Hej! Den här veckan är det tomt i stallet. Hästarna är ute och fixar "stoppningen" med hjälp av en massa gräsätande.

Det här är den första veckan som vi har börjat märka av insekter som broms och mygg i en större mängd.

Men för ridskolehästarna fungerar det bra ändå. Är man många i hagen så har man många svansar som kan hjälpas åt att vifta när alla flygfän jobbiga.

Bilderna från bildspelet ligger också i vår Pixbox:

http://www.pixbox.se/alb_show_id1061719_page0.html

Klockan 22.30 igår kväll steg Zohar lugnt av transporten. Lite varm och svettig men pigg och nöjd. Han följde med mig  in i stallet och in i sin nya box. Efter att ha kissat länge i halmen så satte han ner huvudet och började äta av höet som jag hade lagt in.

Hemma!

Svårare än så är det ofta inte när man är häst.

Idag på morgonen följdes han och Tornado åt till hagen som ligger nere vid vägbommen. Han steg ut en bit i hagen och satte ner huvudet och började äta.

Han verkar förtjust i mat, den där Zohar!

När jag kom tillbaka berättade en av uppstallarna glatt att hon sett Winston galoppera en hel långsida i sin hage. Sånt ser man inte ofta. Han brukar för det mesta gå och gräva efter goda rötter eller så står han i det bortre hörnet och spanar ut över vidderna. Jag blev imponerad! Men förmodligen blev han jagad av en geting.

I hagen mittemot står en grå häst som är precis tvärtom. Han galopperar för jämnan och där skulle man väl bli lika förvånad om någon kom in och sa att

han stod still.

Jaja, alla är sin egen sort!

Ha en bra dag!

Hej! Ja tänk vad man red barbacka när man var ponnyryttare. Utan minsta ansträngning kunde man hoppa upp och av på hästen. I alla fall jag.

Gabbi var ingen hejare på att ta sig upp på hästen måste jag erkänna. Fast hon var riktigt duktig på att ramla av. En liten kurva eller om hästen råkade snubbla och vips låg hon i en hög på marken.

Inte hjälpte det att hon hade en B-ponny . Hon stod på marken och försökte ta sats men det var precis som om hon hade lim under skosulorna. Så det slutade alltid med att jag fick hoppa av, kasta upp henne på hästen och sedan tog jag mantag och svingade mig likt en indian ( kanske inte riktigt) upp på min egen häst som var av stora mått, 146 centimeter i manken.

Så sa jag till gabbi att hålla i sig för det var inte så kul att hoppa av hela tiden. Javisst lovade Gabbi, men i nästa kurva var det kört igen. Det där talesättet -ramla av hundra gånger innan du blir en riktig ryttare- det hade hon passerat med råge redan i tioårsåldern tror jag...

Man kan tycka att det finns många regler att hålla sig till när man är hästtjej/kille. Men jag brukar säga att bakom varje regel finns en anledning. Även fast det är trettio år sedan jag började som ponnyryttare så var reglerna i princip desamma som nu.

- Aldrig rida utan hjälm!

- Aldrig rida ut ensam!

- Aldrig fatta galoppera på hemväg!

Att den där sista regeln är viktig vet jag av egen erfarenhet. Jag har nämligen provat. Det gjorde ont!

Vi var ute och red en sommardag förr i tiden, barbacka förstås. Då den hästen jag red var het och gärna höll huvudet högt så hade jag en täckesgjord runt magen och en martingal fäst i gjorden.

Vi satt och skrittade och flugorna surrade runt hästarna och oss. Vi var relativt nära stallet, kanske tio minuter bort. Så sa någon av oss att vi kanske kunde ta en galopp eftersom det var en fin stig med bra underlag.

Vi tog tyglarna och jag som var först i ledet av tre hästar gjorde en galoppfattning. Min ponny galopperade iväg längs stigen. Rätt som det var kom en lite tvär sväng och jag gled snett över hästryggen. Ponnyn blev lite skrämd och tog fart. I nästa sekund hängde jag under hästhalsen med ena benet instucket i martingalremmen och båda armarna runt hästens hals.

Det gick väldigt fort och det var inte ett dugg bekvämt. Jag såg hur de båda andra hästarna hade stannat på stigen en bit bort. Deras ryttare kuunde inte göra något annat än att titta när vi försvann bortåt.

Efter en liten bit orkade jag inte hålla i mig längre och tappade greppet om hästhalsen.

Jag minns hur jag hängde nästan upp och ned med benet fortfarande fast i remmen. Efter några språng lossnade benet och jag föll till marken. Någonstans under de sekunderna så blev jag trampad på skenbenet men det kände jag inget av just då.

Min ponny sprang hem till stallet och jag linkade efter i sällskap av mina kamrater som hade kommit ikapp. Det blev en fruktansvärt stor bula på benet och efter någon vecka kunde jag skryta med att den skiftade i alla regnbågens färger.

Jag förstod själv att jag hade väldigt tur! Jag har heller aldrig efter det galopperat hemåt mot stallet. Bakom varje regel finns en anledning! Glöm aldrig det.

Hej! Idag har vädret svängt lite fram och tillbaka mellan regn och uppehåll. Jag passade på att rida på morgonen. det var lugnt i stallet. Sista dagen på hyrveckan och när jag åkte hem vid 09.30 kom två tjejer släntrande efter lite sovmorgon. Men det får man ju ha när det är sommarlov.

Men om man nu inte hyr häst, vad gör man en sådan här dag på lovet? När det är för kallt för att bada och trist väder att leka ute i.

Idag var det en artikel i UNT om vad det kostar för en barnfamilj att göra någon av de aktiviteter som erbjuds. Bad, djurparker osv. Som väntat kostade det massor. Det mesta kostar.

När mina barn var mindre så brukade jag packa lite matsäck och dra ner till centralstationen. De älskade nämligen tåg. Vi kunde sitta där hela dagen och titta när tågen kom och åkte. vi packade upp vår matsäck på en bänk och käkade medan tåget till Sundsvall rullade förbi. Gratis och uppskattat. Fast nu när de är lite äldre tror jag inte att de skulle vilja sitta där någon längre stund. Det var säkert många som undrade vad det var för kufar som satt där, men vi hade kul!

Idag var det en sådan där dag när vi inte riktigt hade något planerat. Efter lite överläggning bestämde vi oss för att åka till Arlanda och titta på flygplan. Motorer duger bra när man har söner.

När vi var på Arlanda så blev vi förstås hungriga och bestämde oss för att gå in i inrikeshallen för att äta. För att komma in var man tvungen att passera säkerhetskontrollen.

Jag påminde glatt Björn om den gången när vi skulle fira nyår på Island och han fastnade i kontrollen och blev visiterad. Den gången berodde det på att han hade sina hypermoderna Cowboyboots på sig. De hade både nitar och spännen. Men inte nog med det stövlarna var också försedda med ett par gigantiska sporrar i bästa cowboystil. (Tro det eller ej men det var ruskigt inne på den tiden och vi kände oss mycket tuffa i de stövlarna!) .

Björn fick ta av sig stövlarna och gå igenom bågen igen.

Idag fick vi tömma fickorna och lägga allt i varsin korg som skulle in i röntgenapparaten. Vi skickade igenom ungarna först och det gick tack och lov bra. Sedan gick Björn igenom, allt var grönt. - Ni klarade det! sa jag morskt och höjde handen i en segergest.

Så gick jag igenom.... Piiiiip....

det blev helkroppsvisitation för min del för att få komma in och äta en hamburgare. Barnen tittade konstigt på mig.

- Det är nog mina titanskruvar, försökte jag med säkerhetsvakten som klämde igenom hela mig. Jag har i båda knäna och i vänstar foten...

Eller så har jag glömt nån hästsko i bakfickan...

Vakten vinkade mig vidare och jag var inne. Phu!

Eftermiddagen tillbringade vi på utsiktsplatsen på Arlanda. Där flög planen ovanför huvudena på oss och Max och Rasmus tog hundratals flygplansbilder. Det kan vara bra att ha!

Sent på eftermiddagen var jag tillbaka i stallet föratt läsa av mailen och lyssna av telefonsvararen. Det är många som ringer om ridskoleplats nu. När jag parkerade på stallplanen mötte jag Karoline som var på väg hem. Hon jobbade sin sista dag idag och är nu tjänstledig för att plugga. Hoppas det går bra för henne och att hon ska trivas med sitt "nya" liv.

Inga hästluktande kläder och inga svarta naglar. Jag antar att hon kommer och hälsar på oss då och då under hösten. För helt utan hästar är det omöjligt att vara någon längre tid.

Lycka till Karoline!

En dag i våras berättade Elinor för mig i stallet att hennes marsvin Nora skulle få ungar. – Oj, vad spännande, tänkte jag och frågade ut Elinor om en massa saker. Ett marsvin är dräktigt i åtta till nio veckor. Det där berättade Elinor för mig. Men jag kunde ändå inte låta bli att fråga om ungarna kommit varje gång jag träffade henne i stallet.

- Inte riktigt ännu, svarade hon med stort tålamod varje gång jag frågade.

Så blev det sommarlov.

I går kväll när jag öppnade min mailbox så hade jag fått en överraskning. Nu hade Noras ungar kommit! Det var bilder och allt. Förutom de söta bilderna på ungarna så fanns en bild på självaste Nora och hennes gigantiska mage som den sett ut innan ungarna kom. – Oj, vad hon måste vara glad nu när ungarna har kommit ut, tänkte jag och försökte föreställa mig hur de hade fått plats därinne.  Titta själva;

Jag blev mycket imponerad!!!

Och så brevet; 

Hej Ulrika!

Elinor ville att jag skulle berätta att Nora nu fått smått!

Det är fantastiskt egentligen, Noras bebisar vägde lika mycket som en kattunge och de började äta hö en timme efter att de kom till världen!

 Hon fick fem stycken, men det gick väldigt snabbt och vi hann inte med (känns lite snöpligt, här har man kollat henne flera gånger om dagen, och minst en gång varje natt i två veckors tid och så ”fölar” hon snabbt alldeles själv). Två av dessa fann vi döda i fostersäckarna. Nora förstod nog inte riktigt vad det var, hon såg mest slut och chockad ut, och undra på det efter att ha fött fram fem stycken ungar à 100 gram på 20 minuter. Nu flera timmar efteråt, kuttrar hon och förstår att det nog är hennes avkommor! Det är tre stycken, ett Släthår och två Rex (pappan är en så kallad Teddy-Rex). Bifogar bilder på underverken!

Ett tack till Elinor för att jag fick se de fina ungarna! Förstår att du har lite att göra nu i sommar!

Så något annat;

I slutet på nästa vecka kommer Zohar, en femårig valack på 170 centimeter. Vi ska prova om han passar till ridskolan. Då jag vet att ni är nyfikna så lägger jag ut en bild så ni kan få en förhandstitt, Var så goda!

Hej! När jag och Gabbi var yngre och inte hade egna hästar ännu så brukade vi hyra varsin ridskolehäst på sommaren.

Jag ville förstås alltid hyra Sirro min "föralltidbästasköthäst" medan Gabbi som inte var mer än nio-tio år blev tilldelad lugna och snälla hästar av ridskolans ägare de första åren.

Hästarna stationerade vi på en gård på gångavstånd från där vi bodde. På så vis kunde vi springa fram och tillbaka till stallet mest hela dagen. Även om vi inte skulle rida så kunde vi sitta i gräset utanför hagen och titta på våra hästar.

Jag hade med mig en liten kamera som jag fått när jag fyllde år. Med den kameran knäpptes det många, många hästbilder under åren. Tyvärr tappade jag en burk Cola över kameran en dag och efter det så kladdade maskineriet ihop.

Sirro blev redan första dagen iklädd en röd vojlock med frottéfodring som jag sytt på syslöjden. Passformen var väl inte den bästa men han klädde utmärkt i rött!

Jag kommer inte ihåg om vi hyrde hästar tre eller fyra somrar innan vi skaffade egna hästar. Men det var härliga och efterlängtade veckor med våra "alldeles egna" hyrhästar och vad jag minns så var det alltid solsken.

Gabbi och jag brukade rida hem till vårt hus där pappa och mamma gav ponnyerna morötter på gräsmattan på husets baksida. Hästarna lärde sig snabbt var huset låg och varje gång vi red förbi på vägen nedanför tomten så svängde hästarna självmant in på gräsmattan.

En gång hände en liten olycka. Gabbis kissnödiga ponny Martini kunde som vanligt inte hålla sig utan kissade en jättelik pöl precis vid verandan. Efter några timmar hade gräset dött och resten av den sommaren var det en stor gul fläck på mina föräldrars annars så välskötta gräsmatta. Fast jag antar att vi bara tyckte det var gulligt!

Jag minns också en sommar när vi var tre stycken tjejer som hyrde hästar tillsammans. Man umgicks tätt under hyrveckorna och en dag vart vi lite osams med varandra. Vi bestämde oss för att rida åt varsitt håll för att få vara ifred.

Det var lättare sagt än gjort på tre ridskoleponnyer som var vana att gå tillsammans med tre ännu inte så duktiga ridtjejer på ryggen.

Vad jag minns så utgick vi från stallplanen. Vi blängde lite surt på varandra och vände hästarna åt olika håll för att rida iväg. Så tryckte vi till med skänklarna…. Ingen av hästarna rörde sig ur fläcken…

Jag tror nog att vi satt till häst hela den där ridtimmen men den som kom längst från stallplanen av oss förflyttade sig högst motvilligt cirka hundra meter.

Efter det tyckte vi nog att det var både bättre och roligare att hålla sams så därefter gjorde vi det!  

Det blev mycket barbackaridning, håriga ridbyxbakar och svettiga rihjälmar under de där härliga somrarna då vi hyrde häst och det blev mycket drömmar om en egen häst.

Nedanför en bild på Lina och Olivia, Gabbi och Vallrum Gogo, Jag och Sirro

Hej! Idag regnar det sannerligen. Det är närapå vad vi svenskar kallar en "Svensk Naturkatastrof". Fast för dem som bor i länder där verkliga naturkatastrofer inträffar är nog detta knappast att kalla något annat än en regnskur.

Det beror på vad man har att jämföra med...

I klubbens artikelarkiv på http://www.uppsalaponnyklubb.se/ ligger en artikel från 2005. Det var ett riktigt regn det! Det var den sommaren då vägen spolades bort...

Sommar under vatten på UPK
Värmeböljan utbyttes i blötväder. Men hästarna var lika glada ändå. Inga flugor, mygg eller bromsar gjorde att hästarna kunde njuta för fullt i hagen.

Så en dag öppnade sig skyarna. Åskan dundrade så att marken skakade och hagar, vägar och banor försvann under vattenmassorna som drog fram. Vägen över diket förvandlades till ett vattenfall och spolades till sist bort,  Kvar var ett gapande hål.

Människorna hämtade hästarna från hagen. De hade stövlarna på men vad hjälpte väl det när vattnet nåde långt upp på låren.

Tillbaka vid stallet tävlades det om vem som kunde tömma mest vatten ur stövlarna.

Ute i hagarna stod hästarna spridda på små höjder dit vattnet inte nått, allt annat var sjöar och forsar. "Men vi har det ganska bra ändå", tycktes de säga. "Inga flugor som surrar, inga bromsar som bits och törstiga behöver vi inte vara över huvud taget!"

Under vattnet skymtade hästarnas badkar...

Det var rätt dag för att hoppa vattengrav!

Med hopp om snar återkomst för sommaren.

Hej! På en ridskola är det alltid väldigt spännande när det kommer en ny häst. Alla vill titta på den och många tycker den nya hästen är så söt. Redan den första veckan brukar det komma små försynta ansökningar från dem som gärna vill bli den nya hästens skötare.

Jag kommer ihåg att det var precis samma sak när jag var liten och själv red på ridskolan. En gång sov vi till och med över i matbaracken som stod på stallplanen. De nya hästarna anlände någon gång vid tretiden på natten och vi stack ytrvackna upp huvudena över fönsterkanten. Åh ,vad söta dom är, sa vi i kör.

När det är dags för den nya hästen att "debutera" på lektion så sträcks tio armar upp i luften samtidigt. Jag vill!

Jag minns hur speciell man kände sig när man fick rida på en ny häst. Lite pirrig men utvald.

Ändå så tycker jag att våra elever kan rutinerna väldigt bra. Vi tar hem våra nya hästar och besiktigar dem med vår "egna" veterinär, sedan rids hästen under en tid och provas i olika situationer av våra instruktörer och efter det så skolas den in i verksamheten. Det kan ta olika lång tid beroende på hur hästen fungerar.

Eleverna vet att det inte är säkert att hästen stannar kvar förrän den klarat inträdesproven. Men de kikar på hästen och längtar.

Med det så vill jag ha sagt att jag ska snart uppdatera hemsidan med Tornados stamtavla. Det är ni många som önskar på klotterplanket.  Zandor däremot klarade inte vår besiktning och kommer att åka tillbaka till försäljningsstallet. Så vi letar  vidare lite till efter en annan stor häst.