Foten kändes helt ledlös och varje gång jag försökte resa mig upp så vek den sig och det kändes som någon vred om en kniv.

I pausen mumlade jag något om att jag vrickat foten. Men så bet jag ihop igen och red klart lektionen.

Det var inte förrän jag skulle sitta av som jag insåg att foten var helt oduglig. Den satt inte fast på benet på samma sätt som den gjort innan jag satt upp helt enkelt. Det blev till att hoppa runt på ett ben och stötta sig mot väggar och kompisar tills pappa kom för att hämta mig senare på kvällen.

På sjukhuset konstaterade man senare att alla senorna på utsidan av foten helt enkelt hade smällt av. Förmodligen på grund av att jag varit så kall när jag satt upp. Det var det som låtit som ett pistolskott…

Det blev bara till att klättra upp på operationsbordet. Lite skruvar och plattor gjorde susen och efter ett par timmar rullades jag in på gipsavdelningen. Lite omtöcknad men inte helt förvirrad lyckades jag uttrycka min önskan om att delta vid nästa dressyrtävling. Och tro det eller ej mina böner blev hörda. Den duktiga gipskillen tillverkade ett mycket snyggt ”sportgips” som han själv kallade det. Med en svart strumpa över gipset och tillåtelse från domaren kunde jag sedan rida min tävling. Inte direkt smärtfritt men med mycket stadig skänkel.

På grund av denna erfarenhet förstår ni nog att jag saluterar idén med att sitta upp från pall!!! Speciellt när det är kallt ute! En liten joggingtur innan ridpasset är inte heller fel.