Hej! Visste ni att UPK så gott som är en 4H-gård. Ja i alla fall till antalet djur och antalet olika sorters djur som man kan få se. Här finns hästar, rävar, grävlingar, grodor och en hel massa olika arter av harar… Fråga min S10:a på måndagar 19.30 De har helt säkert sett harar och kaniner och en av dem påstår sig ha sett en känguruunge under kulverten… Fast jag vet inte med den där sista.

 

Det började förra måndagskvällen då vi hade hopplektion ute på den stora hoppbanan. Så här års är det mörkt vid tiden för lektionen men tack vare suverän belysning så kan vi vara ute ändå. Lektionen flöt på fint och tiden tog som vanligt slut fortare än man anar.

 

Gruppen skrittade sina hästar en stund innan vi skulle rida ner till stallet. Det var då tre- fyra pyttesmå harungar skuttade ut på banan. Var och en inte större än en knytnäve och alldeles ulliga i pälsen. Harungarna skuttade runt som galningar och hoppade över bommar och kröp under lådor. Plötsligt drog de en repa över hela banan och försvann in i skogen. Hästarna tittade storögt efter de konstiga besökarna.

 

Igår kväll var det dags igen att rida på hoppbanan. Redan vid lektionens start fick vi besök av en hare som sprang över banan. Detta var också en unge fast av lite större modell (läs äldre). Hästarna brydde sig knappt om att titta efter haren som snabbt sprang in under domarboden.

Eleverna var tvungna att diskutera en stund huruvida det varit en hare eller kanin…

 

Så red vi. En av mina elever upplyste om att det förmodligen låg ännu en hare och tryckte under kulverten. Det gjorde det! Rätt som det var bestämde den sig för att lämna skeppet och skuttade på sina långa bakben ut i skogen. Några av hästarna tvärnitade när haren kom springande alldeles framför benen på dem. Men snart var allt som vanligt igen.

 

Pimpim funderade nog hela lektionen vad det var som hände på hans hoppbana. Förra veckan hade han träffat på de alldeles nya harungarna, små och duniga och även i en hästs ögon rätt så söta. Men veckans besökare var betydligt större och tydligen storebröder till de andra. Han funderade en stund på hur deras pappa såg ut, och hur stor han var egentligen… Men så bestämde han sig för att lägga sin oro åt sidan och man kunde se hur han började slappna av.

 

Det var dags att trava av hästarna för att sedan skritta ner till stallet.

 

Det var då pappa hare brakade ut ur skogen!!! Pimpim hade precis fått rumpan mot den plats där det skuttats som mest, när han hörde hur det rasslade till bakom honom. Bättre fly än illa fäkta! Tänkte han och satte en imponerande fart bortåt banan. Hans ryttare kunde bara hänga med.

 

Efter en stund märkte han att de andra hästarna inte hängt på utan bara stod och stirrade efter honom. Han skämdes lite över sitt tilltag och stannade.

 

Pappa hare visade sig inte vara något annan än en häst som kommit ut från ridvägen. Så pinsamt, tänkte Pimpim… Ibland är det skämmigt att vara ett flyktdjur.

 

Lugnet hade återinfunnit sig och gruppen skrittade av sina hästar under ivrigt pratande (som vanligt). Var det harungar eller var det kaninungar? Eller var det kanske en känguruunge?

 

Jo ni, jag vet nog vilket jag tycker verkar mest troligt. Vi får väl ta en riktigt ordentlig titt nästa måndag!

Så avslutar vi med några husdjur: Boaormsparet Romeo och Julia förtjänar ett omnämnande här i bloggen tycker jag. Jag har för mig att de oväntat blev fler, många fler, eller mins jag fel?

Lindas marsvin heter Skrållan,Lejla,Trollet och Kolan. Linda, du måste ha någon slags linje när du döper dina djur. Antingen tar man disneyfigurer eller filmstjärnor eller maträtter. Men du verkar ha gjort pyttipanna av alltihop.

Lindas hamstersamling finns ej mer men dessa hette när det begav sig Piggelin,Zaphire,Daim och Viggo. Vi tackar för denna vetskap!

Hej! I morse kändes det som en sån där extra härlig höstdag. Jag tog med mig kameran och knallade ut till hästarna i hagen för att ta lite kort. 136 stycken blev det... Några av dem lägger jag ut här nedanför inlägget.

Hästarna går fortfarande kvar ute på den stora vallen och betar. Gräset är så där härligt gräsgrönt efter allt regn och hästarna gör inte annat än äter, leker och kliar sig mot något träd då och då.

Ponnyerna går i sin vinterhage nu. Hagen har vilat ända sedan i våras och det har hunnit växa både gräs och ett och annat gott ogräs.

Jag fick till en fin huvudbild på Pikachu också där ute i hagen. Det tog en stund eftersom han gärna ville smaka på kameralinsen. Ett bra kort blev det sedan gick han iväg till de andra för att äta äpplen som fallit ner från ett gammalt äppelträd.

Pikachu får njuta sina sista veckor på den stora vallen tillsammans med sina kompisar. Han har nu varit ur verksamheten sedan julen 2007 då vi upptäckte en hälta. Under våren behandlades han flera gånger i benet och ryggen. Han opererades före sommaren och tillbringade en stor del av sommaren som konvalecent i en mindre hage.

Pikachu har  varit en mycket tålmodig patient. men trots alla insatser är han fortfarande halt. Som ni säkert förstår så kommer han inte att bli bra och därför har veterinären nu dömt ut honom.

När alla papper godkänts av försäkringsbolaget kommer han att tas bort. Men så länge får han alltså njuta av en underbar höst i stora hagar och äta gräs och leka.

Här kommer bilderna:

Hej! I torsdags ringde Sandra och sa att hon inte kunde komma för att hålla sin lektion på kvällen. Hon var SKADAD! Attackerad och överkörd av en skenande rullstol.

-Hur mår du? Frågade vi med oro i rösten.

-Det är nageln, hörde vi Sandra säga, den är inte kvar på stortån.

Med trettio års hästvana visste vi precis vilken smärta hon upplevde. Att bli av med en nagel är annars en typisk "bli-trampad-på-tån-av-en-häst-skada".

De flesta som hållit på länge med hästar har någon gång gjort dumheten att leda en häst i gymnastikskor och sedan ännu dummare på något sätt fått in foten under hästens hov.

Den stackars hästen har järnskor på fötterna och har naturligtvis ingen aning om att den har trampat på något ömtåligt. Ändå hoppar en människa runt med högröd färg i ansiktet och jämrar sig. Det är efter det man skaffar sig skor med stålhätta i fram!

Vi led med Sandra. -Det har blött i sju timmar nu, hörde vi henne säga på den andra sidan luren. Det fick bli vikarie för halvniogruppen.

Det är riktigt hästtjejsvirke i Sandra så imorse klockan halvnio stegade hon in på ridskolan för att hålla sina lördagslektioner. Hon såg inte alls blek ut så blödningen från stortån måste ha upphört inom rimlig tid. Däremot var det en annan detalj...

Hennes skor... Alla som har tappat stortånageln vet ju att det kan vara aningen svårt att stoppa i foten i en sko. Sandra hade försökt men givit upp. Hm, man kanske kan ha sandal på foten, tänkte hon, medan hon såg sig omkring.

Nu är det så att Sandra fortfarande bara är tjugo+, så hon har inte likt oss andra kommit till Birkenstock-School-Ekko-åldern. Det enda Sandra hade hemma var små nätta saker med en och annan strassten på. Det fick gå. Sandra valde ett par vita sandaler med en liten glittrande fjäril som dekoration.

Så klippte hon sönder ett par strumpor så att tån kunde sticka ut. (eller så fanns där redan ett hål, det gör det i alla fall på en del av mina strumpor)

Halvnio när hon stegade in i stallköket så satt jag vid bordet. På den ena foten hade hon en rejäl känga med stålhätta och på den andra tubsockelook i sandalen med fjärilen som gnistrade. Jättefint, Sandra!

Jag gick givetvis och hämtade kameran och nu är vi väl en 140 stycken ungefär, förutom Sandras elever, som har sett hennes utstyrsel. Vi brukar annars ha som regel att man ska ha rejäla stallskor då man håller lektion. Men ibland har nöden ingen lag och Sandra lovade att hålla sig undan för hästarna.

-I morgon ska jag tävla, sa Sandra, så då ska jag bita ihop och trycka ner foten i mina ridstövlar.

Det kallar jag hästtjej!!!

Tack Sara för länken http://www.blup.se   Där kan man kolla stamtavlor och annat på halvblodshästar i Sverige. (Inklusive våra ridskolehästar) Det var en rolig sida!

Hej! Här ovan ser ni en bild på Torstäva Vaquero som föddes 1971 och vars stamtavla jag fortfarande kan utantill.

Igår och idag har det undrats lite på klotterplanket angående hästars stamtavlor. ”Hur kan man veta vem som är pappa men inte vem som är mamma åt en häst?” Jag måste ju hålla med om att det är riktigt konstigt. Förmodligen gäller det bara hästar utan ”riktiga” papper. Dessa hästar har åkt mellan flera olika ägare och namnen på föräldrarna har lämnats över muntligen. Det är väl också så att godkända hingstars namn är mer eller mindre kända och lättare fastnar i minnet medan stoets namn försvinner någonstans på vägen och till sist tappas bort.

 

Eller så blev det som i den där ”Viskleken”. Först hette stoet det vackra namnet ”Ullamaj” fast näste man hörde inte riktigt vad man sa så blev det istället ”äppelpaj”. Någonstans på mitten hette stoet ”Äppelskrutt”. När namnet ”Gubbstrutt” dök upp tyckte man nog det var dags att säga att mamman var okänd.

 

Själv samlade jag på stamtavlor när jag var liten. Jag åkte till biblioteket och lånade Stamböcker över New Forestponnyer. Sen satt jag hemma och ritade scheman och skrev av alla stamtavlorna. Min sköthäst Sirro var född 1971 och pappan hette Silverlea Sirocco, mamman hette Silverlea Sunkissed. Jag lyckades hitta tillbaka en hel massa generationer i hans stamtavla. När man kom till Forest Horse eller Forest Mare så kunde man inte komma längre eftersom det betydde att dessa hästar var någon av de tusentals hästar som levt fritt i New Forest i England.

 

De flesta människor fyller sina huvuden med allmänt vetande. Men mitt huvud är så fullt av stamtavlor så jag inte fått plats med så mycket allmänkunskap. Om man däremot väcker mig mitt i natten och frågar om Orianas stamtavla så svarar jag utan att ens behöva öppna ögonen; Oriana, 1980, efter Maximus och undan Oria, morfadern hette Bordeaux.

 

Som barn var det viktigt för mig att lära mig alla stamtavlor utantill men med åren har intresset bleknat en del. Eller så är det bara fullt i hjärnan. Ridskolehästars stamtavlor från 60-, 70- och 80-talet sitter dock där än.  Nasser var född 1969 och efter arabhingsten Kariba ox, mamman hette Darling. Torstäva Vaquero var född 1971 och efter Snowdon Blighter och Vaynor Serenity. Det kan vara bra att veta, så lägg det på minnet. Vem som var president i USA 1976 vet jag dock inte. Dock föddes ett antal hästar som jag kan stamtavlan på det året.

 

Nuförtiden så får alla hästar ett chip inplanterat under huden i halsen. Sedan läser man av dem med en skanner och vips så kommer ett nummer upp. Sedan kan man se precis vilken hästen är och vad den har för anor, om det är känt förstås. Det känns tryggt för då behöver man inte förlita sig på mig när man vill veta när hästen är född och vilka som är dess föräldrar.

 

Om hästar vill busa kan de byta chip med varandra…

 Om vi nu byter fokus från hästar till våra mindre husdjursvänner så har vi fått in några fler namn i vår ”husdjurens namnundersökning”. Jag måste få tacka Marianne för vetskapen om namnen på husdjuren i deras familj. Hör bara här: "Nils Pontus Eriksson" (katt) Morrhoppans Läckra Tussla (katt) Nutmeg Once And Forever (katt) Sommarängens Ö5 (marsvin)och Stella Nemo (marsvin uppkallad efter Nemo av förklarliga skäl!) 

Vidare så har jag lyckats leta upp ”marsvinsträningseleven”. Vilken naturligtvis visade sig vara Linda. Snart kommer namnen på en hel marsvinskoloni. Jag väntar spänt.

 

I vår undersökning om de mest fantastiska namnen här på bloggen så leder fortfarande hamstern ”Silverdalens Skumbanan” stort. Jag ska försöka avsluta undersökningen i god tid för att hinna meddela Skumbananen innan han blir för gammal. Hamstrar lever ju inte i evighet…

Hej! I morse red vi som vanligt för Uffe. ”Ingen torsdag utan Uffe och hans invecklade övningar”. Fast att kalla övningarna för invecklade är inte riktigt rätt. Snarare skulle man vilja säga utvecklade.

 

Det som händer i Uffes hjärna måste gå att likna med det som Staffan Westerberg såg framför när han skrev vilse i pannkakan (halvt snott citat). Det som händer i min hjärna när jag ska fundera ut vad jag egentligen skulle göra men uppenbarligen inte gör kan man likna vid suset som blir i öronen efter en riktigt hög knall.

 

Ronaldhino var på det där humöret där han helst visar upp oändligt mycket mer än han behöver så jag tappade stigbygeln två gånger under passet och satt så gott som på halsen ett par gånger.

 

Efter ett mycket snyggt utbrott kunde jag nästan svära på att jag hörde applåder från läktaren. Jag tittade ditåt och såg Uffe som såg helt oberörd ut. Bredvid honom satt Gabbi med ett brett leende på läpparna (måste ha varit för att hon var glad att det var jag som satt på hästen och inte hon). Men ingen av dem såg ut att ha applåderat helt nyligen. Vissa ser inte skillnad på helt vanlig ridning och ridning i den högsta klassen.

 

Oj vad skoj det var att rida! Det bästa av allt var att batteriet i klockan som satt på väggen i ridhuset hade tagit slut. Så hur vi än red så gick det inte en enda minut. Annars brukar man alltid säga att tiden går så fort när man har kul.

 

Efter en timme var Ronaldhino piggare än nånsin och då var det dags att sluta.

 

När jag kom hem så laddade jag ner dagens mailskörd. Trots filter, brandväggar och annat så ramlade det in en hel massa skräp som jag genast slängde bort. Tre mail återstod. Ett kom från Johanna (ni vet hon från OS). Hon hade skickat några bilder på en häst som heter Blue Horse Rush Hour. Den hästen blev för något år sedan vald till Danmarks vackraste häst.

 

Tre bilder låg med mailet och jag skyndade mig att öppna dem. Rush Hour tittade på mig med sina svarta ögon från kortet och han var verkligen vacker. ”Han är nästan vackrare i verkligheten” skrev Johanna. Och ni måste hålla med om att en del hästar bara är så vackra att de nästan ser retuscherade ut i levande livet.

 

Fast jag antar att även Rush Hour kan se alldagligare ut efter en heldag i en lerig hage? Eller hur är det Johanna?

Hej! Vi som jobbar med hästarna och ponnyerna på Uppsala Ponnyklubb är väldigt noga med att de ska må bra. En policy som vi alltid har haft är att direkt ta ut en häst eller ponny som inte ser helt fräsch ut på lektion. Det händer inte ofta att någon häst får gå ut men det känns bra att man inte anstränger en häst som kanske har vrickat eller sträckt sig.

För det mesta när en häst har ”åkt ut” i stallet och vi sedan kollar så är det inget fel på den. Men någon gång har det hänt att en häst haft någon form av vrickning eller att man hittat ett sår. Då känns det riktigt bra att hästen fick vila.

 

Vissa saker kan man undvika när det gäller skador på hästar. Förslitningsskador har vi till exempel så gott som varit förskonade från. Att låta varje häst jobba på lagom nivå efter sina förutsättningar är en sak som man måste se till att hålla på. Alla hästar är inte atleter på elitnivå precis som alla människor inte heller är det. Det skulle vara helt orimligt att kräva samma sak av alla hästar.

 

Det finns en häst för varje människa och en människa för varje häst, brukar jag säga.

 

Att hålla efter de underlag som hästarna jobbar på är också en stor del i vårt arbete för hållbara hästar. Vi harvar vårt ridhus varje vardag och ni elever krattar spåret efter lektionerna. Vi vattnar underlaget varannan dag och fyller på spån och sand ett par gånger om året. Våra utebanor harvas och sladdas också under veckodagarna och vi fyller på med ny sand vid behov. Detta gör vi enbart för hästarnas skull!

 

Genom att verka och sko hästarna mellan var femte och åttonde vecka efter varje hästs enskilda behov så mår hästarna också bra i sina hovar och ben. Hovslagaren är en post som man aldrig får spara in på om man vill att ens häst ska må bra.

 

Hästens mundering det vill säga sadel och träns är också oerhört viktiga för hästens hållbarhet. En billig sadel som ligger illa orsakar inte bara spänningar, ovilja och ryggont hos hästen. En spänd rygg resulterar inte sällan i hältor på flera av hästens fyra ben.

 

På ridskolan kommer sadelmakaren ut en gång i början på höstterminen och en gång i början på vårterminen. Han provar alla sadlar på hästarna. Sedan stoppar vi om de sadlar som behöver det och byter sadlar på de hästar som har ändrat sig i ryggen sedan förra utprovningen. Behöver någon häst en ny sadel så provar sadelmakaren ut en ny.

 

Att hästen har rätt bett och eventuell inspänning påverkar också i stor grad hur den trivs i arbetet. Det är därför det är så viktigt att ni elever använder den utrustning som står angiven vid varje häst i sadelkammaren.

 

Ridskolan har arbetat ihop med samma veterinär de senaste femton åren. Det gör att han har kunnat följa våra hästar från inköpet och framåt. När både veterinär och personal känner hästarna så väl så är det lätt att se om någon häst avviker från det normala. Vi kollar hellre hästen i onödan än låter den gå och känna sig halvknackig.

 

Naturligtvis kan hästar göra sig illa i olika situationer. En vrickning i hagen, ett stentramp under ridning eller ett sår på betet är sådant som man inte kan undvika. Men sådana skador läker oftast både fort och fint och är något som varje hästägare får ta med i kalkylen.

 

Hästar kan få virusinfektioner också. I viss mån kan vi människor se till att våra hästar slipper bli sjuka. Vaccination är ett exempel på förebyggande vård. Att byta kläder när man åker mellan stall och att inte åka omkring med en förkyld häst är annat man kan göra för att inte sprida smittor.

 

Tack vare att klubben satsar på inköp av helt friska hästar, bra underlag, hovslagare, veterinär och utrustning håller sig ridskolans hästar både pigga och glada.  

 

Så till husdjursfrågan; Ni har väl sett att ni kan rösta fram det tjusigaste namnet på våra sällskapsdjur. Det är inte bara personalen som har djur med konstiga namn hemma. Även våra träningselever och skötare sitter på hemligheter. Anna J:s mamma avslöjade igår att de har en kanin vid namn Mårten. Vidare har jag hört att det finns en träningselev som samlar på marsvin med konstiga namn. Skulle vara kul om denna person hörde av sig.

Hej! Idag mitt på dagen var det full fart på hoppbanan. Gabbi hade instruktörsridning som alltid på tisdagar och hoppning stod på schemat. Instruktörerna rider både dressyr och hopplektioner på ridskolehästarna för att bibehålla och utveckla deras kunskaper.

 

På tisdagar och vissa fredagar är det Gabbi som håller i lektionerna och på torsdagar kommer Uffe. Flera av instruktörerna rider också i den ordinarie lektionsverksamheten på träningsnivå så det blir många tillfällen för våra hästar att få ridas igenom.

 

Idag var det en skojig blandning av hästar. Camilla red på Muskot som just nu går lektion cirka fem dagar i veckan och sedan rids av personal två till tre pass i veckan. Muskot har vuxit mycket och även utvecklats och mognat det sista halvåret. Han är en jättefin och klok unghäst. Anna red på Poppe som också fortfarande är tonåring men som den sista tiden verkligen mognat och hunnit växa i sina långa ben.

 

Lisa red sin egen unghäst Casir som hon bara hunnit ha någon månad än så länge. En positiv och vacker häst som är tänkt att bli hopphäst. Casir har redan hunnit tävla en hel del med fina resultat.

 

Emelie red på Monark, vilken som alltid gjorde sitt bästa och visade med hela kroppen hur kul han tycker det är att vara ute på hoppbanan. Ida red på Sammy som nu har hunnit vara ett  bra tag hos oss och landat i jobbet som ridskolehäst. Han såg stabil, lugn och stadig ut.

 

Så hade vi två ”jokrar” med i leken. Emilie red på Sorbits. När Sorbits får Emilie på ryggen vet han att det ska bli skoj. De två är verkligen ett radarpar och det gör Sorbits gott i både kropp och själ att få vara med på instruktörsridningarna ibland trots att han är nitton år.

 

Likadant är det med Calippo vilken Sandra red idag. Sandra och Calle kamperade i många år ihop under Sandras ponnytid. Calippo betedde sig som en unghäst däruppe på hoppbanan. Han hade inte en tanke på att han snart fyller tjugo. Man blir glad i hela kroppen när man ser gamlingarna ha skoj!

 

Så vill jag dela med mig av några tankar om TV. Jag vet inte vad ni tycker om att se på TV. Själv gillar jag CSI, Criminal Minds, House och andra Amerikanska serier som är spännande och underhållande utan att man behöver tänka så mycket själv.

 

Gamla serier som Miami Vice, Baretta och Baywatch tycker jag har blivit bleka både i handling och rent utseendemässigt. Men det finns en annan i min närmsta familj som gillar gamla 80-talsklassiker…Till och med Macahans…

 

Igår kväll kom jag hem strax efter nio på kvällen. Lektionerna var avslutade och hästarna utfodrade. Så det kändes skönt att få komma hem efter en lång dag, duscha, byta om och sedan slå sig ner framför TV:n och se på vad som helst… trodde jag.

 

”Tillbaka till Eden”, är det någon som såg den serien i sitt rätta decennium? Nä, jag tänkte väl det. Men Björn påstod att det minsann var en mycket populär serie när han såg den för första gången och han behövde absolut se den en gång till.

 

Jag tittade en minut och hann se de mest fasansfulla 80-talskreationer i rutan. Axelvaddar, mönstrade kavajer och cykelskor. För att inte tala om frisyrerna. På 80-talet var det ingen som hört talas om något ozonskikt. Hårspray användes utan restriktioner och i mängder. På filmen stod två personer högt uppe på en klippa i full storm. Kläderna var nära att trasas sönder av blåsten men inte ett hårstrå rörde sig i deras halvmeterhöga frisyrer.

 

-         Vad handlar den här serien egentligen om? Frågade jag Björn som var så uppslukad av serien att han inte hörde frågan den första gången.

-         Den där gubben, sa Björn och pekade på en solblekt kille med Lennart Svahn frisyr och dubbla axelvaddar, han slängde sin fru i Everglades (en oändlig sumpmark för den som inte vet) och en gladiator kom och åt upp henne…

-         En vad sa du? Frågade jag

-         Sa jag gladiator? sa Björn och tittade upp, snälla skriv inte det i bloggen. I alla fall så överlevde frun och plastikopererade sig och kom tillbaka för att hämnas.

-         Är det där hon? Frågade jag samtidigt som jag pekade på en tjej med permanentat hår, pannband och Susanne Lanefeldts gamla utstyrsel på sig.

-         Mmm, svarade Björn som än en gång sjunkit in i handlingen och inte släppte TV:n med blicken.

 

Jag tog upp en gammal tidning och bläddrade fram korsordssidan…

 

Så till slut ett mycket klokt citat som jag läste i en kvällstidning häromdagen.

”Om du blir tokig måste du se till att få betalt för det, annars låser de in dig”

Hej! Hoppas ni alla haft en bra helg. Tävlingar har stått på schemat för många vet jag. Här nedan kommer en rapport från Sara, Candy och "mormor" Agneta. Mer tävlingssnack hittar ni på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se

I lördags (13/9) fick Saras Volvo kämpa sig iväg med trailer mot Sigtuna, till dressyrtävling med den angenäma starttiden 13.00 Candy tyckte trailern såg trevlig ut, så hon traskade rätt in och såg sig uppfordrande om efter äpplen – för det ska man faktiskt få när man varit snäll och gått rakt in i trailern J. Naturligtvis fick hon äpplen, tre stycken små röda, och se’n kunde vi packa klart och åka. 

Resan gick bra, vi parkerade och frågade hamburgergrillspersonalen var man hittade sekretariatet. Det låg ungefär 20 meter från grillen…

 

I sekretariatet fick vi en vägbeskrivning till framridningsbanan som låg en bit bort – de håller på att bygga nytt ridhus i Sigtuna, så det är lite stökigt – ”rid förbi ridhuset, över en liten ridbana, upp på en stig, genom skogen, se’n är ni framme”. Spännande!

Efter att ha käkat lite lunch så gjorde vi iordning Candy och Sara begav sig iväg ut på uppdrag ”hitta framridningen”. Jag samlade ihop transportskydden och slängde in dem i trailern och stängde luckan, se’n tog jag den livsviktiga putstrasan med mig och försökte hitta rätt väg.

 I skogen var det rätt blött o lerigt, och massor med svamp (fast ingen sort jag kände igen, dvs inga kantareller). Det gick inte att gå fel som tur var, så jag kom till framridningen jag också. 

Jag hejade på våra gamla bekantingar Helene, Johan och Taipan, de hade minsann också hittat hit! Vi pratade lite om allt möjligt, se’n ville Sara bli av med väst och skrittäcke, så då var det dags att göra en insats som hästskötare!

Inne på banan gick det en man som jag trodde hörde ihop med nå’t av de andra ekipagen, men han stegade fram till mig o Sara och sa med käck amerikansk brytning att vi hade en väldigt fin häst. ”Tack tack” sa jag och tänkte att det var ju kul att han tyckte det, det kan ju folk säga och se’n så är det bra med det liksom…men inte här inte.. nu ville han veta hur gammal hästen var, vad hon hade för stam, vad hon hette, vilka klasser hon gick, om hon hoppade också, hur länge vi haft henne, vad uppfödaren hette, om uppfödaren hade fler av samma typ, var vi kom ifrån, vad ridklubben vi befann oss på hette…*pust*!

Han var på väg från Arlanda till Västerås, och hade råkat se skylten med ”hästtävling” och ville åka och titta vad det var för tävling sa han…

Han undrade om hästen var till salu (svar: eeeeh…neeej!), och så fick jag hans visitkort och han sa att jag skulle ringa om jag ville bli av med hästen… lite läskigt nästan tyckte jag! Han kom från USA, och det var hästar på visitkortet.

Så ville han veta vem som hjälpte Sara med hästen, och jag sa ju glatt att ”det gör jag”, men så kom jag på att han nog inte menade vem som höll i medan hon sadlade (fniss), så jag frågade om han kanske menade vem hon tränade för. Det var det han menade.. ”För en av instruktörerna på ridskolan” sa jag, och då ville han veta vad han eller hon hette. Och jag är SÅ ledsen, Ulrika, men han kände inte till ditt namn…men han trodde själv det kunde bero på att det var längesen sist han var i Sverige, och det tror absolut jag med. Så sa han ”lycka till” och for iväg. Trodde jag…  

Vi letade oss tillbaka genom skogen, och Candy snorkade åt alla svampar som såg alldeles annorlunda ut från det här hållet, och så kom vi fram till lilla ridbanan som var collectingring. Av med benskydd och fram med putstrasan! Och så fick jag hjälp att hitta ingången till läktaren, bökade mig in med alla skydd, västen, täcket och trasan, och hann lagom slå ner rumpan och sprida ut packningen – så kommer jänkaren in och sätter sig och plockar upp videokameran! Nu skulle han filma fina hästen också! Jösses…sen kom han fram och gratulerade Sara till en fin ritt, och se’n åkte han iväg i sin bil.

 

(Nu undrar jag om ni kan hjälpa till lite, om det kommer en medelålders man med amerikansk brytning till stallet och frågar efter Candy, kan ni var snälla och peka bort mot Östhammar eller nå’t???)

 

Ja, och se’n började denna underbara väntan på resultatet…Sara hade klart o tydligt hört ordet ”fyra”, så hon hade väl inga jätteförhoppningar  tror jag - det KUNDE ju vara så att det var genomgående fyror i protokollet – och hon gick iväg för att hämta papperseländet medan jag promenerade runt med Candy på parkeringen.

Det tog ungefär en vecka innan hon kom tillbaka, jag tror jag gick en mil…men när hon kom log hon med hela ansiktet och sa ”japp, jag fick en fyra, men jag leder!”, och då hade de skrapat ihop drygt 71%! Så vinnarna i LB:1 i Sigtuna denna dag, det blev Sara o Candy! Tjusigt segertäcke minsann, och rosett och plakett!

 Vem sa att dressyr var tråkigt? J Och Helene och Taipan knep åt sig ett fjärdepris, kul! 

Andra klassen, LA:1, startade nästan direkt efter prisutdelningen, så det var inte stor idé att lasta in eftersom Sara hade startnummer nio, vi skulle bara hinna ta av allt så skulle vi få sätta på det igen. Jag höll häst medan Sara åt upp resterna av sin pastasallad, och se’n var det toabesök och uppsittning.

Jag hann lagom ner till framridningen när det nästan var dags att gå tillbaka, det är fin motion att vara hästskötare!

Candy var ganska trött nu, och Sara fick jobba som en liten iller, men förutom att ryggning är en onödig och fånig övning och galopp är rätt jobbigt på slutet så gick det jättebra – drygt 62% och precis utanför placering, fem sketna små poäng som fattades bara – men det räckte ju rätt så bra med den blågula i första klassen (och de hade förresten ganska små rosetter – våra är mycket läckrare!). 

Det var nu en bra idé att åka hem tyckte Candy, och stegade glatt in i trailern även denna gång (och väste ”hit med äpplena!” – nu blev det två stooora gröna som Sara hittat i sekretariatet, de hade en stor korg med ”bjudäpplen” där). Så fick hon sin eftermiddagshavre som hon skottade i sig med god aptit efter en mycket spännande och ansträngande dag, hon fnös några gånger i vattenhinken, och se’n bad vi allra ödmjukast Saras Volvo att orka med oss alla ända hem till Uppsala igen…och den suckade tungt och hade godheten att rulla på snällt hela vägen. Den är nog inte så dum i alla fall, fast man måste mecka med dörrhandtagen och sådär! /Agneta