Häromdagen hade en av mina ponnyelever glömt sina shortchaps när hon skulle träna dressyr för mig. -Men det går ju bra ändå, sa jag. Du har ju ridhjälm, skor, träns, sadel och framförallt ponnyn med dig. Och visst gick det bra även om hon tyckte det kändes lite svajigt utan stövelskaften. 

Går jag till mig själv är jag nästan överdrivet noga med att få med mig allt jag behöver när jag ska åka någonstans. Vare sig det är hästrelaterat eller en vanligt resa så packar jag bortom allt sunt förnuft och jag erkänner det. Det och alla de där pennorna som jag släpar med mig när jag ska på kurser eller döma. 

Egentligen vet jag ju att glömmer jag tandkrämen så får jag väl köpa en tub på plats och finns det inte får jag lägga mig med smutsiga tänder för en gång skull. Jag tycker att jag är en person som anser att problem är till för att lösas och att jag försöker att inte oroa mig i förväg. Och ändå… 

Det är tur att jag inte har så stor häst för min packning går som tur är in på platsen bredvid hästen i transporten samt att jag fyller skuffen på bilen och så lite i baksätet. Jag har alltid med mig två par stövlar, två träns, två grimmor, två par ridbyxor, två skjortor, extra knappar till kavajen, syset, allsköns borstar, svampar, hovkratsar, sprayer, gummisnoddar, (och gärna båda föräldrarna) minst två av allt. Jag har bara en sadel med mig men en extra sadelgjord. För tänk om…!

Jag har varit med om att nosgrimman gått sönder, att dragkedja på stöveln pajat och att tyglar gått av vid urlastningen. Det har understrukit att det är bäst att  vara förberedd! Jag har lånat ut stövlar, synål, tråd, nummerlappar och annat. Jag tror kanske att folk känner till att jag alltid är redo och jag tror att de kanske, kanske fnissar lite bakom ryggen på mig. Men det är okej. Alltid redo är mitt andra namn!

Hur kan detta ha börjat tänker jag? Tja det är väl någon slags släng av kontrollbehov. Kan det ha varit det där traumatiska med att Gabbi och jag var tvungna att dela ridkavaj som barn?  Ja, kanske. Jag har faktiskt två kavajer och en frack i packningen så nuförtiden är det jag som kan låna ut till den stackare som måste dela med syrran. Må era föräldrar få en uppenbarelse och ge er en egen i julklapp. 

Annars tycker jag nog inte att jag lidit några stora kval förutom kanske den gången nosgrimman sprack precis när jag skulle in på prisutdelning .Det fick bli eltejp och ett leende så gick den saken också i hamn. Eller så var det den gången jag skulle lasta ur och hästen slängde sig bakåt och tygeln gick av. Förresten gick två av mina fingrar av också men som tur var så hade jag åtta till. Så ett tips; alla fingrarna måste med på tävlingen. Tyglarna bytte jag ut med de extra som var med och fingrarna tejpade jag med en av de två rullar tejp som låg i packningen. Se där hade jag nytta av tejpen igen. Skäll av doktorn fick jag också, men först på måndagen när jag gick dit. Pyttsan! Han visste inte hur hårda vi ridtjejer är! 

Jag tror nog att den här dubbelpackninggrejen är ok så länge jag inte får för mig att packa två hästar ifall att. Av mig själv finns det bara en även om jag vet att ni är många som önskar att det fanns två. … ;) Om jag packar in två hästar eller uppträder som två personer… är det eventuellt dags att söka hjälp. Säg gärna till då!

Hej! Alla som har en häst vet ju hur mycket det är att hålla ordning på runtomkring hästen. Det är skötsel, träningar, hovslagare, veterinär och så vidare. Då vi har dryga femtio platser på anläggningen krävs det god ordning och framförallt bra kontakter och långvarigt samarbete för att få dessa bitar att fungera. Veterinärer, hovslagare och andra viktiga personer runt hästarna träffar våra ridskoleelever sällan på då dessa oftast besöker oss på dagtid. Så jag tänkte berätta lite kort om vilka som besökt oss de senaste veckorna. 

Vi har haft samma veterinär till våra hästar i runt tjugo år. Det känns väldigt tryggt då han känner alla hästarna väl och oss också så vi har alltid en bra dialog. För ett par veckor sedan var det dags för hästarnas vaccination för Hästinfluensa.  Att vaccinera en häst är ingen match, men att göra över fyrtio stycken på en rad det kräver mer logistik.Som tur är så är alla våra hästar väldigt bra vänner med veterinären så själva sticket oroar dem inte speciellt.

Vi brukar alltid förbereda oss genom att göra en lista över hästarna och vilka vaccinationer som ska ges just den dagen. Ibland behöver man tex fylla på med stelkrampsvaccin samtidigt. Vi försöker också se till att alla våra hästar ligger i fas och ska vaccineras samtidigt. Det är bara när det kommer nya hästar som det tar ett tag att få in dem i ordningen. 

Sedan är vi et gäng som går som en enhet genom stallgången. En som kopplar grimskaftet, en som räcker fram vaccinet och bär lådorna (går åt litegrand) och så veterinären som sticker. Efteråt ska alla vaccinationsintyg fyllas i och stämplas. 

Den här gången hade jag min dagdressyrgrupp när veterinären kom så några av eleverna var på plats och fick se vaccinet ges. 

Några dagar senare så kom sadeldoktorn på besök. Vi är ju väldigt noga med att alla sadlar ska ligga bra på hästarna och besöks av sadeldoktorn ett par gånger om året. Det är ett måste för med en dåligt liggande sadel kan hästen bli lidande på många sätt. Skavsår, hältor och inte minst ovilja att abeta. Samarbetet med sadeldoktorn har också pågått i över tjugo år och jag säger som ovan att allt går väldigt smidigt då han känner oss och hästarna. 

Däremot tar det en stund att hänga fram och "klä av" över fyrtio sadlar. Sedan ska de provas var och en på hästarna. Ibland stoppar sadeldoktorn om sadeln på plats. Mer stoppning ska i eller så behöver den flyttas om för att sadeln ska ligga bättre om hästen har gått upp eller ner i vikt eller musklat om sig. 

Vissa gånger så byter vi helt plats på sadlar mellan två hästar och andra gånger så får vi helt byta ut en sadel och köpa en ny. Unghästar tillexempel ändrar sig en del i ryggen. En äldre häst gör det också då muskulaturen förändras med stigande ålder.  

Det är väl värt att lägga ordentligt med pengar på en bra sadel istället för att köpa en som inte går att ändra på. Hästarnas välmående är grunden till att de ska fungera på ridskolan. 

Varje tisdag kommer hovslagaren. Vi har haft samma hovslagare i drygt tio år och den vi hade innan dess lika länge. Om jag nyss sa att sadeln är viktig så vill jag påstå att hovarna är minst lika viktiga. På tisdagarna är hovslagaren hos oss nästan hela dagen. Hästarna ska skos ungefär var sjätte till åttonde vecka. Dessutom kan det tillkomma någon tappsko för hovslagaren att slå på. 

En duktig hovlsagare ser på hovarna om hästen mår bra . Hur den rör sig och om den belastar hovarna jämnt och om något är på väg att förändras. Utbildade hovslagare kan dessutom hjälpa till om hästen får en hovböld (inflammation) i hoven, hovsprickor eller annat. 

De flesta hästarna tycker det är mysigt satt stå i hovslagarspiltan och mumsa hö. Men det finns ett par stycken som tycker det är besvärligt. Då brukar vi vara med och hålla i och underhålla hästen medan den blir skodd. 

Igår hade vi beök av vår hästhandlare från Irland. Han säljer många främst tävlingshästar till Sverige och är här rätt så ofta. Då och då ringer han och har en häst som passar hos oss eftersom han vet exakt vad vi är ute efter. Varje ridskola har sin egen inriktning och att man har hästar som passar för ändamålert är viktigt. 

Han hade sin beridare med sig igår och vi fick se hästarna ridna i ridhuset. Vi hade dessutom sett dem på videofilm innan. Men det är alltid annat att se dem på riktigt. En D-ponny skimmel och en fullstor Fux vilka nu står på isolering och sedan ska skolas in på ridskolan. Jag ska berätta mer om dem senare. 

Att ha hästar på isoleringen innebär merjobb för oss som jobbar istallet. Dels ligger stallet avskiljt så vi måste först göra klart det ordinarie stallet. Sedan är det ombyten och descifinsering som tillkommer så man inte tar med sig några basilusker till våra andra hästar. 

Men det är det väl värt eftersom man inte riskerar att få in några ovälkomna förkylningar i stallarna. 

Tja, förutom dessa extrabesök så fodrar vi ut ungefär fyrahundra kilo hö om dagen, sätter på femtio täcken och tar  av lika många, gör rent alla boxar, ströar, krattar, sopar, städar läktare, korridorer och toaletter. Rider till hästar, lagar stängsel och kör halmbalar. Men i övrigt så latar vi oss mest :) 

Hej! får jag presentera våra nya klubbmästare i Working Equitation, Guldmedaljör för Juniorer- Sofie Hedström på Munsboro JoeJoe, Guld för seniorer- Mita elebjörk och Lemans E och Silver för seniorer- Marie Pettersson och Stocksjö Piraten. Ni ser dem i tur och ordning på bilden nedan och en och en på bilderna under. Det är Lotta F som varit fotograf.

Jag var på plats i stallet strax efter sju i morse för att skriva iordning protokollen inför dagens kombinerade Klubbtävling/ Klubbmästerskap och Pay and Ride i Working Equitation. En liten stund senare kom "hemmaekipagen" för att hjälpa mig att  bygga fram. Det märks att vi haft ett antal WE tävlingar nu för det gick oerhört smidigt att bygga banan och alla vet hur hindren ska se ut och hur det ska markeras med siffror och koner. Allt var färdigbyggt nästan tjugo minuter innan bangången började och det var skönt för då han jag fixa de sista detaljerna i lugn och ro. Ni ve;t lite tidtagarur, miniräknare, underlägg, prisbricka och sånt där småplock.

Första klassen var en LC Teknikbana. Jag får gratulera Ann Charlotte som vann den klassen på ridskolehästen Wilson BoGiBo. Ann Charlotte hade med sig en hel lista med viktiga frågor när jag träffade henne i fredags och tydligen hjälpte det då hon kom ihåg precis allt  som hon skulle på banan. Att vara väl förberedd lönar sig. Dessutom hoppas jag att Ann Charlotte banar väg för fler ridskoleelever att våga delta på WE-tävling! 

Nästa klass var LB som var en av KM klasserna. KM deltagarna red sin dressyrdel för ett par veckor sedan och idag red de Teknikbanan och sedan Speedbanan. Vi delade in KM i en Juniorklass och en Seniorklass. Det var spännande i Juniorklassen och de tävlande låg tätt efter varandra. Sofie Hedström och JoeJoe vann två grensegrar och tog därmed Guld. Julia Törnros och Pearle som har tävlat en del var dock snabbaste ekipage i speeden.

Seniorerna fick välja att rida LB eller LA och så avgjorde vi på procentsatsen. Mita Elebjörk och Lemans E red LA och vann guldet för seniorer. Marie Pettersson och Stocksjö Piraten red också LA och tog Silvret. Det var tajt mellan Marie och Mita då Mita och Lemans tog delsegern i Tekniken och Marie och Piraten vann Speeden. Så det blev poängen från dressyren som avgjorde.

Det kom också ryttare långtifrån och nära för att rida Pay and ride så vi fick ihop ett ordentligt startfält och vi fick dessutom se många fina ritter. Framåt dagen blev det rätt så bra med folk på läktaren också. Dagen avslutades med en Medelsvår klass. Riktigt rolig dag och jag hoppas vi kan skaka fram ett nytt datum snart igen och att ännu fler vågar testa WE.

Banan fick stå kvar och jag sprang ut i fikarummet och köpte lite dricka och en chokladbit. Lunch när den är som bäst!... För direkt efter tävlingen så höll jag WE- träning för några av våra instruktörer. Fem stycken till häst och någon till fots. Vi övade runt en och en halv timme på de olika hindren. Dels för att vänja ett par av våra yngre hästar men mest för att det är så viktigt att vi ridlärare själva provar på de övningar som vi lär ut till våra elever. Uppe på hästryggen känner man som bäst vad som fungerar och vad som är svårt.

Efter detta så klämde jag den andra delen av min chokladkaka (middagsdelen...) och sedan åkte jag vidare till en anläggning i närheten och höll WE träningar för tio ekipage till. Packade in de sista hinderdelarna i min bil tjugo över sex och rullade hemåt mot en väldigt mjuk och skön soffa. Där sitter jag än och det är väldigt bekvämt! Jag tycker nog att jag är värd att sitta här en lång stund efter idag. Just nu är jag faktiskt tveksam till om jag någonsin tar mig härifrån...  ;) Kan dessutom meddela att jag har ätit en riktig middag bestående av nyttig och äkta mat till skillnad från var jag åt till lunch och mellanmål.

I morgon är det måndag och ny vecka. Tyvärr kommer veckan börja lite tråkigt på ridskolan. Vår fina och omtyckta ridskolehäst Uniek lämnar oss på förmiddagen. Vi har lagt stora resurser under en lång tid på att rehabilitera och få honom frisk. Men nu finns det tyvärr inget mer vi kan göra. Jag vet att ni är många som kommer att sakna honom och det gör förstås vi ridlärare också.

Hej! Att tävla i lag är roliga grejor. Trots långa tävlingsdagar, orkaner, snö i april och översvämning i augusti så är det en speciell känsla att åka ut tillsammans från en klubb och tävla som ett lag. Överhuvudtaget tycker jag att det ska vara kul att tävla annars skulle jag aldrig ge mig iväg. Är man flera så blir det skojigare, man kan prata, man kan hjälpas åt och man kan ge varann en hygglig klapp i ryggen när det behövs. 

Att man dessutom ibland får chansen att köra lite traktor är ju inte heller helt fel. Ja den där röda traktorn passade dig som handsken Emilie! Synd bara att kameran krånglade när bonden kom och jagade dig över åkern...

I vår hoppas vi i tantgänget på att åka ut som lag i division II igen. Men innan dess ska vi lära Gabbi att hoppa istället för att stå där och vinka som drottningen själv. Att synden straffar sig vet vi alla då det hände sig att hon fick fyra röda ryggsäckar i skallen sekunden efter kameran klickade. 

Nu är det dags för våra medlemmar att anmäla sitt intresse för att rida lag så det är bara att höra av sig till kontoret. Kom ihåg att alla kan vara med. Vi har ju många ekipage som är ute och tävlar runt i distriktet. Ta tillfället i akt att bli lite tajtare med era klubbkompisar.

I vår har vi anmält följande lag:

Div 3 ponny dressyr                 2 lag                    Lagklass: LB:1

Div 3 ponny hoppning              1 lag                    Lagklass: LC A:1a

Div 2 häst dressyr                    1 lag                    Lagklass: LA

Div 3 hoppning häst                 1 lag                    Lagklass: 1 m, YR 0,95 m

Tycker kanske också att det är dags att lägga upp lite bilder från teamTANT igen. Nu är det nedräkning mot säsongen 2014! (OBS! Tant är ingen ålder utan en gåva!)

GÖR MIN DAG- RID I LAG

upk@telia.com 

Ovanstående citat hittade jag ovanför en av stalldörrarna på Ridskolan Strömsholm där vi gjorde ett studiebesök i helgen. Detta var det sista av många besök som gjordes på den tre dagar långa studieresan med ungdomsprojektet teamSTIL.  Sammanfattningsvis kan jag säga att vi hade jättekul och att alla som var med verkar ha fått ut en hel del av resan. Mer om hela projektet kan man läsa på teamSTIL:s hemsida. 

Den tredje och sista dagen på resan så besökte vi som sagt Strömsholms Ridskola. Denna gången blev vi mottagna av fyra stycken tredjeårselever från Hippologutbildningen. De fick visa oss runt och berätta om utbildningen. Som avslutning så red två av dem i ridhuset vid Kungs och alla trettiotre som var med på resan satt på läktaren och fick en miniclinic. Ett av kraven för att få vara med i teamSTIL är att man är hästintresserad, engagerad i verksamheten på ridskolan men inte har någon egen häst. En av tankarna med det här besöket var att deltagarna skulle få se att det är möjligt att gå utbildningarna på Strömsholm även om man kommer direkt från ridskolan. 

Nu var det egentligen inte själva resan jag ville gå in på utan några av sakerna som Hippologerna sade och som jag hoppas ungdomarna tog med sig hem och kommer ihåg. Dels förklarade de hur viktigt det är med grunderna i ridning och att inte hasta fram. På Strömsholm lägger man oerhört mycket tid på sitsen och grundridning. Och visst är det så att om grundridningen brister så lyser det igenom i allt man gör. 

Så här sa Susanna som förevisade oss dressyr där vi satt på läktaren: Hästarna är våra lärare och dom kan. Det är bara vi själva som måste öva tills vi vet hur vi ska göra. Jag måste vara ödmjuk inför hästen och alltid komma ihåg att tacka den för vad den lärt mig. 

Hon sa också en annan viktig sak: Man får aldrig, aldrig prata illa om hästen. 

Att inte skylla sina egna brister på hästen är något jag fått inpräntat under alla år jag har hållit på med ridning och hästar. Ju mer man lär sig  desto mer förstår man hur lite man kan, är ett annat ”ordspråk” som jag gärna använder mig av. I vissa fall när en ryttare skyller på sin häst så beror det på att man är tidigt i sin utbildning och inte förstår bättre. Och för mig som jobbat på ridskola i mer än tjugosju år så finns det en tydlig gräns mellan vad jag kallar nybörjare och en ryttare som börjar ta på sig ansvaret för sin ridning och resultatet. 

Jag hoppas projektungdomarna snappade upp några klokheter och att de tar med sig dem genom hästlivet. Mitt mål är förstås också att ge eleverna på ridskolan dessa kunskaper.

Ni som känner mig vet att jag har ett nästintill oändligt tålamod. Är det någon av mina styrkor som jag är extra stolt över så är det tålamodet. Det och att läsa kartor… (det sistnämnda var ett skämt) 

Är det något som får mig att koka över trots allt så är det om någon säger något oförtjänt om någon av hästarna. Jag är oerhört mån om mina elever men hästarna ligger mig allra närmast hjärtat för de är mina arbetskamrater och det viktigaste på hela ridskolan. En stor del av mitt ansvar som ridlärare är att se till att hästarna mår bra, blir fint ridna och alltid rättvist behandlade. 

Igår kom jag för en stund upp till kokpunkten, bara litegrand men ändå, i frågan om det är hästens fel att någon ramlat av. 

På ridskolan så för vi noggrant statistik över varenda markkänning som görs, stor eller liten. Vi antecknar på vilken lektion det hände, om man hoppade eller red dressyr, vilken häst, i vilken situation, varför och hur det gått. Detta gör också att vi kan föra statistik som är väl överensstämmande  med verkligheten för hur vanligt det är att ramla av hos oss och i vilka situationer det händer. Jag tror ni har läst siffrorna förr men en elev som rider en gång i veckan hos oss rider ungefär fyrtio lektioner på ett år och statistiskt sett så ramlar man av mindre än en gång på 350 ridtimmar. Det betyder att ”en gång i veckan eleven” kan rida ungefär åtta och ett halvt år innan den får markkänning. 

Igår när jag frågade min dressyrgrupp hur många av dem som ramlat av på måndagar 18.30 så var det ingen av dem som gjort det någonsin och då har flera av dem ridit på gruppen sedan tidigt nittiotal. 

Detta betyder på ett sätt att vi lyckats väldigt bra med hur vi lägger upp vår undervisning och att vi har rätt  hästar för verksamheten. Men på ett annat sätt kan jag känna att det ibland ligger oss i fatet för när någon till sist faller av så blir det något ovanligt, skrämmande och konstig att man överhuvudtaget kan ramla av en häst och det blir ibland också negativa känslor kring just den hästen. 

Ett lågt snitt är att varje lektionshäst hos oss arbetar sammanlagt 600 lektioner under höst- och vårterminen (kurser på loven är inte inräknade). De få avfallningar som sker är jämnt fördelade över de drygt fyrtio hästar  som vi har eftersom fall från hästen nästan alltid beror på att ryttaren tappat balansen tex vid ett språng över hinder. Tappa balansen kan man göra på vilken häst som helst. 

En sak vi ryttare måste komma ihåg är att hästen är ett levande djur. Det är väl därför vi rider, för att få ha den ovärderliga kontakten med ett så fantastiskt djur som hästen? Så är det åtminstone för mig. Jag sitter inte upp för att få göra en skänkelvikning eller fatta galopp utan för att leta efter den glädje och det samspel man kan få uppleva vid ett riktigt bra ridpass. Samtidigt har jag vetskapen om att hästen alltid kommer att kunna bli rädd eller överraskad av ett ljud eller att någon dyker upp bakom ett hörn eller till och med att en ryttare överraskar den med en alltför kraftig hjälp när den gick och sov. Den kommer kunna snubbla på en bom, en trädrot eller en grop. Den kanske tappar balansen av en ryttare som kommer efter i språnget. 

Så förbered er på att ni någon gång kan komma att trilla av en häst. Det är mycket sällan ”hästens fel” och det  ingår i ridsporten även om det är mycket ovanligt på ridskolan. 

Kom ihåg Hippologen Susannas kloka ord; Hästarna är våra lärare och dom kan. Det är bara vi själva som måste öva tills vi vet hur vi ska göra. Jag måste vara ödmjuk inför hästen och alltid komma ihåg att tacka den för vad den lärt mig. Man får aldrig, aldrig prata illa om hästen.

Var ödmjuk inför att lära dig det hästarna kan lära ut

Hej! Idag åker vi på studieresa med projektungdomarna (30 st)= i teamSTIL. REsan går från idag fredag till och med på söndag och det kommer att bli besök på hästklinik, travstall, Strömsholm, och Stora Ekeby Ridklubb bland annat. Det ska bli både spännande och roligt och en av mina uppgifter blir att dokumentera det hela för en artikel. 

Det bästa med den här studieresan är att vi åker buss. Så ingen av oss ledare behöver kunna vägen. Det känns skönt då jag annars ofta utses till kartläsare och dessutom erhåller skäll för att jag gör det dåligt. Själv tycker jag inte det är något större problem att hamna vid en slalombacke istället för vid Täby Galopp eller ute i ett naturreservat istället för hos personen som står och väntar vid traileruthyrningen. En enda gång tycker jag det blev lite jobbigt och det var när vi tog cykelbanan istället för den högra filen mitt i Stockholm. Det var visserligen en snabbare väg men blickarna från dem som stod i bilkön var inte att leka med. 

Att köra själv och hitta samtidigt är inte det lättaste. I somras skulle jag åka för att ha träningar på en anläggning där jag aldrig varit. Men jag tänkte att jag kör på magkänslan och den där lilla kartan man kan få fram i mobilen. Som vanligt åkte jag i god tid för att kunna köra fel. Och det gjorde jag…. Till slut började det bli lite tajt med tiden och de små grusvägarna ringlade åt alla de håll. Efter att ha vänt bilen för fjärde gången så stannade jag vid ett rött hus och frågade om vägen. Den snälla damen förklarade noga och avslutade med att ge mig en STOR kram. Jag måtte ha sett aningen stressad ut…? 

Men nuförtiden har jag en GPS. Den använde jag senast när jag skulle åka och döma dressyr på ett ställe som jag inte känner till så väl. Trots att jag inte hade exakt den rätta adressen så kom jag närapå rätt. Fick i och för sig se en halvtimme extra av landsbygden. Men så fort jag bestämt mig för att köra tillbaka till den större vägen så hittade jag strax på en hästtransport som jag hängde efter. Så jag rekommenderar en kombination av GPS och hästtransportförföljning för att hitta till en tävlingsplats. 

Den här helgen överlåter jag rubbet till busschauffören. Om han skulle köra fel så har jag både godis och dricka med mig så jag överlever. Gabbi har dessutom ett tändstål på sin nyckelknippa ifall det blir kallt på natten. Så vi klarar oss! 

Lördag till söndag ska vi bo på vandrarhem vid Strömsholm. Det blir spännande. Många övernattningar där har det blivit med åren och i alla möjliga olika utföranden. 

ULK ungdomarna med Gabbi i spetsen snöade in i lerladugårdarna ett år, missade frukosten och halva förmiddagen innan de hittades och skottades fram. (fanns inga mobiler på den tiden) Samma kurs så bäddade de säck och krossade hårt bröd i Helens säng kan jag berätta som kuriosa. Hon var inte helt glad över det. Har nog inte förlåtit dem än… Egentligen borde jag inte skriva det här för då kanske nåt liknande händer mig... eller Gabbi!!!

På hästskötarexamen så bodde vi på en gammal institution där toaletten stod mitt på golvet i ett jättelikt rum med panoramafönster på en hel långvägg mot ett bostadsområde. Det går att hålla sig  oväntat länge från att gå på toa kan jag tala om av egen erfarenhet. 

Den mest obekväma, hårda och kalla Strämsholmsövernattingen var nog på Strömsholmstävlingarna ett år när jag var med som hästskötare och fick sova bak i hästutrymmet på golvet i lastbilen. (Hästarna stod på box med mjuk halm och varma täcken vill jag bara upplysa om) 

Ja ,det blir spännande det här! Det roligaste blir såklart studiebesöken. Men chansen att lära känna dessa tjejer och killar ännu bättre är också nåt jag ser fram emot! 

Hej! Ibland får jag frågan om hur många hästar jag har. Så för att klargöra detta så har jag BARA EN. Men då jag jobbar i ett stall med drygt femtio hästar så är det mer än lagom med endast en egen. 

En häst är mycket jobb, det vet alla som har en. Två hästar är alltid mer än dubbelt så mycket jobb.  Jag har testat i omgångar. Speciellt på den tiden jag trodde att jag var släkt med stålmannen. 

En period när jag fortfarande trodde att jag skulle bli världsmästare i ridkonst så hade jag två hästar. Picador som var en ”tornado” och Tornado som oftast inte var en ”tornado” men däremot kunde gå från lätt bris till orkan på en sekund. 

Vi brukade rida för Anne Behrenfors, en dressyrryttare med OS meriter. När hon kom skulle man vara snygg och proper. Hästarna var lindade med vita lindor och vita schabrak under sadeln. Nyputsat och välkammat. Själv hade jag alltid smalrandig skjorta och blanka ridstövlar. Om jag ska vara ärlig så var det många år sedan jag kom över det där med att linda hästben inför träningarna. Det finns så bra damasker med kardborreband så jag äger knappt några lindor längre. Det finns dessutom snabbputs till stövlarna och väldigt bekväma tröjor som man inte fryser i. 

I vilket fall, hade jag bara ägt en häst hade jag kunnat putsa och feja hela morgonen när Ann skulle komma. Jag hade kunnat sitta ner en stund och ta frukost och ladda för att rida fint. Men med två hästar så fanns inte den möjligheten. Båda hästarna skulle gå med på träningen och det var knappt med tid emellan. 

Jag hade ridit Tornado först, skrittat av, sadlat av och borstat och hade väl nån kvart på mig att släppa ut honom i hagen innan nästa häst skulle vara startklar. 

Tänk er dessutom blöt höst. 

Grimma på och lite stressad gick vi ut genom stalldörren. Jag på tå i nyputsade stövlar och smalrandig skjorta, håret i hårnät, mellan vattenpölarna och Tore efter i Torefart (läs snigel). 

Halvvägs upp mellan hagarna blåste plötsligt den ”lätta brisen” upp till ”orkan”. Traktor, rådjur eller bara hjärnsläpp. Inte vet jag men i samma sekund så blev jag omkullsprungen i leran och dök med ansiktet först och armarna rakt efter sidorna. Plattfall i bästa stil. Tore dundrade vidare längs gången och stannade vid sin grind. 

Om ni har fastnat med ett par stövlar i djup lera så vet ni hur det där suget känns när man ska loss och sedan ploppet när man lossnar. Jag fick känna på en helkroppsvariant av ovanstående. 

Face down! Inte en rand var synlig på skjortans framsida, Ansiktet var heltäckt av lera, säkert bra för hyn, men inte just då. Stövlarna, Königs stenhårda läderstövlar anno 1996 blev sig aldrig lika mer. 

Alltså hade jag bara haft en enda häst hade jag suttit i köket med en Cola och eftersvettats efter den första och enda lektionen den  dagen. Men där stod jag istället som ett lermonster med bara sju minuter kvar till lektion. Jag sålde Tore den sommaren och efter det har jag bara ägt en häst i taget. 

I stort sett… Eller om jag ska vara ärlig så har jag då och då råkat ha två hästar men bara väldigt korta perioder. 

Fast jag har ju också icke självvalt haft två hästar att sköta om och rida i vissa perioder. Till exempel när min syster fick för sig att skärmflygning på semestern var en lämplig aktivitet. Efter ett halvårs konvalescens, operationer och läkning så lovade hon att INTE utmana ödet på semestrar framöver. Trots det så pratar hon om ballongflygning, fallskärm och bungyjump. Men det kan hon glömma. Hon får hädanefter nöja sig med att åka Insane och slänggunga på Gröna Lund. 

Vad jag ville summera inlägget med var i alla fall att EN ENDA häst är alldeles lagom om du vill hinna sitta en stund och dricka Cola!

Hej! I morgonkväll så är det stor Halloweenfest i stallet. Uppemot sjuttio läskiga monster inklusive US invaderar anläggningen vid halvsextiden. Jag har i vanlig ordning prickat in ett par timmar WE träning som slutar vid sextiden just den här dagen. Så den sista halvtimmen ingår förutom WE hindren också en test av hur tåliga hästar är för att det springer skelett och häxor i trappen samt hörs spridda skrik från spökrundan. Förra året var det faktiskt inte en enda häst som reagerade och jag tror inte det är några problem  på lördag heller.  Ekipagen får väl kontra med att klä ut sig själva! 

Ett par förslag om fantasin tryter:

Personligen tycker jag fåret är läskigast!

Jag kan inte minnas att man firade Halloween när jag var liten. Men jag kanske bara har glömt det. Nu är det en stor grej  och jag tycker det är roligt med saker som ger en anledning att samlas. US ordnar en riktigt läskig spökrunda. Jag tror faktiskt att de blir nästan lika rädda som barnen. Sen brukar de äta mat och godis och leka i ridhuset. 

Ett år sköt barnen upp en tennisboll i taket när de hade brännboll. Den sitter fortfarande kvar däruppe inkilad mellan en bjälke och isoleringen och jag undrar  bara när den tänker tirlla ner. Förmodligen på min lektion och helt säkert i mitt huvud... 

Förra året glömde US ett spöke i ett träd. Det hängde kvar hela november och jag tror min häst blev lika rädd varenda gång jag kom runt just det hörnet på ridvägen. Så i år propsar jag på att varenda spöke plockas ner när festen är över. Möjligtvis kan ni hänga upp en tomte i stället och håll reda på tennisbollarna!

Jag fick under gårdagen äran att testsvara på frågorna som ska vara med på tipspromenaden. Lätt som en plätt och jag hade minst alla rätt! (...) Så vill ni ha insidertips, hör av er till mig. 

På söndag är det klubbtävling i dressyr med cirka fyrtio starter. Inbakat i  detta rider ett tiotal ryttare som är med och kämpar om årets KM titel i WE. Dressyrprogrammet är först ut denna helg och den 17:e november rider de Teknik och Speed. WE programmen är roliga att rida. Det är lite ovanliga vägar så man får tänka en del. 

Igår var jag iväg  på WE-träning med Lusen. Vi fick några "hemuppgifter" förra gången och den här gången så kändes flera av hindren betydligt bättre. Jag hade dessutom klippt Lusen för att få en illusion av att han minskat lite i omfång. Det hjälpte tydligen men vikten är fortfarande inte riktigt godkänd. Hmpf... 

I vilket fall så testade vi att rida åttvolt i galopp med galoppombyte och direkt därpå halt och rygga i åtta och till sist ny galoppfattning. Jag fick också öva vidare på att rida samlad galopp runt tunnan medan jag satte ner lansen. Stort för mig som haft en del "styrproblem". Men nu tycker jag äntligen att kroppen börjar lyda hjärnan. 

Till sist fick jag öva en stund på att rida runt tre tunnor med tyglarna i en hand. Där kan jag lätt säga att reflexerna ibland går före förståndet...  Ett av mina mål är att kunna rida alla hindren korrekt på en hand. Det är svårare än man tror att forma hästen med båda tyglarna i samma hand. Små rörelser i handleden, handen lite till vänster för att forma höger, inte vika mig inåt och forma runt innerskänkeln.  Men efter några svängar så började det gå bättre så jag tror att det finns hopp om mig också. Det får bli min hemläxa att öva duktigt till nästa gång. Jag tog faktiskt tag i det redan vid morgonen ridpass. Fem minuter varje dag så!