Det var pappa som övertalade Gabbi och mig att börja rida. Jag tränade och tävlade i Gymnastik och hade väl egentligen aldrig haft en tanke på det där med hästar. Både på pappas och mammas sida har hästarna funnits med sedan de var små. Min farfar var militär och red i jobbet. Min morfar red på strömsholm och hans pappa, min mammas farfar var med när man startarde upp en av de tidigaste ridskolorna i Uppsala. Mamma red också som barn. För en sträng militär som mest svor och skällde, det kunde vara så på den tiden. I alla fall, pappa anmälde oss till ridskola på EKE och det var bara att följa med. Redan den första gången tyckte jag om lukten och atmosfären i stallet. Däremot var jag väldigt, väldigt blyg när jag  var yngre och rädd för alla de äldre ridtjejerna och skötarna.

Efter fyra ridlektioner sa jag till min pappa att jag inte ville åka mer till ridskolan. Men han var van att övertala mig och till sist kom vi iväg. Det var då jag mötte Ingrid. hon var skötare och alltid glad och snäll. Hon hjälpte mig att sadla av efter lektionen och pratade alltid glatt under tiden.

Jag hittade också en häst som jag fäste mig speciellt vid, Sirro. Han var trög och fick ofta gå i slutet på ledet där han trivdes med farten. Han var väl inte den populäraste hästen när man valde vilket blev till min fördel eftersom jag fick rida honom oftare.

De första terminerna var det pappa som gjorde i ordning våra hästar. Men så småningom började jag hjälpa till lite mer själv. Gabbi och jag började åka till stallet på helgerna också för att borsta hästar och leda på nybörjarlektionerna. En dag tog jag mod till mig och frågade instruktören som hette "Räkan" (nu för tiden heter hon Helen) om jag fick bli skötare på Sirro. Vid den tidpunkten hade han redan två skötare så jag väntade tålmodigt. Så en dag efter sommaren fick jag veta att en av hans skötare hade  slutat! Jag blev hans skötare och var det under sex år framåt.

Skötaren Ingrid och den tålmodige ridskolehästen Sirro har båda betytt mycket för min start och mitt fortsatta liv som ryttare och instruktör.

Jag vill säga till alla er som precis har börjat rida att jag var också lite rädd och orolig i början, det är min hemlighet som jag avslöjar nu.

Till alla skötare vill jag säga att ni är jätteviktiga för alla de nya som kommer till ridskolan och känner sig lite bortkomna. Några berömmande ord och lite hjälp kan bli ihågkommet hela livet.

När en yngre elev kommer till mig och frågar något eller ber om hjälp tänker jag alltid att det kan vara hon eller han som kommer att stå här om några år och hålla lektioner.