Hej! Idag ska jag berätta en rätt så ohygglig historia. Sann är den också och jag har berättat den förut. En liten önskan om en repris har inkommit och jag nappar naturligtvis direkt. Är du känslig? Läs inte, och läser du ändå så kom inte och säg att jag inte varnade!

Det hela började egentligen med ett par avställda Graningestövlar och en stor kartong med amerikanska basketstrumpor.

Jag börjar med strumporna. Min sambo Björn spelade basket i sina yngre dagar. I basket använder man väldigt höga strumpor och Björn hade turen att få köpa en hel stor kartong med strumpor av en lagkompis från Amerika. Kartongen hade den storleken att den innehöll minst en livstids förbrukning av dessa strumpor... för minst två personer.

Därför kom det sig att jag ofta gick till jobbet iförd basketstrumpor i stövlarna. Dessa strumpor var av den kvaliten att resåren ganska snart blev uttänjd varvid strumporna lätt hasade ner och la sig som en korv framtill i stöveln. Denna information är viktig för den fortsatta berättelsen!

En morgon mitt i vintern kom jag till jobbet vid sextiden. Det var kallt och jag bestämde mig för att klä mig i de varmaste stövlarna jag hade. Dessa hade stått oanvända i omklädningsrummet sedan förra säsongen.

Jag satte ner fötterna och stövlade ut i stallet och greppade min grepp och sedan skottade jag hela förmiddagen. Jag körde skottkärran genom stallet och ut till dyngstacken och så in igen för att fortsätta skotta.

Den där dagen var basketstrumporna jobbigare än någonsin och "korven" i tån var minst sagt irriterande. Jag gick och drog i strumpskaften mellan vändorna till dyngstacken.

Så blev vi klara i stallet och jag gick för att byta till ett par andra skor inför det fortsatta arbetet med att göra rent anläggningen. Gabbi följde med till omklädningsrummet då hon också skulle byta skor.

Vi pratade lite om ingenting medan jag satte foten i stövleavdragaren. Med ett svettigt "poff" lossnade stövlen och jag drog ur foten. I samma sekund som jag tog foten ur stöveln drog både Gabbi och jag efter andan. Strumpan var alldeles röd! Blod!

Jag tror Gabbi blev lite knäsvag! Fast det skulle hon aldrig erkänna. Själv funderade jag vad i allsin dar det var som hänt. Jag kanske har huggit grepen genom stöveln, sa jag. Det var i så fall inte första gången som jag huggit mig själv i foten.

Jag tog tag i strumpan och drog av den. Så gick jag in och stoppade foten i handfatet och började spola med vatten för att hitta läckan. Konstig... Hur jag letade så hittade jag ingenting och inte gjorde det ont heller.

Det var då tanken slog mig att jag kanske letade på fel ställe...

Jag gick med stor olust fram mot mina stövlar. Jag lyfte på den ena och vände den långsamt och skakade den sedan. Fem små röda "jordgubbar" trillade ut på golvet. Jag säger jordgubbar för att det såg precis ut som frysta jordgubbar gör när de blivit tinade...

Vad... Jag böjde mig mot golvet för en närmare titt. Fem små outvecklade musungar låg där. Blä! Bakom ryggen hörde jag någon som gjorde mycket konstiga ljud och jag vill inte tänka på det som skratt utan mer som någon slags chock!

Strumporna och stövlarna gjorde i den stunden sin sista resa och hamnade direkt i soptunnan! Så var det med det!

När jag tänker tillbaka på den där dagen så föreställer jag mig att det inte fanns något som helst liv i musungarna när jag stoppade ner foten den där morgonen. Annars känns det för hemskt att tänka på det överhuvudtaget.

Som ni förstår så finns en god anledning  till att jag alltid, alltid vänder upp och ner på mina skor innan jag sätter dem på fötterna!